Sida 87
HVAR 8 DAG
— Ja — nu, sade han och log skälmaktigt, men då han såg, hur hon rodnade, tillade han allvarligt: Jag hatar tågresor. Får jag lof, sade han därpå och började draga ut paraplyn ur sitt fodral. Det hade börjat smårägna och Anna Maja slog upp sin kappkrage.
— Gärna för mig, bara jag slipper, sade hon käckt.
Han skrattade muntert.
— Då sympatisera vi, fröken, sade han och stoppade in paraplyn i fodralet — galoscher och paraply, de äro min fasa.
— Bravo! sade Anna Maja och blickade upp förtjust, då äro vi strax vänner. Det är som om ni bott på landet i all er tid.
Hon var åter den frimodiga, hurtiga Anna Maja Lind. Hans skratt hade värmt upp henne och kommit henne att känna sig hemmastadd med honom — han såg annars så förskräckligt förnäm ut. Hon såg upp på honom.
— Store tid, hvad han ser bra ut, sådan panna, sådana ögon, och hvilket leende se'nl Nej, hvad flickorna Falk blifva afundsjuka.
Hon blef helt uppsluppen vid den tanken och kände sig så hjärtans glad.
— Se, ni får ursäkta den gamle Sacha, men rägnet kom så plötsligt på — och pappa vill naturligtvis ha in sin säd, fortsatte hon snusförnuftigt.
■— Åh, jag ber, sade kandidaten allvarligt.
— Gossarne, började hon och lutade sig förtroligt fram emot honom, äro duktiga till arbete aite i det fria, men läxor och grammatik och matematik är deras fasa liksom paraply och galoscher ■er och min.
Hon skrattade och slängde med piskan i luften.
— Men jag har sagt dem att de skola vara flitiga, och de ha' lofvat mig vara snälla. Säg, är ni ej glad för det? sade hon själfkärt och såg frågande upp till honom.
Åter kom det skrattlystna uttrycket i hans ansikte. Hon undrade, hvad det kunde vara, kände ■efter, att ingen hårtott stack ut. Något konstigt var det nog i alla fall.
— Mycket glad, sade han doft och rösten darrade så underligt.
Han tog piskan ur hennes hand och pekade upp mot prästgården, som nu började skymta fram på andra sidan ån.
— Hvad är det för en gård däruppe med de stora ekarne ?
— Det är just prästgården, det, svarade Anna Maja, stolt öfver, att han sett och märkt hennes hem, innan han ännu fått syn på det ståtliga Ulfnäs.
— Jaså, prästgården, sade kandidaten, jaha, det ■det minns jag nu.
— Åhå, har kandidaten varit här i trakten förr?
— Ja, för många, många år sedan.
— Då ni var bara barnet således? sade Anna Maja och log öfverlägset.
— Alldeles. Men där ha vi ju Ulfnäs, hade ban så när utropat, men i stället svängde han piskan och pekade upp mot slottets fasad.
— Det är Ulfnäs, det där, sade Anna Maja vårdslöst. Det glittrade skälmskt i kandidatens ögon.
— Hvem bor där?
Godsägare Falk med hustru och två döttrar.
Anna Maja började småmvsa belåtet vid tanken på sin vackre kandidat.
— De vänta också resande, en ung baron Ståhl, fröknarnes kusin, som kommer i morgon och skall .jaga, lata sig, mena de väl, ty det brukar visst vara sådana fina herrars göra.
— Så, sade kandidaten och Anna Maja såg
r.f'cr fotografi. Kliché: Kem. A.-B, Bengt Silfversparre, Sthlm—Phg.
DE TRENNE BOERGENERALERNA I TYSKA RIKSDAGEN.
Vi återgifva denna mycket intressanta fotografi från besöket i Berlin, där de olyckliga generalerna rönte stor uppmärksamhet, ehuru ej motsvarande uppoffring till hjälp
åt boerna. Vi nainnteckna generalerna Delarey (1), Botha (2), De Wet (3) samt furst Herbert Bismarck (4).
- 69 —
