Sida 88
HVAR 8 DAG
upp förvånad, rösten hördes så hård och sträf. Det var då märkvärdigt, hvad det ansiktet knnde skifta.
— Äro fröknarne Falk unga och vackra?
Anna Maja höjde på axlarne.
— Det är som man tar det. Fröken Adéle är nog litet passée, sade hon nonchalant.
— Passée, sade kandidaten förvånad, törs man fråga, hvad menar fröken med det?
— Då man är öfver 30 och har varit mycket med, sade Anna Maja öfverlägset, det borde för öfrigt kandidaten själf ha' reda på.
— Nå, yngsta fröken, då? han såg frågande, litet gäckande på henne, är hon också passée?
— Nej, då, nej, visst inte, hon ser nog bra ut och har en massa talanger, har gått igenom målarakademi och tagit musiklektioner i Stockholm o. s. v., o. s. v. För öfrigt, tillade hon och såg skälmskt upp på honom, det är visst för hennes skull baron Ståhl kommer hit, det hörde man tydligt. på benne, åtminstone hoppas de det däruppe. Hon visade med piskan på Ulfnäs och svängde så om hömet på vägen upp till prästgården.
Då kände hon sin vänstra hand omfattas af ett starkt grepp och ett. raskt ryck i tömmarne stannade Sacha, hvarefter kandidaten löste upp fotsacken och hoppade af.
— Och nu skall jag be att få tacka för skjutsen och angenämt ressällskap. Mitt namn är baron Ståhl, han stötte klackarne samman och bugade djupt.
Anna .Maja satt som ett lefvande frågetecken.
— 'Baron Ståhl'? det sade ni aldrig.
— Ni frågade endast om det var 'kandidaten' — och kandidat är jag — baronen skrattade och lyfte ner sin resväska.
— Det menade jag inte.
— Kunde jag rå för det?
Anna Maja krympte helt samman. Hvad skulle hon göra? Tänk hvad allt hon sagt om herrskapet på Ulfnäs 1 Så rätade hon på sig och bjöd till att se lugn och värdig lit.
— Ni borde i alla fall ha upplyst mig om mitt misstag. Det var en nedrig oförsynthet att låta mig förbli i okunnighet om, att jag tagit fel på person.
Han kom tätt intill giggen och räckte ut handen.
— Vill ni inte förlåta mig, fröken? Från början var det ej så illa menadt, jag kände igen er från mitt förra besök här. Ni var bara en liten flicka då, sade han mildt och lät blicken smeksamt glida öfver det lilla rosiga, friska ansiktet. Och så tänk, att i detta väglag och i ösregn marschera hela långa vägen fram till Ulfnäs, när man blef erbjuden att åka nästan ända fram till dörren.
— Ni kunde telefonerat, invände Anna Maja matt.
— Nej, fröken, då hade jag ju gått miste om ert sällskap, det glimrade muntert i de vackra ögonen, och det hade jag aldrig kunnat bära.
Ah, Anna Maja, hvad hon var olycklig, olycklig som aldrig förr. Först och främst allt det hon pratat och så Henriettes triumf, åh, det kunde gräma henne ända in i hjärteroten, och så — och så — hvad han var vacker och manlig — och livad hans leende var godt och gladt!
Anna Maja klatschade hårdt med piskan på Sa-chas rygg och smackade ljudligt med tungan. Sacha började lunka helt sakta.
— Vill ni inte förlåta mig, fröken, det var så frestande, att en gång på ren svenska få höra, hvad folk tänker om en, det får man aldrig annars. Inom vår klass är det endast smicker och förställning.
— Gud välsigne er klass, det måtte vara en ömklig en, jag är glad, att jag ej tillhör den, sade hon kärft och klatschade, för att få Sacha i traf. Baron Ståhl höll fortfarande i fotsacken.
— Förlåt, bad han och såg bedjande upp i hennes ögon.
