Sida 723
DEN GAMLA DRAGKISTAN
smula vårdslös i brådskan med inpackningen, så att jag gick ut på gården för att stufva undan smörjan, så att ingen skalle få tag i den. De tro att allt som en läkare har är bra för hälsan, då de sjukna, Och jag hade mina små minnen och erfarenheter i den vägen.
Därute var det så där himlavackert som man aldrig glömmer i sitt. lif. Månskenet kallt och klart, med snön gnistrande af milliarder klara diamanter mellan de blå, flockiga skuggorna från tallbuskarne i skogskanten.
Uthusen tycktes gripna af en svart tung sömn med drömmar och tankar. Jag tror mig aldrig ha sett ett uthus förr så likt en gammal envist tigande finngubbe. Man ser honom knappt röra sig och blicken är stirrande och man känner hur någonting arbetar i hans hjärna, vildt, egenartadt, som hans målade sniderier. Men hvad?
I ett af uthusen var ett rum som tycktes vara bebodt af någon. Ett svagt eldsken låg ut genom de små rutonia, för hvilka ingen gardin var fördragen. Och som det ej syntes någon rök eller en enda dansande gnista öfver skorstenen, hvilket förvånade mig, gick jag närmare så att jag kunde se in genom fönstret.
Det brann i några träd på en öppen spis. Till att börja med kunde jag ej upptäcka något mera, men så småningom var det som om en grå skugga i spiselhömet förtätat sig och tagit form. Och när jag af nyfikenhet än mera spände blicken, tyckte jag mig kunna urskilja en gammal gumma som satt vid en spinnrock och spann.
Elden flammade med ens upp en smula, så att det för ett ögonblick blef ljust i rummet och jag kunde nu tydligt urskilja hennes drag. Det slog mig huru lik hon var henne som jag nyss sett gå och pyssla kring den sjuka, men dräkten var en annan. Jag känner inte till om dräkten förändras äfven i obygderna, men jag fick en förnimmelse af någonting gammalmodigt och samtidigt genomilades jag af en känsla af att jag stod inför något overkligt, en känsla, som jag förgäfves sökte befria mig ifrån.
När jag kom in igen vände jag mig till den gamla kvinnan, som just var i färd med att steka fläskpannkakor, och frågade henne om hon hade någon syster.
Hon såg förvånad på mig.
»Huru då ?»
»Åh, jag tänkte bara att det var er syster, som jag såg genom fönstret i stugan, här bredvid. Hon som sitter där och spinner.»
Jag såg mannen och den gamla växla en underlig blick, och vid ett ljud från den sjukas säng, såg jag henne sitta upprätt i bädden nopprande med de magra fingrarne på fällen.
»Sedan», mumlade hon. »Bara de andra gått.»
Karlarne kring väggarne började röra på sig.
»Har du nå'n som bor i stugan din, Petter?» frågade en af dem.
»Neej!» svarade Petter och såg en smula generad ut. »Det är bara en, som är därinne för tillfället.»
Den sjuka suckade djupt och sjönk tillbaka, men hennes fingrar fortforo att noppra och plocka som om hon pinats af någon förfärlig oro.
Allt föreföll mig så besynnerligt. De innevarandes oro. Det besvärade i deras svar. Jag kände att något låg under detta. Men hvad?
Så gick jag in till mig igen och såg ut genom fönstret. Besynnerligt! Åter såg jag fönstret, från hvilket nu eldskenet klart och rödt låg lugnt ut öfver drifvan. Jag såg elden flamma och spraka på härden, men inte en enda gnista, inte så mycket som en strimma rök steg upp gènom rökfånget. .
Jag sökte efter den gamla och såg att hon lämnat spinnrocken. I stället stod hon med ryggen vänd
åt mig, sökande i en utdragen låda i en dragkista efter ena kortväggen. Hon måtte dock inte ha funnit det hon sökte, ty hon genomgick låda efter låda och, sedan hon genomgått dragkistan, började hon sin undersökning i en skänk helt nära fönstret.
Jag såg spisen och elden tvärs igenom henne, då hon gick öfver golfvet.
Häpen ville jag inte tro mina ögon och bad husbonden komma in till mig för att vinna bekräftelse.
Då han kom på tröskeln kastade han en skrämd blick ut genom fönstret och — gick utan ett ord fram och drog för gardinen. Därpå kastade han en skvgg blick på mig och frågade mig hvad jag ville.
»Nej, låt gardinen vara!» sade jag hastigt och ville åter slå den åt sidorna, men han häjdade mig ett ögonblick.
»Det är nog inte bra att se på det», sade han. »Det är inte som det borde vara.»
»Ni har då också sett det? Man ser tvärs igenom henne ?»
Han nickade och sänkte hufvudet. »Ofta?»
Åter såg han på mig med skrämd blick.
»Sedan två år. Sedan gammelmora dog.»
»Det där är då hon?»
Han nickade.
Jag slog gardinerna åtskils. Där var ingenting mer att se. Stugan mörk, inte ens månskenet nådde fram till fönstret och där nyss ett bredt eldsken legat på drifvan låg nu en blå, genomskinlig skugga.»
Doktorn tystnade.
»Så intressant!» suckade fröken Betty. »Hvad ni måste ha blifvit rädd?»
Doktorn tände leende en ny cigarett.
»Nå förklaringen nu!» sade kandidaten en smula otåligt.
»Den gamla gick igen, det var ett faktum, ty jag hade själf sett henne med egna ögon. Jag hade också sett henne söka efter något, något som en gång i lifvet borde ha legat den gamla mycket varmt om hjärtat. Hvad fick jag också reda på efteråt.
Då hustruns mor, som rådde om torpet, låg på sitt yttersta, hade dottern i tanke på en delning af kvarlåtenskapen mellan sig och en gift syster, för egen del gömt undan två silfverskedar. Hon ansåg sig ha handlat i sin fulla rätt, ty om hon fick dessa dyrbarheter mer än systern, så var det. i gengäld hon som haft modern hos sig och sörjt för henne och vakat öfver henne, när hon sen blef sjuk. Den gamla hade under sin sjukdom flera gånger frågat efter dessa skedar, ty hon var hvad. man kallar ej så litet om sig, och dessa skedar representerade för henne en dyrbarhet och ett värde, som låg henne mer om hjärtat än allt annat. För att lugna hennes oro hade dottern alltid sagt att hon gömt undan dem i dragkistan.
En dag hade hon i något ärende kommit dit in. Den gamla låg framför dragkistan. Död på golfvet. En låda stod uppdragen med innehållet omkastadt, som om någon ifrigt genomsökt den. Den gamla hade kraflat sig upp i feberyrseln, gått ut att söka efter skedarne, hade inte funnit dem. Därför sökte hon dem ända tills de blefvo framletade och skiftade mellan systrarne enligt moderns vilja.
Då först kunde hon få ro i grafven. ..»
»Men det där är ingen förklaring», utropade kandidaten. »Förklaringen!»
»Den kommer nu», svarade doktorn leende.—*
»Nå ändtligen.»
»Hela gummans åtrå och tankeverksamhet hade en lång tid bortåt varit riktade på den gamla dragkistan, som skulle förvara hennes dyrbara skedar. Tror ni inte det?»
(Forts. å sid. 708).
