Sida 609
UNDER ARMENIERMASSAKERNS DAGAR.
För HVAR 8 DAG af MUSTAFA.
(.Forts.)
Då det började dagas, befunno vi oss nere vid Ak Su, en liten flod, som under vanliga förhållanden ej torde erbjuda några öfvergångssvårigheter, men som nu genom det ihållande regnandet var uppsvälld, så att det ej syntes möjligt att kunna komma öfver. Vi befunno oss dessutom i en fullkomligt öde trakt och voro helt och hållet på villospår. Så mycket var emellertid klart att för att komma till Biredschik det var nödvändigt att öfvergå Ak Su. Enligt kartan fans det ett öfver-gångsställe vid Basardschek på Aintab-vägen, men dit vågade vi ej rida. Krigsråd hölls och det beslöts att vi skulle stanna för att låta hästarne hvila och under tiden forska efter öfvergångsmöjligheter. Under en på den för öfrigt flacka stranden ensam stående klippa funno vi skydd mot regnet, som nu åter öste ned, vi lade oss på den genomvåta ler-marken för att hvila en stund och somnade. Då vi vaknade, hade regnet upphört och det var ännu dag. Våra klockor hade tagit vatten och vägrade att gå, hvarför vi fingo nöja oss med att kunna skilja på dag och natt. Müller hade på något outransakligt sätt skaffat sig ett dussin brödkakor, som han rullat tillsammans till ett grått bylte och stoppat i stöfvelskaftet — med dem förfriskade vi oss. För hästarnes räkning hade vi fått med oss hafre från Marasch. På hästarne berodde allt, de måste födas, vi kunde gärna svälta. Vi började nu rekognoscera floden, hvilket tillgick så, att Müller afklädde sig alla kläder och gick ut i vattnet för att söka en plats, där djupet skulle tillåta honom att komma öfver. Efter en stunds sökande och arbete i det iskalla vattnet, som på sina ställen stod honom upp till hakan var han emellertid öfver och steg upp på andra stranden, blå, som om han varit gjord af chalcedon. Han återvände genast samma väg, för att leda de simmande hästarne öfver — en sådan där syrisk häst är knappast hälften så hög som en af våra — med mig sittande på den främste, under det det isiga vattnet skvalpade kring mina höfter. Jag funderade öfver, om Bagdad verkligen var värdt allt detta och om jag någonsin lefvande skulle komma dit. Men den som sig i leken ger, han måste leken tåla.
Då vi ändtligen voro öfver Ak Su, var det redan mörkt och vi fortsatte i en riktning, som vi hoppades vara sydostlig. Hela natten redo vi under en bitande nordanvind, som kom våra våta kläder att frysa till is och framemot morgonen, då det började dagas, sågo vi framför oss en stor by. Nu var frågan — skulle vi stanna, skaffa oss föda, torka och värma oss, trots den risk vi löpte i en bebyggd ort, eller skulle vi rida utanför byn, fly människorna och lifvets njutningar. Vår njutningslystnad var emellertid starkare än vår försiktighet och vi längtade allt för starkt efter det förvekligande lifvet inom ett turkiskt byahus, för att kunna afstå därifrån. Vi redo in på gatan, som egentligen var en flod, och åstadkommo inom ett par minuter ett häpnadsväckande larm. Hundarna, argsinta, misstänksamma och roflystna som de äro, började skälla, och snart var hela byn på benen. Hamidié äro öfver oss, ropade någon i halfdunklet, och människor flydde i panisk förskräckelse utåt fälten. Om det lyster dem att springa, sade jag till Müller, så låt dem springa, vi ha viktigare saker för oss än att bringa galna människor till förnuft. Först och främst måste vi inkvartera oss. Vi utvalde ett hus, som såg rymligt ut, bundo våra hästar på dess gård, stego in och satte oss framför den glödande fyrpannan. Därinne satt en kvinna, som af en eller annan anledning ej deltagit i flykten. Hon drog ge-
nast en duk för ansiktet och satt bekikande oss genom den tunna väfven. Så måste hon fått klart för sig, att vi dock ej voro hamidié, — vi voro nu halft europeiskt klädda — hvarför hon satte för oss ett stort fat pelaff och en bunke surmjölk. Ej ett ord yttrades hvarken från hennes eller vår sida, men glupskt grepo vi oss an med maten. Så småningom återkommo de flyktade byamännen, sedan de öfvertygat sig, att vi inga hamidié kunde vara, alldenstund byn ej redan blifvit stucken i brand och naturligtvis samlades de så många, som fingo rum i vårt hus. Vi blefvo på alla sätt välvilligt behandlade, och man underrättade oss om att hittills inga vare sig reguliära soldater eller hamidié varit synliga, men att rysliga rykten förtalts angående hvad som passerat i Biredschik. Med två starka dagsmarscher borde vi kunna nå Eufrat, midt emot Biredschik eller åtminstone Nisib, men det vore tvifvelaktigt om vi skulle kunna komma öfver floden.
