Sida 410
»de båda.»
För HVAR 8 DAG af Th. Randal.
Han hade nu en gång satt sig det i hufvudet, den gode farbror Gustaf, att de två kusinerna Majken och Erik skulle ha hvarandra.
Själf var han ogift och rik, men hans båda bröder voro just ej välsignade med denna världens goda, om man icke räknar dit en ofantligt stor barnaskara — ty det ägde de båda.
Som sagdt, farbror Gustaf var rik och hade fått den idén att gifta samman sina favoriter ur de två kusinskarorna.
Den långa, smärta Majken, med de stora, blå ögonen hade alltid varit hans gunstling, allt sedan hon var så liten att hon icke kunde tala rent. Nu var hon tjugu år och ett särdeles passande parti för sin kusin Erik, den tjugufemårige medicinaren — enligt farbror Gustafs mening.
De båda ungas föräldrar voro äfven ytterst hågade för saken, ty farbror Gustaf hade fällt ett yttrande om att blefve allt enligt hans önskan, så skulle han. rikligen begåfva de nygifta och deras familjer äfven.
Men huru stod saken med de unga? Ja, de hade aldrig sett hvarandra — då de båda familjerna bodde långt från hvarandra och icke hade träffats på många herrans år.
Men farbror Gustaf hade utmålat de båda kusinernas utseende för hvarandra i de mest lockande färger han förmådde.
Majken var just icke vidare trakterad af saken, men från morgon till kväll hörde hon aldrig annat än de andra systrarnas »tjat»: »Att hon skulle »ta» honom, den »stilige Erik», så att de kunde få det något bättre — ty nu räckte deras knappa nålpän-ningar aldrig till o. s. v.
Uttråkad af allt detta prat, lofvade Majken att göra som föräldrarne och farbror Gustaf ville. — Och kusin Erik? Han tog giftermålet som en bisak och hälsade med glädje en gyllene soluppgång i sin ekonomiska skymnings natt. Således återstod nu intet annat än att sammanföra de båda unga, och detta åtog sig — farbror Gustaf.
Vid en tämligen oansenlig badort på Västkusten bodde en gammal tant till Majken, som lefde på inackorderingar, i hennes hus skulle hon presenteras för sin blifvande man, som i slutet af sommaren skulle uppehålla sig där som — vikarierande läkare —
Så var saken ordnad.
Emellertid gick Majken omkring och såg ti ött och »bleknosig» ut — och därför blef det beslu-tadt att hon en hel månad tidigare — än bestämdt var — skulle skickas till sin tant, så att hafsvin-den åter skulle kunna framtrolla rosorna på hennes kinder.
*
Det var dagen efter Majkens ankomst till K-vik, som hon med långsamma steg vandrade nedåt stranden. Solen sken härlig och varm och gnistrade i tjusande färgprakt på de lekande böljorna.
Långsamt och tankfullt beträdde hon den långa bron, vid hvilken de flesta af badortens båtar lågo förtöjda. Hon kastade en blick utåt det blånande, solglittrande hafvet — och kände så en innerlig lust att hoppa ned i en af båtarne och låta sig viljelöst bortföras af strömmen.
Hon kastade en snabb blick öfver hela samlingen af roddbåtar. — Bara hon vågade att låna en! — Åhja! Det var väl icke så farligt!
Med snabba fingrar lösgjorde hon en liten hvit eka och hoppade ned i den. Väl nedkommen kastade hon parasollen bort i aktern, fattade årorna och med några snabba årtag sköt den lilla ekan ut från bryggan.
Då hon hunnit midt ut i strömfåran drog hon
in årorna och lät båten drifva. Hon lutade sis tillbaka mot den bortersta toften, spände upp parasollen och njöt så i fulla drag af vinden, solen, och böljornas melodiska plaskande mot fören.
Under tiden kom en ung man, iklädd en tunn, sommarkostym af hvit piqué och en bredskyggig strà-hatt, vandrande ned till bryggan. Han lät ögonen sökande fara öfver hela raden af båtar.
»Men hvad tusan nu *då!» utbröt han. »Hvem. har kunnat vara så fräck och dra' i väg med min 'Äskulap'!»
Åter lät han blicken glida öfver hela raden at båtar.
»Det var 'tusan i mej', djärft!» återtog han förargad, vändande sig om för att gå tillbaka öfver bron, men fick i detsamma syn på en fiskare, hvilken med pipsnuggan mellan tänderna stod och lutade sig mot broräcket.
»Hör hit, min gode man!» ropade han åt gubben,, »har han sett om någon tagit en hvit eka här från bryggan medan han stått här?»
Fiskaren tog snuggan ur munnen och spottade.
»Jo, jo men, har jag så! En tusan till söt fisk var det!»
»Fisk ?»
Gubben skrattade.
»Ja, en så'n där liten fisk med blåa ögon, gull-gult hår, förstår han?»
»Hur!»
Den unge mannen såg späjande utåt hafvet.
»Aha! Där gungar min »Äskulap» öfverskuggad| af en hvit parasoll — men jag skall väl veta att fånga både dig och din röfvare!»
I hast lösgjorde han en annan båt — hoppade uti — och satte kurs på den hvita parasollen. Efter-ett trettiotal skarpa årtag uppnådde han den sakta, drifvande »Äskulap».
»Hallå, där!»
Majken for förskräckt upp ur sina drömmar,, lät parasollen sjunka och skådade, halft leende in. i ett af solen brynt ansikte, som betraktade henne-med bistra blickar.
»Förlåt, men med hvad rätt har fröken lagt beslag på min Äskulap ?» sporde den unge mannen, strängt — under det ett illa doldt löje spelade i. hans mörka ögon.
Majken rodnade.
»Tillhör båten här er?»
»En naiv fråga, min bästa, då jag säger m i n. »Äskulap»! »Äskulap» är nämligen båtens namn.»
Majken blef ännu rödare.
»Det är förfärligt illa gjordt af mig, att taga en båt utan lof!» sade hon hastigt. »Men jag kände en sådan innerlig lust efter att få ge' mig ut på sjön, att jag tog första och bästa jag fick fatt uti,, utan att reflektera öfver det orätta i mitt handlingssätt. Men ni förlåter mig nog!» slöt hon bedjande.
»Jag vet knappast!» genmälde han kärft. »Der vore säkert förståndigare att stämma er för olofligt tillgrepp!»
Nu tonade ett silfverklingande skratt hän öfver de glittrande böljorna, och förtonade långt borta mellan de grå bergsskrefvorna.
»Ni vågar till på köpet skratta åt mig, fröken!' Det blir dock för starkt!»
Majken fortfor att skratta tills tårarne tillrade-ned för de rosiga kinderna.
»Ni tror visst, att jag är en 'baby'?» sporde hon, då hennes munterhet något lagt sig.
Nu var äfven hans allvar försvunnet.
»Hvem förmår spela sträng vis à vis en såd.m liten snatterska!» sade han muntert, i det han klef öfver på »Äskulap».
- 392 —
