Sida 29
EN BESTIGNING AF FOLGEFONDEN
munnen. — Luften vax nu kyligare, ju närmare vi kommo Folgefonden, men solen brände och stigningen vax så brant, att man blef både svettig och varm. Å ett jökelvatten, som vi passerade, hade isen nyss brutit upp, gröna, snöiga isflak drefvo omkring. Plötsligt gjorde Ola halt och föreslog, att vi skulle äta nu, innan vi kommo upp på Folgefonden, ty där blefve det för kallt att slå sig till ro. Men jag protesterade, låt oss först nå bräen, vi kunna ju alltid på stående fot inmundiga litet mat. »Låt gå», sade Ola. Och kort därpå befunno vi oss invid bräkanten, framför oss låg den eviga snön — hvit, jungfrulig, skimrande, tindrande och lockande. Nu drog Ola fram de blåa glasögonen, solskenet strålade så bländande öfver snöfälten, att brillorna måste användas. Jag satte på mig en varmare jacka, ty nu var det kallt och så började vi vandringen i snön. Upp och ned gick det, långsamt och försiktigt, ty i augusti månad bruka de djupa remnorna uppstå i bräen och nysnön ligger så djup, att man måste se sig för och hålla tåget i beredskap. Ibland sjönko vi ned ända till knäna i snön och trots mina höga »lallparstövler», utmärkta bergskor för-rästen, blef jag våt om fötterna af all den snö, som trängde in i skaften. Det var ganska tröttande, ty det är mycket tungt att klättra i snö. Vi följde något så när spåren efter belgierns vän och dennes förare. Ibland måste jag göra halt och hämta andan en stund. Ändtligen voro vi uppe. Framför oss — ändlösa snövidder, liksom kuperade, ty höga hvita kullar höjde sig öfver de flata ytorna. Bakom oss
— fjällen och dalen, hvilka tedde sig som ett mörkt gapande svalg. Jag måste ett ögonblick lyfta på de blå glasögonen för att i ett enda drag liksom omfatta all denna öfverväldigande skönhet. Hvit-nande, mäktiga bergensamhet I Man kunde böja knä för denna naturens storhet! Det är som att tala i enrum med vår Herre. — Jag var så försjunken i betraktande, att jag ryckte till som vid ett slag, då min förare plötsligt tilltalade mig. »Taage! Taage!» sade han. Jag vände mig om och mycket riktigt — där hade vi bergsbestigarens värste fiende
— dimman. -Som en svart tjock molnvägg kom den helt oförmodadt och hastigt rullande emot oss. Från dalen, det mörka ginungagapet, uppstego hvita ångor, hvilka tätnade mer och mer. och insvepte allt i ett hvitt töcken. Men från den svarta molnväggen hördes ett doft mullrande. »Tor talar», sade jag. — »Jag har aldrig förr hört honom så nära häruppe», svarade Ola Aga. En skarp skräll genljöd ännu en gång. »Tänk om du får se Tor draga fram här
_,____ _
Kliché: Denjt Silfversparre.
FÖRAREN OLA AGA Å FOLGEFONDEN.
med sina bockar», yttrade min förare med ett hos-honom sällsynt leende. »Det vore en vacker syn,. Ola, men hvad säger du om vädret, skola vi vända om?» Aga förklarade att vi gjorde klokast däri. Man kunde ej veta, hur vädret skulle arta sig, och åska på 6,500 fots höjd, är icke att leka med. Därtill dimma. Således — helt om marsch! — men först måste vi äta en bit mat. Och trots ovädrat,, som bestod af piskande hagelbyar och hotande åskknallar, slogo vi oss ned i snön och åto våra medförda smörgåsar och drucko ett glas rödvin. Det var nu gjordt i en handvändning och under snöblan-dadt rägn, som blötte oss ganska grundligt, anträd-des återfärden. I en stöl (fäbodvall) hvilade vi en liten stund, pratade och skämtade med de muntra säterjäntorna, åto ost och drucko mjölk. Ovädret hade redan upphört och utan äfventyr anlände vi just,, då solen dalade och spred purpurglans öfver fjällen, till Odde och hotell Hardanger. Men denna fjälltur är i mitt minne inristad med oförgätliga runor.
Kliché .* Kem A.-B. Tteyigt Silfversparre Sthlm—(Jbg.
NÄR DIMMAN SVEPER ÖFVER FOLGEFONDEN.