Müller och jag sofvo nära nog hela dagen, för att på kvällen efter mörkrets inbrott fortsätta vår färd. Mannen, hvars gäst vi voro, ansåg att vi borde aflägga vår europeiska utstyrsel och förklarade sig villig att mot klingande ersättning styra ut oss som sanna rättrogna. Då vi lämnade byn på kvällen voro vi också utrustade på ett underbart sätt. Müller såg ut som en äkta hamidié med guld-virkad, röd och hvit kefijé, lång bigéscheformad röck och skarlakansröda vidbyxor i gula stöflar. Jag, som redan förut med framgång spelat helgon, fortsatte, och var iförd en grön turban såsom en profetens ättling samt en med gröna lister prydd svart kaftan. Min helighet lämnade intet öfrigt att önska, om ej möjligen i afseende på sinnelaget.
Hela denna natt redo vi i kolmörker och duggregn, följande en liten stenig flodbädd österut och befunno oss på morgonen utanför en gendarmkasern, belägen vid en liten plats vid namn Hassan Kalehr som blott bestod af ett par lerhyddor. Upptäckten var egentligen ej angenäm, men vi beslöto oss i alla fall att taga gendarmernas gästfrihet i anspråk och söka spela vår roll så godt vi kunde. Vi började således föra oväsen på kasernens port och ut-lockade på så sätt en af gendarmerna, som vid åsynen af Müllers hamidiédräkt fick en väldig respekt. Såsom varande helig, teg jag och lät Müller tala. Han höll ett långt tal om hur jag, som var både lärd och helig, förirrat mig från vägen och råkat ihop med honom — hamidién, hur vi båda voro trötta och ville hvila öfver dagen i kasernen.
Gendarmen svarade, att intet hinder härför funnes och hänvisade oss till det bästa rummet, det som står öppet för officerare på färdvägar.
Kasernen härbergerade blott fyra gendarmer, och vi skulle äfven som européer varit trygga inom dess murar. Den turkiske gendarmen är en fredens man, åtminstone utanför städerna, och bråkar sällan om papper och pass. Då vi nu emellertid voro moslims och Müller till och med krigare, fingo vi en del upplysningar om läget i Biredschik, hvilka kommo oss att se framtiden i en rosenfärgad dager. Biredschik, sade gendarmerna, var i hamidiémännens händer, men paschan mutaserifen residerade fortfarande i Sarai med en handfull reguliära soldater och gendarmer. För öfrigt hade få oordningar förekommit, dels därför att en stor del af befolkningen i tid flytt ur staden, dels därför att Biredschik såsom varande en stenstad ej erbjöd samma lätthet att förstöra som Marasch. Längre österut i Uria hade emellertid rysliga saker passerat. Hela den stora 40,000 innevånare räknande staden låge i ruiner,
hela trakten vimlade af röfvarskaror, som befästat
- 591 ~
