Sida 28
HVAR 8 DAG
kaskader utefter fjällbranten, jag lyssnade en stund till dess mäktiga språk och försökte sedan med mina jublande, glada rop, öfverrösta »fosseduren» och väcka det sofvande ekot. Förgäfves! Snön låg för tung häruppe, det kväfde ekot. Gifves det väl något skönare och mera uppfriskande för både kropp och själ än att komma upp en strålande sommardag på ett högt berg? Man blir både jublande glad och högtidsstämd. Man känner sig befriad från småaktigheterna därnere, häruppe ser man allt i större drag, de goda tankarne födas här lättare, ty »auf wolkigen Höh'n wohnen die Gotter.»
Vi hade nått »skäret», där Halvor och hans häst skulle vända om, ty hädanefter kunde jag ej begagna annan häst än apostlarnes. Ja, Halvor, han var glad att få vända, han hade pustat och svettats alldeles oerhördt och stannat vid hvarje liten fjällbäck för att dricka. Jag varnade honom, det hjälpte icke. Hvilken kontrast till Ola Aga. Denne var högväxt och senig, med afvägda steg vandrade han framför mig, stödjande sig på sin höga bergstaf. Ett rep bar han öfver axeln och på ryggen en rensel, innehållande vår matsäck. Skäret var en kittelliknande inskärning mellan tvenne fjäll, kompakta snödrifvor skimrade hvarthän man blickade, här och där hade de begynt att smälta och bildade små vattendrag. I en klyfta grinade emot oss skelettet af en stackars häst, som en gång i tiden varit uppe här på fjällbete och störtat utför en brant och slagit ihjäl sig. Midt emot oss, tvärs öfver fjorden, men som man endast anade, lyste Hardangervidden. En man kom vandrande emot oss. Hvem kunde det vara? En turist, en belgier. Han hade följt en god vän och dennes förare ett stycke på väg och återvände nu till dalen. Således hade vi tvenne människor före oss på Folgefonden. Belgiern svängde sin mössa och ropade »Bon voyage!» Och kort därpå ljöd verkligen ett ansträngande matt eko — »Bon voyage!»
Efter en stunds rast i skäret bjöd Halvor farväl och Ola och jag började klättringen. Den gick först
öfver en tjock snödrifva, som låg vräkt tvärs öfver den lilla smala stigen. Ola förklarade, att han bestigit Folgefonden väl 100 gånger, men aldrig sett så mycket snö som i år. Hvad var det som skymtade därborta bland stenarne? En räf! Ja, det var sannerligen en liten mickel, som »smått» in mellan ett par stenar. »Aa Ræven laa b ortved Birke-rod etc.» För ett par år sedan hade Ola på ungefär samma ställe mött en räf med en hvit hare i
KUcM: Hrn^ SUfversparrt.
NORSK STORBONDE I HARDANGER.
JCSftM» SO/nrrimr*.
ETT JÖKEL VATTEN NÄRA FOLGEFONDEN,
Kliché: Bengt Silfversparre.
FÖRAREN OLA AGA OCH HALVOR (med hästen),
