Sida 384
HVAR 8 DAG
MARCHESAN.
För HVAR 8 DAG af Allan Wide.
Det var vid en af de fashionablaste badorterna på kontinenten. Vi sutto ett sällskap herrax på en af restauranternas verandor och läppjade makligt på kaffet efter middagen. Det hade varit, en solig, varm dag — en sådan där kväfvande hetta, som verkar förlamande på både kropp och själ — en dåsig stämning rådde också — då och då fälldes någon enstaka anmärkning, men något egentligt samtal tycktes omöjligt att få till stånd. Men plötsligt reste öfverste Laurent sig upp och gick fram till verandaräcket — hela tiden nyfiket betraktande en ung herre, som makligt promenerade af och an på stranden.
»Men, på min ära, är det icke prins d'Ormand», sade han förvånad, »ni vet, han, som var förlofvad med 'marchesan di Mareno' förra året. Så, att han verkligen kom tillbaka hit i år igen, det skulle jag då aldrig ha trott, efter en sådan skandal.»
»Ja ni var ju här förra året också, öfverste Laurent», inföll en af de yngre medlemmarne i sällskapet, »skulle ni ej vilja berätta oss historien i sin helhet — tidningarna innehöllo ju så motsägande uppgifter därom, att man bra litet vet, hur det egentligen var.»
Öfverste Laurent, som hade till specialité att berätte. skandalhistorier, lät ej länge bedja sig, utan började beredvilligt berätta:
Jag kom hit i fjol, som vanligt i slutet af juni månad, då säsongen står i sitt flor. Jag hade varit här en vecka ungefär, då jag en dag vid mitt inträde i matsalen genast såg, att något ovanligt inträffat, något, som ådragit sig table d'höte-gästernas synnerliga uppmärksamhet. Länge behöfde jag ej söka efter orsaken — allas blickar voro riktade bort emot en ny gäst, som satt längst uppe vid bordet. Det är ju ej något ovanligt här, att nya gäster oupphörligt anlända, men denna dam måste ovillkorligen tilldraga sig uppmärksamhet genom sin ovanliga skönhet. Det var ett utseende, som man aldrig glömmer. Hon hade det vackraste hår, jag någonsin sett, mjukt, guldglänsande, vågigt hår, uppsatt i en tung knut långt ned i nacken. Och sådana ögon se-
dan, det var verkligen icke utan, att de gjorde intryck till och med på en sådan gammal stofil som jag. Stora strålande ögon af en färg, som var omöjlig att bestämma — ibland svarta, ibland gråa och ibland skiftande i något grönviolett — men alltid bedårande och farliga. Hennes klädsel var utsökt enkel, men framhäfde utmärkt hennes formfulländade figur. Det var inte utan en viss tillfredsställelse jag upptäckte, att jag skulle få henne till bordsgranne. Och jag kan försäkra er, att jag ej lämnade något tillfälle obegagnadt att visa mig uppmärksam mot henne, och jag tyckte mig göra en briljant affär för hvarje gång jag genom att räcka henne något fat eller sådant, fick ett mjukt »merci, monsieur» samt en förtrollande blick. Hela middagen var den vackra främlingen föremål för hela bordssällskapets nyfikenhet, och portiern på hotellet försäkrade mig sedermera, att han ej hade dålig förtjänst den aftonen genom att visa hotellboken för alla nyfikna, som ville se den sist anlända gästens namn: »Marchesan Diana di Mareno» stod där endast, skrifvet med elegant fruntimmersstil — ingen adiess. Genom lämpliga mutor fingo jag och några andra vetgiriga reda på, att marchesan di Mareno hyrt en af de finaste villorna, samt att hon nu höll på att flytta in där, med en stab af tjänare.
En vecka därefter var den italienska marchesan den mest firade damen här. Hur det gått till, vet jag ej, men faktum är, att ingen fest — offentlig eller privat — ansågs lyckad, om ej den sköna marchesan illustrerade den med sin närvaro >— och herrarne voro alla utan undantag hennes lydiga slafvar. I den elegant möblerade villan, som marchesan bebodde, aflöste äfven den ena festligheten den andra, hvarvid den mest raffinerade lyx utvecklades. Af hvad hon själf berättade, framgick det, att hon var änka efter en italiensk markis, som åt henne efterlämnat en ofantlig förmögenhet. Att hon ej varit vidare lycklig i sitt äktenskap med den trettio år äldre mannen, trodde sig åtminstone alla ogifta herrar veta, och många gingo i tysthet och
Foto. Hergqoist, Linköping.
LINKÖPING: Skytteföreningens bazar.
Klichi: Kern. A.-B, Bengt Silfversparre, Sthlm—Oba
