Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

MARCHESAN

hoppades på att i sinom tid få visa henne, hurudant ett lyckligt äktenskap skall vara. Alltnog, marchesan var under några veckors tid föremål för den allmänna uppmärksamheten, medelpunkten i hvarje sällskap, då hon var närvarande, och samtalsämnet, då hon var frånvarande.

Men snart började man få ett annat samtalsämne, nämligen alla de djärfva inbrottsstölder, som begingos i villorna. Aldrig har man väl sett en sådan exempellös fräckhet. Knappt en dag förgick utan att man hörde talas om någon ny stöld, och för hvarje gång gjorde tjufven eller tjufvarne ett godt kap — alltid hade de hittat rätt på antingen silfverlådan, kassaskrinet eller — och detta med förkärlek — juvelskrinet. Och en märklig lokalkännedom tycktes de äfven ha, de gingo aldrig fel utan tycktes känna till hvarje villa till punkt och pricka. Vid inbrottet i marchesans villa till exempel, nog var det underbart, att de kunde veta, att hon hade en del af sina smycken förvarade i en skrifbords-låda i sitt toalettrum? En lycka för henne var ju, att hon hade de flesta och dyrbaraste smyckena i ett skrin, som hon hade stående bredvid sängen på nattduksbordet, och dit vågade sig ej tjufvarne. Alla möjliga åtgärder vidtogos för att komma tjufvarne på spåren, men förgäfves — icke ens de skickliga detektiver, som tillkallats från Paris, kunde finna en ledtråd. Sin höjd nådde det, då en djärf stöld begicks till och med på en bal hos marchesan. Där var hertiginnan d'Orsalue och hon hade satt på sig sitt dyrbara diamanthalsband, hvilket dittills gäckat tjufvarnes alla försök. Gång efter annan hade nämligen inbrott föröfvats i hertig d'Orsa-lues villa, men hertiginnan hade allt sedan stölderna började sitt halsband på sig om nätterna. Hertiginnan var fullkomligt säker på, att hon hade sitt halsband på sig, när hon reste hemifrån, men då hon i toalettrummet tagit af sig sina ytterplagg, var det borta. Hela rummet och alla ytterplagg undersöktes noggrannt, ja, på marchesans befallning undersöktes till och med de uppasserskor, som voro i toalettrummet, men utan resultat. Marchesan tröstade då hertiginnan med, att halsbandet alldeles säkert fanns kvar i hennes hem, och då ett bud sändes hem för att genomleta villan, fanns halsbandet mycket riktigt på golfvet i toalettrummet, till hertiginnans stora glädje.

Marchesan var denna afton vackrare än vanligt.

Hon hade en egendomlig, eldröd dräkt — hennes enda smycken voro ett par kvistar fuchsior af ru-biner och diamanter, som hon bar i håret. Under en paus mellan danserna var marchesan nere och gick i trädgården med prins d'Ormand, hvilken ansågs för den mest gynnade af hennes beundrare — ja, det. antogs med säkerhet, att han skulle bli den lycklige. De hade satt sig på en bänk alldeles vid det staket, som skiljde trädgården från den omgifvande skogen, och marchesan, som var törstig, bad sin kavaljer skaffa sig något àtt dricka. Då han återkom med ett glas iskyld champagne, mötte han marchesan, som berättade, att hon blifvit förskräckt, då hon hört ett sakta prasslande bakom sig — då hon vände sig om, hade hon sett två män, som smygande aflägsnade sig inåt skogen — antagligen hade de stått bakom staketet för att lyssna på samtalet. När de åter kommo in i balsalongen, märkte flera af gästerna genast, att hälften af det smycke, marchesan bar i håret, var borta — afklippt på midten. Allmän bestörtning — naturligtvis hade det varit tjufvarne, som marchesan observerat vid staketet, och de hade utan att hon märkt det bemäktigat sig halfva smycket. Polisen underrättades, och en undersökning företogs omedelbart — det fanns verkligen fotspår af två karlar från staketet, men de ledde direkt ned till hafsstranden, och sedan kunde man omöjligen upptäcka något vidare spår. En allmän förstämning rådde bland gästerna, endast den bestulna värdinnan försökte att visa sig glad och munter fortfarande. Kanske bidrog därtill den lilla dialog, jag händelsevis hörde mellan henne och prins d'Ormand i en fönstersmyg, då de talade om stölden. Jag hörde prinsen säga i smeksam ton:

»Alltså tillåter du mig att skicka upp ett annat smycke åt dig i morgon, i stället för det du sålunda förlorat för min skull — ty det var naturligtvis mitt fel — jag borde ej ha lämnat dig ensam.»

Marchesan gjorde invändningar, men dessa nedtystades af d'Ormand:

»Jag är ju i alla fall din trolofvade, skall jag då ej ha rättighet att få gifva dig ett smycke — älskar du mig icke så mycket, att du vill taga emot detta af mig?»

»Uppfattar du det på detta sätt så, naturligtvis, min älskade», svarade marchesans melodiska

___(Ports, å sid. 372.>

HÖGANÄS STENKOLSVERK.

Apropos det nyligen timade grufraset. Fotografierna speciellt tagna för HVAR 8 DAG.

Den upprörande olyckshändelse, som för några dagar sedan inträffade vid Höganäs stenkolsverk, hvarvid icke mindre än fyra af brukets arbetare så godt som samtidigt ljöto en våldsam död, har redan så utförligt relaterats i dagsprässen, att det. ej torde vara skäligt att för HVAR 8 DAGS läsare framdraga några detaljer ur denna sorgliga tilldragelse. Medkänslan med de omkomna och deras anhöriga har varit allmän i hela vårt land och har äfven tagit sig uttryck i materiellt understöd åt de efterlefvande. Då emellertid denna, lyckligtvis sällsynta, olycka för ett ögonblick fäst allmänhetens uppmärksamhet vid Höganäsverkens storartade verksamhetsområde, torde några korta anteckningar därom kunna påräkna intresse hos samma allmänhet.

Som bekant är det förekomsten af stenkol där i trakten, som först gifvit anledning till Höganäsbolagets verksamhet. Tillvaron, af stenkol i Skåne har varit känd redan från midten af 1600-talet, då sådana erhållits från trakten af Helsingborg. Den egentliga stenkolsbrytningen kan dock anses ha ta-

git sin början först år 1737, då Jonas Ahlströmer jämte ett par andra personer erhöll rätt att i Skåne eftersöka stenkol. Höganäs stenkolsverk räknar emellertid sin historia från en ännu senare tidpunkt, eller år 1797, då excellensen grefve Erik Ruuth, som blifvit innehafvare af det gamla stenkolsverkets rättigheter, flyttade verksamheten till Höganäs. Här har bolaget, hvilket nu ägt bestånd i mer än hundra år, arbetat under ganska skiftesrika öden. Flera gånger ha delägarne varit betänkta på att nedlägga driften och upphöra med en rörelse, som slukade stora pänningsummor utan att lämna någon utsikt till vinst. Genom tullskydd, tillverkningspremier, pänn'nglån m. fi. fri- och rättigheter visade likväl k. m: t och rikets ständer sitt intresse för denna industris uppehållande, och tack vare denna kraftiga hjälp fördes bolaget omsider öfver svårigheterna, så att det nu kan anses ha i rikt mått förverkligat de förhoppningar, som från början knutits till detta omfattande företag, och hvilka förhoppningar af bolagets grundare grefve Ruuth i vetenskapsakademien en gång formulerades ungefär så: »Jag tror mig se, huru Höganäs med