Sida 662
EN FRIGIFVEN.
För HVAR 8 DAG af Erie Blacagi.
Djupt inne i landet i en öde trakt, där gammal skog än står mellan gråhällarne kring en blå sjö, ligger i en tallsänka en hvit gammal gård.
Denna var förr, för längst länge sedan, en rik adelsgård, det är ännu att se, så som den ligger stolt och lat i solen med breda stenpelare vid inkörsporten och utskurna, raka terasser, och öfver de gulrefflade dörrarne på den tunga, hvita byggningen, som eljest intet har af yttre härlighet, sitter ännu i en krans af snidadt eklöf en svart och gul träsköld och stirrar tomt efter sitt förkomna vapen.
Men efter vapnets tid har gården hunnit gå i många släkten, tagits emot med stolthet af unga jordbrukaresöner, som snart gått fattigare därifrån, ty jorden där inne vid gråhällarne är gjord för tallar men icke för råg; och långa tider stod den stora, hvita herrgårdsbyggningen rent öde och åldrades och sjönk ihop, när lönnlöfvet hopades kring de grå stentrapporna, och rägnet slog in öfver tomma vindsluckor.
Men nu sist har den hvita gamla gården nere vid Sömmens sjö åter kommit till heder och omvårdnad.
Nu sist skall gården lefva af tallarne.
Därför är den gamla adelsbyggningen där nere på den soliga dalbottnen blifven till ett hem för sjuka människor.
Inne i den blå tallskogen, som går uppåt berget och nedåt sjöstranden och smyger som en varm fäll rundt Blåhamra hela gård, gå nu hvar dag tåliga sjuklingar som vänta hälsan af Gud och tallarne. De ligga i timmar stilla under de bruna grenarne i skogsbackarne, söka som hundar upp solfläckarne i mbssan — och för dessas skull är det. som de många små lustiga balkongerna blifvit klistrade utanpå den tunga, hvita byggningen som små dufslag på ett sädesmagasin — en enda stor få-gelhålk för vingbrutna, förstörda fåglar är nu Blåhamra gamla gård.
En liten klok och energisk prostinna, hvars man dog i en grannsocken för flera år sedan, köpte Blåhamra och satte det i stånd mot vind och vintrar och bonade om de höga, kalla rummen med varma färger, öppnade dörrarne till solbalkongerna och sitt vänliga lilla hjärta för dessa tärda sjuklingarne — nu är hennes hvita dufslag alltid, fylldt — det finns så många sådana vingbrutna, förstörda fåglar i världen.
Tolf gäster rymmas i den stora, hvita byggningen — icke för en värld skulle den lilla prostinnan vilja taga emot den trettonde — och Blåhamra är deras hem, och med stolthet nämna de sig själfva: Den Lyckliga Familjen.
Det är ju underligt för en annan att tänka. Så underligt för en annan att förstå. De olyckligaste af de olyckliga, de som hafva intet att hoppas.
De flesta äro gamla. De flesta skola stanna på Blåhamra lifvet ut — och det är kanske icke så länge.
Familjen har ett enda barn, en liten blek och vänlig flickunge.
Och så är det herr James. Det är svårt att tänka sig att passa in herr James därute på Blåhamra.
Han är mycket mg, ja, Familjen skall säga, att han är bara en gosse, en mörklagd, ståtlig gosse, och han är rik och af en stor släkt och kommer direkt utifrån ett lyckligt och omväxlande lif, slungad hit in i den blå skogen.
Herr James har sitt präktiga hem i närmaste
staden, dit hans farfar först kom öfver från England och drog upp firman Brighton, det är nu en rik släkt och en rik och ansedd firma; herr James har arbetat där på kontoret ifrigt som de andra —.
Men nu skall herr James icke räkna något annat än lönnarnes fallande löf, nu skall herr James icke föra böcker mer än att stryka dagarne i sin almanacka, för herr James är nu världen Blåhamra gamla gård, och den gamla Familjen är hans vänner och släkt, lilla Marit är hans kamrat, lifvet — för herr James som för de andra — en solfläck under tallarne.
Det är svårt att tänka sig att passa in herr James i detta.
Först han kommer, i de tidigaste höstdagarne, när lönnlöfven börja bli röda, kan man ju också se, att det är honom så svårt, och att Blåhamra är honom ett förfärligt fängelse.
Han är då tyst och otålig, och han reser ofta in till staden, då hans mor och doktorn måste ha hårda öfvertalningar för att få honom att återvända, han tror ju inte själf, att han är så sjuk, som de säga, han kan inte förstå, hvarför de skola tvinga honom att vara därute. Men han får se, att för honom är det bäst att vara borta, världen, mest hans egen muntra värld, som icke vill veta af något ledsamt, är nu rädd för honom — så fruktansvärdt rädd.
Hans syster med sina små gossar kommer icke upp till modern, när han är där, hans bästa vänner skulle icke vilja äta vid hans bord.
Då gripes han af en bitterhet, sådan som den oskyldigt dömdes, och han reser icke mer in till staden — han får ju lära sig det som Den Lyckliga Familjen visste förut — för en biltog och utstött som han är det ju godt nog och en lycka att finna ett sådant ställe som Blåhamra.
Och allt som tiden går, glider han mer och mer in i det tysta lifvet därute, han blir åter vänlig och munter, som han var, och Familjen är stolt och lycklig öfver sin lille son.
Men människorna inne i staden, som länge tala om herr James och beklaga och bädda honom mjukt i medlidande, veta väl också, hur det förfärliga har händt honom.
Där sitter i yttre rummet till Brighton & C: is kontor en liten slätrakad kutryggig gubbe, som allmänheten är lika så van att se uppe vid pulpeten vid väggen som en kakelugn på sin plats, och denne lille skrifvaren hör till firman lika fast
Han har suttit däruppe och hostat öfver de grå böckerna i många år, och folk har vant sig vid det och märker det icke, liksom man vänjer sig att höra en annan stamma eller tala i näsan. Men nu, sedan denna olyckan är kommen öfver herr James, har man börjat tänka på det och tala om det — förståndigt folk grubblar aldrig länge öfver ovissa ting, tviflar icke och säger — »kanske» — utan säger med ens skuld, skuld. Och den lille skrifvaren är skulden. Så är det sagdt.
Herr James själf tänker litet öfver detta. Han hånler ju, han, åt smittans skräck, och han är nu i det stadiet, att han endast kan känna en rasande vrede öfver människornas fega fruktan och har endast ett föraktligt skratt för en hvar af sina förra kamrater eller vänner, som icke för guld skulle vilja rida dit ut till honom på en dag, icke för vänskap och böner ligga öfver en natt i hans säng.
(Forts.)
— 644 —
