Sida 444
»fridolin».
FOto. HVAR S DA O. Kliché: Bengt Mlfvertjnrre.
ERIK AXEL KARLFELDT.
»Fridolin».
Den landtlige ungkarl, som kallar sig Fridolin, men hvilkens namn är ERIK AXEL KARLFELDT, och som nog blifvit på allvar en stadens invånare, sedan han, såsom helt nyligen skedde, utsetts till Landtbruksakademiens bibliotekarie, är känd och älskad i hela vårt land, tack vare sin så svenskt kiingande lyra. Nu till julen utkommo Karlfeldts båda diktsamlingar, Fridolins visor och Fridolins lustgård i ny upplaga i ett gemensamt band, liksom hans debutarbete, Vildmarks- och kärleksvisor, i något öfversedd form omtrycktes och åter utgafs på annat håll.
Om d: r Karlfeldts lefnadsöden upplyser Svenskt Porträttgalleri — i Nordisk Familjebok hann skalden aldrig inkomma — att han är född i Fölkärna i Kopparbergs län den 20 juli 1864, blef student i Uppsala 1885 och fil. licentiat 1898. Åren ISOS-OS var K. lärare vid Djursholms samskola och 1895 -—9G viel Värmlands folkhögskola. Han har sedermera tjänstgjort å K. biblioteket i Stockholm, där man kunnat se hans öppna och manliga anletsdrag bakom utlåningsdisken.
Redan i sina Vildmarks- och kärleksvisor anslår Karlfeldt de toner, ban sedermera företrädesvis skall låta ljuda, om de också sedan bli starkare, djupare i klangen och samtidigt mera konstmessiga. Men redan där uttrycker han sin beundran för fäderna, de starka, som bröto åker och malm och lefde långt från staden och dess förfinade och förvekligande lif:
»De kände ej trältjänst, förstodo ej krus, de sutto som drottar i eget hus ocli togo sitt Jiögtidsrus.
De kysste flickor i lifvets vår, en vardt deras trofasta brud».
»Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halft nödd, halft villig er sak jag svek.
Nu fångar jag toner ur sommar ocli höst
och ger dem visans lekande röst;
låt gå, det är också ett värf.,.»
Och redan i sin första diktsamling, som innehåller så många heta och djärfva kärleksvisor, hvilka dock alla äro präglade af en friskhet, som gör dem tiil något i sitt slag eget, af något trots alla brännande kyssar rent och oskyldigt, naturligt, redan där lägger Karlfeldt på somliga ställen i dagen den humor, som utmärker hans senare alstring, denna fina, älskvärda humor, som är kanske det mest utmärkande draget för hans diktning. Läs t. ex. »Den misskände spelmannen» — sagan om den stackars vandringsmannen, som kom till bonden, och höll på att icke få natthärbärge. Men så spelade han upp, och det blef annan fart. Rondens unga dotter kastar sig om hans hals —
»Den unge spelman log, då det fyllda glas han tog.
Jag är väl ej den buse, som ni trott,
ack nej!
Jag är lärd till orgelnist, och mitt namn är Apelqvist, och med fröjd, du sköna flicka, trolofvar
jag dej!»
I Fridolins poesi har ungersvennen blifvit man, men mannen har samma blick på lifvet som i yngre dagar. Egentligen finner han det ganska trefligt, bara man tager det från den rätta sidan. När Fridolin är som mest allvarlig, när han sjunger ädla fosterländska kväden — äfven då har han en tjuf-pojksblick i ögat. Hans »Dalmarsch», denna klassiska sång, börjar:
»Marschen går till Tuna på hed och backar bruna, marschen går till Mora och bergen de blå. Med hacka och med spade vi drogo hem så glade till skogarna de stora och kullorna de små.
Som inan hör, glömmas icke de små kullorna t
Men jag misstar mig kanske. Det finnes äfven dikter af Karlfeldt, där han är uteslutande all-varsdjup, manlig och storartad. En sådan är »Löske-karlarnes sång», sången om idealisternas hårda öde:
»Och hör oss. värld, som gillar och fördömer,
så snar att blommor eller stenar kasta.
Vi hafva aldrig sökt hvad du berömmer,
ej heller skytt hvad du är van att lasta.
Du såg oss fasta.
till alla tunga ofrer redobogna —
när vi, de irrande, för alltid rasta.
gif andra stora namn, nämn oss de trogna.»
Och det finnes andra dikter, där Karlfeldt är helt och hållet utsökt lyriker. Hvem känner icke: den förtjusande, äktsvenska dikten »Intet är som väntanstider»?
Det ligger en sällsynt grace öfver Karlfeldts diktning, utan att någonsin känslan eller uttrycket förvekligats. Hans »Dalmålningar) äro ju präglade af en finhet, som de med penseln åstadkomna dalmålningarne, af hvilka skalden fått idén till sina taflor, icke äga. I t. ex. den utomordentliga dikten »Jorum», den moderna dödsdansen, möter oss samma finess. Fridolin, den landtlige ungkarlen, hvilken är så djupt fäst vid hembygden och så högt älskar naturen och allt naturligt, har likafullt med den största energi skolat sig. Hans diktning är fulländad konst — och det är möjligt, att skalden Karlfeldt älskas mest s städerna .. .
O. R.