— Aldrig, sade hon hårdt och stampade med foten i vagnsbottnen —- aldrig.
Sacha såg hemmet och började plötsligt trafva. Baronen släppte sitt tag och såg med en lång blick efter det bortilande åkdonet. Så drog ett litet småleende öfver hans ansikte.
— Säg aldrig —; aldrig, min unga fröken.
Det låg en hel hög nytvättade kläder på bordet i matsalen. Anna Maja och köks-Stina stodo vid ett inflyttadt köksbord och lade kläder till mangling.
Två ryttare stannade utanför prästgårdsgrinden. Stina sprang nyfiket fram till fönstret. Anna Maja kände det som om blodet stelnade i ådrorna och tårarna stego upp i ögonen, men hon tvang dem tillbaka och bjöd till att se oberörd ut.
— Nej, men jestanes, se då, själfvaste possessionat Falk, och Herre du milde, en så'n grann herre han har med sig. Kom ska' hon få se, fröken Anna Maja.
Stina vände sig om och tog Anna Maja i armen.
— Men Herre Gud, hvad står på? Hon är ju eldröd i synen. Hvad i Guds namn står på?
— Välkomna, välkomna, hördes prostens fryntliga stämma, jaså, jo visst har gumman min gurkor i öfverflöd. Ja, se, det är visst litet fruntimmers-göra i salen, men det går väl ändå an att stiga igenom. Gumman min sitter inne i förmaket, vl kunna ju tala med henne.
Dörren öppnades och godsägaren med sällskap steg in.
— Se, god dag lilla fröken, sade herr Falk vänligt och klappade Anna Maja på axeln. En sä-dan förståndig flicka, som går i hushållet och hjälper mamma; det är den största nytta en flicka kan göra. Dockor och halfkonstnärer på alla områden ha vi godt om. —< Hans panna lade sig i djupa veck och prosten skyndade att komplimentera honom för hans döttrars många talanger och stora bildning. — Det; är bra, det är bra, min vän, tack för välmeningen, men det hjälper inte ändå, hemmet är kvinnans rätta plats. Men hvar är prostinnan?
De båda äldre följdes åt in i förmaket, men unge baronen blef stående kvar vid öfre bordändan och såg allvarligt, frågande på Anna Maja.
— Har ni ännu ej öfvervunnit er ovilja mot mig,, fröken ?
— Det jag en gång har sagt, det står jag vid,, sade hon utan att lyfta upp ögonen. Hon doppade vispen i baljan och stänkte af alla krafter, så att det riktigt rägnade omkring dem. Baronen stod tyst och såg på. Så sade han litet gäckande: Är det egentligen roligt att stå så där och skvätta? Ni ser så ifrig ut?
— Allt arbete är roligt, herr baron, för öfrigt är det brukligt inom vår klass att arbeta, sade Anna Maja tvärt. Baronen bet sig i läppen.
Klockan slog 11 och gossarne kommo stormande ut till rast. Efter dem kom kandidat Hansson, en ranglig, blek ung man med pincenez på näsan och ovanligt långa armar och fötter. Han hade försofvit sig i sin kupé, kommit på orätt tåg och så anländt till B. en dag för sent. Han följde Anna Maja i hälarne dagarna igenom, fastän hon ej alls-visade honom någon uppmuntran. Nu log hon dock så vänligt mot honom och gossarne, och sade med sitt mildaste moderliga tonfall:
— Nu vill ni väl ha' lite mat, mina vänner. Hon vände sig till baronen och det lilla eljes muntra ansiktet blef stelt och frånstötande.
— Jag ber om ursäkt, men vi ha' ej mer än 10 minuter på oss, och arbetaren är sin lön värd, och med en liten inbjudande gest mot kandidat Hansson och bröderna drog hon dem med sig ut i hvardagsrummet där bredda smörgåsar och mjölk väntade. Baronen snodde rundt på klacken.
