Sida 258
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD XXX.
EN TECKENTYDARE. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Septimus Prytz var kontorist å ett stort handelshus. Bland kamraterna gick han under namnet »räfven», emedan han visat sig kunna utlista alla slags rebus och chifferspråk. Isynnerhet var han specialist uti att tolka vissa hemliga eller privata annonser: korta, chifferartade meddelanden, som hemligt förlofvade eller konspirerande personer använda och ofta förekomma i världsstädernas tidningar.
Ofta förvånade han kamraterna med att ha utfunderat betydelsen af ytterst mystiska annonser, och själf ha på ort och ställe öfvertygat sig om lösningens riktighet genom att han sett den eller den af deras bekanta komma tixl dessa rendez-vous'er.
Detta gjorde honom mindre omtyckt af kamraterna, och dessa drogo sig sedan för att på så sätt meddela sig med sina bekantskaper.
Men liksom (Edipus i den gamla sagan fick röna både sorg och skam af sitt försök att lösa sfinxens gåta, så kom äfven Septimus en dag till korta.
En dag i januari förekom i Times morgonupplaga en mystisk annons så lydande:
»Rosebud. — Chère reine crux octo. Hi-larius.»
Den fängslade genast kontoristernas uppmärksamhet, och de voro snart färdiga med lösningen.
De kommo öfverens om att den betydde: »Rosenknopp. — Kära drottning, kors åtta, Hilarius.»
Kors åtta skulle då beteckna, att Hilarius lofvade sin hjärtevän, sin drottning, åtta kyssar, om hon ville komma.
Men Septimus lade följande betydelse i orden: »Chère reine crux» betydde Charing-Cross, emedan Edvard 1 uppreste ett kors där, hvarest lik-bärarne vid hans kära drottnings begrafning stannade för att hvila sig. Octo betydde åtta och Hilarius var naturligtvis den dagens namn, då mötet skulle äga rum. Hilarius inföll på den 13 januari, och synbarligen skulle Rosebud möta någon klockan åtta på kvällen vid Charing-Cross-sta-tionen den dagen. Antagligen är det bildadt folk, alldenstund de ha kunskap i franska och latin, re-sonnerade han.
»Jag skall bestämdt gå och se på äfventyret.»
Och så finna vi vår hjälte den ödesdigra aftonen, iförd en varm vinterrock, promenerande fram och tillbaka utanför nämnda station, noga iakttagande hvarje person han kunde antaga hafva någon förbindelse med annonsen ifråga.
Slutligen fästes hans uppmärksamhet vid en dam, som kom ut från postkontoret midt emot. Otvifvelaktigt Rosebud, tv hon var både ung och vacker.
Hon såg sig noga omkring, gick in i järnvägs-. stationen och kom ut igen utan att träffa någon. Emedan det var rätt kyligt' voro få vandrare ute, och hon fick snart syn på Septimus. Han tyckte genast, att hon sände honom en bedjande blick. Då de gått förbi hvarandra några gånger, vände han sig till henne, lyfte på hatten och sade:
»Kan jag på något sätt stå er till tjänst?»
»Ah, tack så mycket. Jag vågade ej ta mig friheten att tilltala er», svarade hon. »Har ni sett en ung man i khaki gå in eller ut ur stationen? Jag kom några ögonblick försent, så kanske han redan varit här. Det är en släkting, som jag ville träffa, innan han reser till Afrika.»
»Nej, jag har ej observerat någon, ehuru jag sått här sedan före åtta.»
Hon suckade och tillade barnsligt:
»Skulle ni ej vilja göra mig sällskap en stund? Jag är så rädd att någon skall tilltala mig.»
»Jag är glad åt att kunna stå er till tjänst. Ni kan tryggt lita på mig.»
De promenerade nu fram och tillbaka en stund. Mot half niotiden förklarade hon att hon ej vå-
gade vänta längre, emedan hennes man kanske komme hem vid tiotiden, och skulle bli förargad, om han finge veta hon varit ensam ute så sent.
»Hon är gift», suckade Septimus, men icke desto mindre erbjöd han sig att följa henne hem. Ilan anropade en kusk, och snart voro de på väg till Carlton-Hill. Då de kommit i närheten af denna gata tryckte hon en tvåkrona i hans hand, och han kunde ju ej i denna situation neka elierkänna sig stött.
Sedan de stigit ur, bad hon honom följa sig in för att se att allt aflöpte lyckligt. Utan att vänta på svar öppnade hon och tände elektriska ljuset.
Septimus följde henne in i en elegant boudoir. Hon gjorde ett tecken att han skulle taga plats.
Septimus var verkligen smått förlägen och kände sig rätt enkel på en sådan plats som denna. Slutligen yttrade han:
»Jag skulle gärna vilja stanna något längre, men jag tror det är bäst jag går nu. Månne jag skall få nöjet träffa er igen? Mitt namn är —»
Här blef han afbruten af att någon satte en nyckel i ytterdörren.
»Min man», utropade frun och sprang upp ifrån stolen. »Hvad skall jag säga? Han som är så svartsjuk och häftig. Jag kunde ej tro att han skulle komma före midnatt.»
Septimus spratt till men återvann snart sitt lugn.
»Hända hvad som helst, jag stannar kvar», hviskade han. »Säg hvad ni vill.»
Innan hon hann svara inträdde en högrest man med långt skägg och amerikanskt utseende. Han stirrade på den obekante gästen.
»Förmodar jag var oväntad», sade han hånande.
»Denne herre har gjort mig en stor tjänst. Han har gjort mig sällskap hela vägen från Charing-Cross. Jag var där för att träffa min kusin Jack, men han kom icke ...»
Och hon brast i gråt.
»Just så», sade han barskt.
»Gå till ditt rum. Jag skall göra upp med denne främling.»
»Var ej våldsam, Hiram. Han är en gentleman»^ sade hon i det hon aflägsnade sig.
»Hvem är ni?» sade han vänd till Septimus.
Denne räckte honom sitt kort.
»Huru skall jag veta om det är ert verkliga namn. Lämna därför utan vidare ifrån er edra värdeföremål, så skall jag på någon dag taga reda på om edra uppgifter äro sanna. I öfvermorgon kan ni återhämta sakerna härstädes.»
Septimus tog lugnt upp sin klocka, sin börs och sin briljantring och lade dem på bordet.
»Jag behåller några kronor till droskan», sade han, bjöd farväl och aflägsnade sig.
Först sedan han kommit ett stycke ned på gatan började han ana att han gått i en fälla.
»Dessa äfventyrare visste nog att jag för skam skull ej kan komma och fråga efter mina dyrbarheter. Nå ja, jag må betala lärpänningar för min lättrogenhet), sade han till sig själf.
Följande dag mottog han till sin stora öfverraskning en postpaket, innehållande hans ring, börs och klocka jämte en biljett af följande innehåll:
»Käre herr Septimus!
Jag har förstått, att ni brukar snoka i andras hemligheter, därför ville vi gifva er en läxa. Den amerikanske mannen var vår månadskarl, och han spelade sin roll förträffligt, som ni såg. Som ett tecken på, att ni förlåter mig, kom hem till oss i morgon afton och rök en fredspipa tillsammans med min bror. Han känner er sedan gammalt, men. jag hade ej sett er förr än i går.
• Vördsamt Mary Davidson.»
