Sida 343
EN BIKT
Mina ögon häftade fast vid den slanka kvinnofiguren, som aftecknade sina mjuka konturer mot den röda aftonhimmeln. Det låg något af tung melankoli •öfver stämningen, som grep mig, utan att jag kunde göra motstånd.
Då hon vände sig om för att gå, hvilade hennes ögon på mig, där jag satt alldeles framför henne. Hennes ögon! Jag såg i dem hennes vackra själ; hennes hår var mjukt, och brunt till färgen; det benade sig öfver en smal, hvit panna.
När hon fick se mig, kom det som ängslan i hennes ögon, och hon hviskade förvirradt: »Jag visste inte, att, det fanns någon här.» Jag tog af mig hatten och pladdrade en hel massa, som jag nu inte minns, hvad det var. Jag pratade utan uppehåll, för jag var rädd, att hon skulle gå, när jag teg; så slutade min ordström med att jag presenterade tmig. Det gled ett leende öfver hennes läppar, då hon sade sitt namn: Astri Flodin.
Vi togo sällskap upp mot badorten, och vi gjorde några reflektioner öfver badortens förhållanden. När jag tog farväl, såg jag, att på hennes ringfinger -glänste en bred förlofningsring.
Sedan träffades vi hvarje dag.
Hur skall jag kunna berätta för dig, hur vi växte in i hvarandra dag för dag; hur vi lärde att ikänna det hos hvarandra, som man annars skyr att visa någon.
För mig har det varit som salighet, detta: att ■se henne komma mot mig, se den härliga, nobla •enheten, och sedan dag för dag se allt mera och •mera; tills man känner igen själen i rösten och skälf-n in gen i ansiktet.
Jag gick där och var glad, som om det hårda •och onda icke hade funnits. Solen brami klarare än eljes, och jag började intressera mig för människor, som jag annars ej alls brydde mig om.
Och om jag ibland anade, att detta ej kunde fortfara, försökte jag slå från mig sanningen och bedraga mig själf.
En dag tog Astri mig med hem till den villa, där hon och hennes mor bodde. Hennes mor var sjuklig, och det var för hennes skull, som de vi stades vid badorten. Hon liknade mycket Astri, men öfver hennes ansikte låg illusionslösheten och tröttheten i skarpare drag än hos dottern.
Förr än den gången började jag ej på allvar tänka öfver, under hvilka förhållanden de lefde, men nu stod det klart för mig, att de måst kämpa en hård dust med lifvet. Jag började ana något, men jag slog tanken från mig. Det kunde ej vara så.
Det var som om Astris mor anat det, som fanns djupt inne i mig själf, och som jag ej gifvit ord åt. det, som är så stort, att jag ej vill nämna det vid namn; som om hon anat det och i dolda ordalag ville visa, att jag aldrig fick yppa det — aldrig.
Hon talade alltid, när vi träffades om Astris fästman, en som mycket rik ansedd affärsman i rikets andra stad. Astri och jag hade aldrig rört vid det kapitlet, jag ville ej göra några frågor, och själf talade hon aldrig därom. — — Ofta var jag sedan hemma hos dem.
Astri brukade spela för mig om aftnarne, när sommarskymningen gled öfver till natt, och stjärnorna blänkte matta öfver hafvet. Och jag satt där i skymningen och drömde, och falska gyckelbilder drogo förbi mig och gåfvo mig ro och harmoni.
Så kom den dag, som jag alltid kommer att minnas, hur långt mitt lif än blifver. Fra Flodin fick den dagen ett telegram, att hon genast måste-resa in till en grannstad för att ordna några affärer. Det var från en bror till henne, som där hade någon befattning.
Hon skulle vara tillbaka med aftontåget, men på eftermiddagen kom ett telegram, att hon blifvit fördröjd och ej kunde komma förrän nästa morgon.
På aftonen gjorde jag och Astri vår vanliga promenad utåt skären.
Det var en af dessa härliga månskensaftnar i
HUMBERT-PROCESSEN.
Efter fotograf.. Klieht: Kern. A.-B, Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg
>om bekant ha de rättsliga åtgärderna mot familjerna Humbert-d'Aurignac vidtagit, och äro vi i tillfälle efter fotografi återgifva en scen från förhandlingarne inför Polisdomstolen i Paris. Vi namnteckna: Domaren Puget (i), Matie d'Aurienac (2), Frédéric Humbert (3), Thérese Humbert (4), Fru H:s advokat (5), Cattani (6) Det är denne sistnämnde, en bekant stor bankir, fru H. betecknat som samtidens störste ockrare, en beskyllning, som den förslagna frun synes ha, åtminstone skenbart, fog för.
