Sida 472
hjalmar stolpe.
HVAR 8 DAG är i detta nummer i tillfälle att återgifva en serie bilder från ett af Sveriges mest intressanta museer, nämligen Riksmuseets i Stockholm Etnografiska afdelning, med text af ingen mindre än samma afdelnings intendent, professor Hjalmar Stolpe, framstående bland vårt lands många framstående vetenskapsmän. Af våra bilder skola våra läsare finna hur professor Stolpe äger förmåga att framställa saker och ting på ett lika grundligt som populärt och underhållande sätt.
Det har tyckts oss i sin ordning, att i samband med den uppsats, som professor Stolpe nedskrifvit särskildt för HVAR 8 DAG, återgifva hans egna drag -med en kortfattad biografi.
Knut Hjalmar Stolpe föddes 1841 i Gefle, blef student i Uppsala 1860, fil. kand. 1870 och promoverades 1872 till fil. d: r. Han blef följande år docent i nordisk arkeologi vid Lunds universitet och 1874 e. o. amanuens vid Vitt.-, hist.- och ant.-akade-mien.
Hösten 1871 började S. arkeologiska undersökningar på Björkö i Mälaren, hvilka med statsunderstöd fortsattes årligen t. o. m. 1879 samt 1881. S. har undersökt dels betydande delar af den s. k. Svarta jorden (platsen för det forna Birka), dels omkring 1,200 grafvar från 8- och 900-talen. Åren 1881, 82 och 93 utförde han vidlyftiga grafunder-sökningar i norra Uppland samt ledde 1891 och 92 undersökningen i en grotta å Stora Karlsö vid Gotland.
Under en arkeologisk studieresa till Köpenhamn 1872 hade S. äfven i där varande rika etnografiska museum idkat etnografiska studier, och då 1877 antropologiska sällskapet föranstaltade en »Allmän etnografisk utställning» i arffurstens palats i Stockholm, blef S. ledare af denna exposition, som varade båda åren 1878 och 79.
S. tillbringade som Letterstedtsk stipendiat 1880 och halfva 1881 på utländska resor i etnografiskt studieändamål. I främsta rummet ägnade han sig åt studiet af naturfolkens ornamentik och kom till
det resultat, att den hos naturfolken ofta förekommande geometriska ornamentiken i de flesta fall uppstått genom en gradvis gående stilisering af ursprungligen mer eller mindre realistiskt framställda afbildningar af människor eller djur och stode i samband med religiösa föreställningar. Genom sitt arbete »Utvecklingsföreteelser i naturfolkens ornamentik», som är öfversatt till engelska och tyska, anses S. ha lagt grunden till den moderna forskningen rörande naturfolkens ornamentik. En fortsatt tillämpning af samma metod göres i det 1896 utgifna större arbetet »Studier i amerikansk ornamentik», belönadt med Loubatska priset.
S. deltog 1883—85 som etnograf i Vanadis' världsomsegling och gjorde därunder för statens räkning etnografiska samlingar, hufvudsakligen vid Eldslandet, i Chile, i Peru, där han också utförde grafun-dersökningar, på Söderhafsöarna, o. s. v. I norra Indien lämnade han expeditionen och företog vidsträckta resor i hela området för att öfver Bombay återvända till Europa. Efter sin hemkomst utställde han 1886 i arffurstens palats sina till öfver 7,500 nummer uppgående samlingar, hvilka sedan våren 1887 exponerades i Göteborg, hvarefter de införlifvades med Riksmuseum.
Efter nya studieresor 1893 och 96 förordnades S. slutligen 1899 till föreståndare för Riksmuseets Etnografiska afdelning och utnämndes 1902 till professor och intendent för samma afdelning, hvilkens material, under de 3 1!i år han varit afdelningens ledare, mer än fördubblats och samtidigt fullständigt omordnats.
År 1902 af k. m: t utsedd att vid den i okt. s. å. i Newyork sammanträdande internationella Ame-rikanistkongressen representera Sverige, fungerade S. därvid som en af kongressens vice presidenter. Efter kongressen studerade den i sin vetenskap med hela sin själ uppgående mannen de etnografiska museerna i icke mindre än elfva städer, och återkom vid jultiden till fäderneslandet.
Och nu hänvisa vi våra läsare till hvad professor Stolpe själf skrifver 1
hvad är och hvad bör ett etnografiskt museum vara?
För HVAR 8 DAG af professor HJALMAR STOLPE.
Det etnografiska museet i vårt land har under sin utveckling haft och har fortfarande så många svårigheter att bekämpa, att det ej ännu kunnat, så som sig bordt, arbeta sig in uti det allmänna intresset, utan torde vara i det närmaste okändt för större delen af den publik, som säkert annars skulle skänka det både sin uppmärksamhet och sitt stöd. Några ord till belysande af museets uppgift och utvecklingshistoria torde därför vara på sin plats.
I likhet med de flesta andra äldre museer af samma art i utlandet, har det uppammats inom det naturhistoriska museet. Föremål från de »vilda folkslagen» infördes redan mot slutet af 1700-talet genom resande naturforskare eller kommo in tillsamman med på annat sätt förvärfvade naturaliesamlingar, och detta material växte mer och mer, så att det redan på 1850-talet fanns i det Zoologiska Riksmuseet en särskild sal anslagen åt de etnografiska samlingarna. En äldre generation torde nog ihågkomma åtminstone det tatuerade Ny Seeländare-hufvudet, som på den tiden brukade ådraga sig så mycken uppmärksamhet. Genom gåfvor ökades emellertid materialet mer och mer, men de största tillskotten hafva dock tillförts museet genom expeditioner, såsom Vega-expeditionens (1878—80) samlingar från Tschuktscher och Alaskaeskimåer, omkring 1,600 nummer, och de af Vanadis-
expeditionens (1883—85) etnograf hopbrakta samlingarna från Eldslandet, Chile och Peru, Söderhafsöarna, Japan, Filipinerna, Siam och Indien, tillsammans öfver 7,500 nummer. När slutligen med ingången af år 1900 de etnografiska samlingarna lös-brötos från sitt dittillsvarande samband med Riksmuseets afdelning för vertebrerade djur och upphöjdes till en med de öfriga likställd afdelning, hade de nått siffran af 17,929 nummer. Sedan dess, under de nu gångna 3 Vé åren, hafva de mera än fördubblats, så att de nu räkna öfver 37,000 nummer, förutom högst betydande, till minst 5,000 nummer uppgående depositioner. Det är i främsta rummet genom så storartade gåfvor, som ingeniör Åke Sjögrens af de af C. V. Hartman på hans uppdrag och bekostnad hopbrakta, storartade samlingarna (omkring 6,000 nummer) från Central Amerika, och grefve Erik von Rosens ytterst värdefulla samlingar (omkr. 5,000) från Argentinas och Bolivias forna och nuvarande indianer, andra stora gåfvor ej att förglömma, som denna hastiga tillväxt kommit till stånd. Men äfven genom köp hafva under dessa år rätt betydande samlingar tillförts afdelningen, sedan riksdagen för sådant ändamål beviljat extra medel. I främsta rummet må därvid nämnas aflidne d: r Erik Nymans utmärkta samlingar från Nya Guinea. Med
— 454 —
