Sida 344
HVAR S DAG
augusti, då sinnet blir så underligt ängsligt i naturens stillhet, att man vill gömma sig i en mörk vrå och känna sig smekt af mjuka händer.
Då berättade jag för henne, som för dig nyss, om min gränslösa kamp mot mig själf, där jag aldrig i längden skulle kunna bli segrare; jag sade henne, att jag måste hafva något att hålla heligt för att kunna föra ett värdigt lif. Det sjöd och brusade inom mig; jag eldade upp mig själf, och mitt tal var som en enda hön till henne, en enda stor förtviflad bön. Jag trodde, trodde så säkert, att ett underverk måste ske.
När jag slutat, såg hon på mig. Åh, så kan bara en kvinna se på den man, hon älskar. Då fick jag den fulla vissheten, och jag talade fritt: jag sade henne, att jag älskade henne. Då såg hon på mig igen, och det var en stor, ohygglig förskräckelse i hennes ögon.
»Åh, tala inte så, Thorkel, tala inte så — — — det är omöjligt, fast jag ibland trott annat; ingenting kan ändras.»
Och med förtviflan i sin röst berättade hon mig om sitt lifs stora förskräcklighet.
Hon och hennes mor hade vid faderns död stått alldeles blottställda. Astri var då helt liten, och hennes mor fick kämpa för dem båda; hon fick som lån en liten summa, med hvilken hon öppnade en liten affär. Det var förskräckliga tider för henne: släp och arbete; ångest för att ej räkenskaperna skulle gå ihop. Och så hade hon Astri, som hon ville ge litet uppfostran. När Astri blef äldre började hon hjälpa sin mor med affären och gaf också lektioner i musik. Men det var, som om räkenskaperna aldrig ville gå ihop.
Så blef fru Flodin sjuk; det var en gammal sjukdom, som kom igen och bröt henne. Det blef svåra, ohyggliga tider. Ibland trodde Astri, att allt skulle falla ihop, men det redde sig, utan att hon visste hur.
Då var det, som han, som sedan blef Astris fästman började umgås i familjen; han var ägare af en yllefabrik och reste själf som ombud för sina varor. Till en början kom han ej så ofta, endast på sina affärsresor, men snart oftare och oftare, och snart var han en vanlig gäst i huset. Fru Flodin och han hade långa samtal, som Astri ej ville höra på, det var naturligtvis om affärer trodde hon. Från den tiden började affären gå-bättre, hvarför visste hon inte, men hon började ana lyckligare tider.
Så kom det plötsligt öfver henne en dag, alltsammans. Hennes mor berättade henne, att han begärt hennes hand. Då var det först, som hon visste, att han fanns till. Hon kom ihåg, att han hade stora pussiga kindben, att han var grof och stark, och att hans skratt var bullrande.
Det kom förtviflan öfver henne; hon anade, hur det var med affären och dess förbättrade ställning. — Detta berättade hon för mig, och jag gick tyst och hörde på, som om det var något, som ej anginge mig. Så tillade hon:
»Thorkel, Thorkel, bed mig ej berätta mer. Min mors sjukdom, hennes förtviflade öfver talningsförsök, hennes grå hår. Jag visste ju så väl, hvarför detta rar en nödvändighet för henne. Jag blef slö, slö för allt, och jag band mig vid honom, och det kan ej göras om. Men nu, nu börjar den gamla ångesten att komma öfver mig, och det gör ondt. Döm mig Thorkel, döm mig ej, vi ha ju gifvit hvarandra
det bästa, vi kurmat ge; hvad är allt annat mot det?»---
Han tystnade, Thorkel, med sin berättelse, och det blef honom, som om Arvid Hölje ej fanns, utan som om han ginge ensam under Djurgårdens nakna ekar och tänkte högt på något, som var honom som ett öppet sår, i hvilket han kände en olidlig sveda.
Han tänkte:
Så gick jag där ännu i åtta dagar vid bad orten, fast jag visste, att allt var förbi, och att jag ingenting hade att hoppas.
När vi träffades undveko vi att tala med hvarandra om annat än hvardagliga saker för att ej mera såra oss själfva.
Så fick Astri en dag ett telegram: hennes fästman skulle komma samma dag. Jag hade aldrig tänkt mig den möjligheten, hur påtaglig den än var,, till den grad förblindad hade jag varit.
Nu var det mig ju omöjligt att resa, för jag ville ej lämna Astri åt förtalet, som ju då skulle ha kommit i gång.
Han kom och han var mig vederstygglig. Jag måste se, hur hon skalf i hans armar, se, hur han med sina stora, feta händer smekte hennes ansikte och tryckte sina sinnliga läppar mot hennes.
Jag måste hålla dem sällskap under måltiderna på brunnsrestauranten, och jag spelade rollen af vän till honom och henne, fast det kokade i mina ådror af förtviflan, harm och skam.
Och när han reste, tackade han mig på sitt blöta sätt, för att jag varit så snäll och hållit Astri sällskap, så hon slapp vara ensam. Så säker var han på makten af sina pänningar, att han inte ett ögonblick tvekade på, att hon älskade honom.
Jag skulle velat slå honom eller säga honom fula ord i ansiktet, men jag hade ingen kraft. De sista dagarnes spänning hade tröttat ut mig. Jag reste, så fort jag kunde sedan; jag ville ej förlänga min pina.
Mitt farväl till Astri. Det var, som då man. säger farväl till en döende, som med en stor, ren. blick ger en det tack, som ej kan uttryckas i ord-
I höstas gifte de sig; jag såg deras vigselannons, i tidningen.
Och nu, ser du, Arvid, när jag spelat med kärleken som insats och förlorat, så har njutningen måst bli det, som uppfyller mitt lif. Jag måsteglömma, glömma, Lidandet kän ej förädla mig, som man ju säger, att det gör, för jag måste glömma mitt lidande för att kunna lefva. — — —
Jag lefver som alla andra män, inte en bis bättre. Ibland tror jag, att lifvet ej har några stor;» värden, utan njutningen är allt, och då lefver jag: men i andra stunder anar jag min barndoms stora sagovärld, jag minns min mor, och då är del, som ville jag gråta hejdlöst. Men det stockar sitt i bröstet, jag kan inte. Lifvet har gjort mig hård
De båda vännerna hade hunnit tillbaka till Djui gårdsbron. De gingo tysta in mot staden.
Det var bistert kallt.
Få människor på gatorna. Då och då hördes-annalkande eller bortdöende steg mot asfalten. — —
Och öfver staden med de många människorna, öfver deras sorg eller glädje, deras skratt eller jämmer, spände himmeln sin gnistrande vintergata.
- 326 -
