Sida 722
HVAR S DAG
man kunde komma betingelserna för hans uppträdande på spåren.»
»Tror doktorn då verkligen, att han öfver hufvud taget existeran>, frågade grosshandlarn. »Så att det inte bara är hallucinationer eller hvad ni kallar det. Tryck på synnerven.»
»Det också!»
»Du retar mig med ditt också», sade kandidaten. »Ut med hvad du menar!»
»Gäma! Jag hade härom året en patient, som jag behandlade med hypnotism. Det var ett fruntimmer, alldeles särskildt mottaglig. Till slut kom jag underfund med att jag kunde sofva henne på afståni utan att personligen besöka henne. Jag skref bara ett bref. Då och då skall ni somna, så och så länge sofver ni. Då min patient läst brefvet, skedde det som jag ville.»
»Men hvad har det där för sammanhang med mannen på logen? Jag förstår det inte», sade kandidaten.
»Vänta litet. Låt mig alltså fastslå, att jag förmår att suggerera förmedelst döda ting, en bit papper och en smula bläck, visserligen i form af ord, som uttrycka min vilja. Men hvem säger också, att min vilja ej på något sätt i koncentrerad form tinnes magasinerad i just själfva papperet och bläcket. Jag kan magasinera ljus, ljud, elektricitet o. s. v. under vissa betingelser. Låt oss anta en suggererande kraft, utgången från hjärna och mottaglig för hjärna! Jag förstår inte hvarför den skulle vara omöjligare att maganisera än andra krafter.»
»Nå, låt oss anta allt det där, osannolikt bör det ju inte vara, så få vi höra, hvart du vill komma», afbröt kandidaten.
»Godt!»
Doktorn tände på nytt sin cigarrett, drog några djupa bloss och så började han berätta, under det ban då och då nervöst vickade upp och ned på foten.
»Strax efter det jag tagit min examen, medan jag var praktiserande läkare uppe i en norrlands-bvggd, var det som det här hände. Och jag ger er mitt hedersord på, att allt är sannt från början och till slut.
Där uppe äro afståndena afstånd. Tiomila skog och myr med gulröda tufvor, där fjäll-lemmeln skriker under hvarje steg, och skogar af ripris, som slår vandraren kring ljumskarna. Här och där brusar en hvitskummig bäck med brunt vatten, på hvilket svanar simma i edorna som stora skumfla-gor. Här och där en vid sjö med källvatten. Ljusblå snöfjäll som fantastiska moln i fjärran. Stugorna ligga glest vid sjökanter och bäckstränder, trän-
gas inte med hvarandra om utrymmet, och vägarne dit äro smala stigar, tilltrampade öfver åsarne, med sanka myrdrag eller sjö eller å på ömse sidor.
Folk föds därinne utan att världen vet om det. Folk för där sitt lif utan att just någon mer känner till det än prästen, som antecknat deras namn i kyrkoböckerna, och de som drifva in skatten. Folk dör helt lugnt därinne utan att läkaren får bud efter sig. Och hur skulle denne för öfrigt komma dit att möjligen förlänga ett lif, som för det mesta är fullständigt utbrunnet. Lifven förbrukas omsorgsfullt där uppe. Då det är slut så är det. Oljehuset är sönderrostadt då oljan är utbrunnen. De veta det själfva och därför tro de föga på läkare. För rästen ha få råd att kosta läkare och medikament på gammelfar eller gammelmor, som håller pä att dö.
Långt inne i en flik af Kajtumsjön låg ett större torp, där en ung kvinna låg på sitt yttersta efter att ha födt ett barn till världen. Mannen måtte ha varit ovanligt fäst vid henne, ty en dag stod lian inne i mitt mottagningsrum, med någonting för-stelnaclt i ansiktet, så orörligt var det, och bad mig att jag skulle följa med honom och se på kvinnan. Och om jag kunde böta lifvet på henne, var ban villig att i ersättning för besväret ge mig en af deras kor. De hade visst fyra stycken.
Ute stod en hel flock af skidlöpare med en släde, som de bäddat med fällar och hö. Folket är mycket hjälpsamt med hvad de kunna mot hvarandra. Där låg jag som en kung och de drogo mig sex mil långt i risslan genom snö så djup, att jag mer tyckte mig ligga i en båt än i ett fordon på medar.
Vi kommo fram i kvällningen. Det låter lustigt att tala om kvällning, där solen under högvintern aldrig kommer upp på dagen. En gammal gumma gick omkring och pysslade kring den sjuka, som för rästen tagit sig för att krya till sig under mannens bortovaro, fast hon ännu var mycket svag efter det. genomgångna, som måste ha varit förfärligt, Ni skulle ha sett ögonen på mannen, då jag sade honom att hon skulle vara på benen om ett par dagar.
Stugan var rätt stor. Åt mig hade de bäddat i den så kallade kammaren, helgdagsrummet. Och karlarne gjorde det bekvämt åt sig i storstugan, så godt de kunde kring väggarne. De flesta af dem somnade så snart de ätit.
Jag gick in till mig för att sköta om instrumenten, efter den långa färden i kylan. En del af medicinen var fördärfvad, ty jag hade varit en
Klichét Kem A.-R. Brrojt Silfversparre Sthlm—Gbff
AF PÅFVEN LEO XIII Å DÖDSBÄDDEN togs ofvanstående ögonblicksfotografi, hvilken HVAR 8 DAG blifvit
satt i tillfälle återgifva.
