Sida 689
MONUMENTET ÖFVER GEORG ADLERSPARRE.
Se Sid. 667. aftäckningen den 5 juli 1903.
Amatörfoto. Kliché ■ Bengt Silfversparre.
VID AFTÄCKNINGEN. MONUMENTET.
PÅ SKILDA VÄGAR.
Utkast för HVAR 8 DAG af GÖSTA GEIJER.
Redbar och nykter, sträfsam och plikttrogen hade Börje vunnit befälets obegränsade aktning och för troende. Inåtvänd och fåordig, spillde han ej flert ord än hvad som nätt och jämt behöfdes, arbetad* oförtrutet, och som han var stor och stark son. en jätte, arbetade han för två. Hans kamrater vid järnvägsbyggnaden ansågo honom litet smått underlig, och städse var han föremål för deras undran och förundran.
Trots flerårigt samarbete hade dock ingen af dem lyckats komma honom närmare än förut eller vinna hans förtroende.
Ständigt lika otillgänglig och tystlåten gick han helst sin egen väg, och var dem lika främmande och oförstådd nu som då han kommit till banar-betet. Hvem han egentligen var, eller hvarifrån han kommit, visste ingen.
En gång hade en af dem under rusets inflytande och i dumdristigt öfvermod försökt bringa honom ur hans oföränderliga inbundenhet genom en groft kränkande skymf. Men den annars foglige och fredlige unge jätten, hade då tagit den förfördelande, äfven han en ovanligt stor och kraftfull man, och lyft honom i höjden, länge hållit honom så, och därpå som en vante handlöst slungat honom i närmaste grusgrop. Detta kraftprof ingaf både respekt och beundran, och efter den betan fann man det rådligast att hålla sig på vederbörligt afstånd och lämna honom i tred. Men med ett visst spanande och nyfiket intresse iakttog man honom dock städse.
Ingen börda tycktes genera hans fysiska krafter, men att något särskildt tyngde hans sinne, därom var man allmänt ense. Men hvad? Därom var man däremot ej på det klara. Stunder af grubbel och tryckande svårmod hade på senare tider ofta afbrutit hans annars lugna och jämna lynne, och man hade särskildt bemärkt, att ju mera järnvägsbyggnaden framskred, desto talrikare blefvo dessa stunder.
En dag under middagsrasten satt han som vanligt tyst och oberörd och på afstånd från de andra
arbetarne, som placerat sig i en sluten krets under lifligt samspråk. Man lyckönskade sig särskildt till att ha kommit till en station med mera bebodd och odlad bygd än de föregående.
»Här ha vi det bra», sade en, »godt om proviant är det, ingen brist på hvarken det ena eller andra, tillräckligt med både mat och dryck, regält folk, fina inkvarteringar och — så'na granna töser se'n. Eller, Olsson du? Hvad säger du t. ex. om Anna på Bäckmyren? Har du hunnit med att lägga ut dina garn i det farvattnet än, din lurifax?»
Den tilltalade, som i sina kamraters ögon — och ej minst i sina egna — gick och gällde som en riktig kvinnotjusare, log ett själfbelåtet grin och genmälde:
»Var så säker, ditåt lutar det, och om jag nu skall tillstå som sanningen är, så inte har jag funnit henne så rasande omedgörlig som folk vill...»
»Åh, tag mun lagom full du», inföll nu en annan, »och var måttligt själfgod. Jag vet bättre om henne än du. Mången storbonde har för henne, så fattig torpartös hon är, fått bränna sina kol förgäfves. Det påstås, att hon har ett gammalt tycke, som hon aldrig öfverger. Det var en barndomsvän, en herrgårdsdräng, och fastän han hade i förväntan både gård och stora pängar, lämnade han en natt, utan någon visste därom, både henne, hem och allt, drog bort. från bygden och har se'n dess aldrig hörts af. Det, sa's, att hon låtit öfvertala sig svika sin lofven till honom och vända sin håg åt annat håll. Men då han var borta, hade hon ångrat sig och blifvit alldeles tröstlös. Glömma'n kan hon aldrig se'n dess, och hon väntar på'n än i dag och har gjort det i flera år. Så sägs det.»
»Det kan den tro, som vill», gentog Olsson, »liksom någon nu för tiden skulle ta' slika kärlekstankar så hårdt vid sig. Det var förr i världen det, inte nu. Åh nej, jag känner nog kjoltyget, jag, må ni tro. Sannt är förstås, att många ord har hon inte gett mig, men så många fler ögonkast, och vänta ni, slå vad hvad ni vill: när jag
