Sida 595
UNDER ARMENIERMASSAKERNS DAGAR
seende i världen och räfvarne draga sig fulla af fruktan och vördnad tillbaka för att genomsöka rummen. Utan att de funnit något lämna de chanen, dock frågade en af dem — hvart tog frenghin som intågade här i går vägen?
Full af skräck flydde han i natt till Aintab, ljuger chanägaren oförskräckt, hvarvid alla röfvame skratta på den fege otrognes bekostnad. Så slås chanportarne åter igen och helgonet Jussuf upphör att bedja.
Jag ville tacka Osman Agha för det handtag han gifvit oss, men han gjorde en afvisande åtbörd, han ville ej mottaga någon tack af den otrogne.
Den helige hadschan från Scham och Ali Mül-ler gingo in i sin håla för att öfverlägga och den helige hadschan yttrade några rätt oheliga ord om Maraschs pack.
Åter ljöd kanonen från citadellet till tecken att dagens arbete var slut och mördarne gingo att hvila, hämta krafter och dryfta sina hjältedater på cita-dellets kaféer. Men vi gåfvo oss det löftet, att den nya dagen ej skulle se oss inom Marasch's murar. Att man äfven följande dag skulle arbeta, därom kunde ej råda tvifvel, men vi ville ej åse ännu en dags arbete. Min häst var åter i användbart skick och vi måste försöka komma ut på Bired-schikvägen, ju förr dess hellre. Hela kvällen sutto
vi på muren väntande att det skulle bli mörkt och stilla kring citadellet, och då slutligen alla ljus blifvit släckta, utom de glimmande, rykande ruinernas, beslöto vi oss för att bryta upp. Klockan var ett och natten var kolmörk, då vi stego till häst på chan gården.
Chanägaren, som var öfverlycklig att bli af med oss, och som fått riklig ersättning för sitt besvär, slog upp portarne på vid gafvel och vi tågade ut i mörkret. Genaste vägen ut ur staden var basargatan, men som den var uppfylld af mördade människor, bland hvilka gathundame gjorde sig ett godt mål och det var otvifvelaktigt att dessa bestar, om de blefvo störda skulle göra larm, måste vi afstå från denna väg och i stället hålla oss till de trånga krokiga sidogatorna. Slutligen voro vi ute på de genomblöta fälten utanför staden, men måste för att komma ut på Biredschikvägen passera utmed cita-dellets ut från staden vända sida. Där uppe på krönet stod en ensam redifsoldat på post, stirrande ut i mörkret. Ehuru vi något så när tydligt kunde urskilja honom måtte han ej sett oss, men våra hästars hofslag väckte hans uppmärksamhet. Ett skott smällde och en kula hven surrande förbi oss, detta var afskedshälsningen från Marasch. Vi satte våra hästar i galopp och staden låg snart fördold i mörkret.
(Forts.)
Efter fotografi.
m. GABRIEL, som åkte vägen Paris- Bordeaux på 51/* t. (Expresståget använder på samma sträcka 8 t.)
Genom hela den Europeiska pressen ha gått uppskakande skildring-ar af denna färd, som dock slutligen, efter såväl franska som spanska regeringens förbud, blef afbruten, lämnande efter sig ett flertal dödade och svårt sårade bland de täflande och bland åskådare och sådana, som tillfälligtvis kommit i vägen för de rasande sportsmännen. Troligen skall denna händelse med dess svåra öfverdrift ha det goda med sig, att deana lifsfarliga sport begränsas till rimliga vådor. Automobilen är ett alltför godt redskap för att böra komma i misskredit genom vansinniga tilltag af ett fåtal.
den ohyggliga automobilfärden paris-madrid.
Kliché: Bengt Silfversparre,
M. RENAULT, segrare i automobiltäflan Paris-Wien, blef dödligt skadad under Paris— Madrid-täflan.
- 577 -
