Sida 151
UR HÄFDERNAS KURIOSA.
Små tids- och personhistoriska studier för HVAR 8 DAG af P. Af. G. IV. »KONUNG JÖRGEN I AF ISLAND».
Det hade varit vår afsikt att med vårt galleri af historiska äfventyrare och äfventyrerskor in-förlifva äfven bilden af den bekante »konung Teodor I af Corsica» — alias tyske friherren Teodor Anton von Neuhoff, som för oss svenskar kan ha bland annat det säregna intresset, att han under Karl Xll:s sista lefnadsår vistades här i Sverige, utgörande en bland den brokiga äfventyrarhop, som då fylkade sig kring konungen. Ja, den blifvande »konungen af Corsica» skall vid dennai tid till och med hafva idkat studier vid Lunds universitet — hittills för visso af dess alumner den ende, som vunnit en konungakrona ...
Ostridigt hör också Téodore af Corsica bild med bland »häfdernas kuriosa», och vi skola också ha honom i minnet. Men vi komma à propos honom att tänka på, det vi i själfva verket ha en annan »ö-konung för en dag», som måste anses så att säga stå oss betydligt närmare. Och det är den äfventyrliga personlighet, hvars nämn läses här-ofvan.
Liksom vid öfvergången mellan 16- och 1700-talen böljorna gingo höga så godt som allestädes i vår världsdel, så att svallvågor nådde också vår nord, — så äfven vid det nästa sekelskiftet, då »den stora revolutionen» följdes af de napoleonska omhvälfningarne. Det låg så att säga äfventyr, äfventyrarelust i luften — den käjserliga uppkomlingen på Bourbonernas urgamla tron kom allt att synas möjligt I
Så fick också Island sin specielle äfventyrare, sin förste »egne» konung, hans majestät Jörgen I.
Det vill säga: han plägar så kallas. Men i själfva verket hafva vi, såsom nedan skall visas, ej kunnat finna något spår till, att han verkligen tillagt sig konungatiteln. Men i alla händelser styrde han några månader såsom »protector» (se nedan) den gamla sago-ön, och då han i sina »förordningar» skref sig helt majestätiskt WI samt beseglade dem med sitt »signet» o. s. v., är det ju verkligen möjligt, att han tänkt sig, det den af honom bebådade »nationalförsamlingen» skulle välja honom till konung. Nu slöts hans korta storhets saga redan innan någon nationalförsamling hunnit samlas, så att »häfdernas kuriosa» kom ej att riktas med en ny, en isländsk, parodi på käjsarkröningen i Notre-Dame — i stil med den ungefär samtida käjsarkröningen på Haiti...
Fru Cecilia Holmberg-Bååth har i sin vackra sagosamling »I häfdernas hall» gifvit en poetiskt mycket tilltalande, men tyvärr föga trogen teckning af »konung Jörgen I» och den säregna episod i Islands krönika, som är förbunden med hans namn. Också med hänsyn därtill kan det kanske för en och annan ha litet intresse att erfara, hvad som är historiskt visst i fråga om besagde äfventyrare, — äfven om därigenom hans äfventyrarbild skulle mista en del af sin glans . .. Härtill kommer, att uppgifterna i våra vanliga uppslagsböcker i fråga om »konung» Jörgen ej äro fullt korrekta; så t. ex. heter det i »Nordisk Familjebok», att han efter det isländska äfventyret af engelsmännen dep orterades till Australien, — in en detta skedde först 15 år senare, och under den mellanliggande tiden hade han t. o. m. stått i den engelska regeringens tjänst.
Men nu till själfva den lilla skildringen. *
Vår Jörgen var en infödd Köbenhavnspojke och tillhörde en hederlig och framstående borgarfamilj, som inom sitt traditionella yrke — urmakeriet — fick betydelse ej blott för Danmark utan (särskildt genom Jörgens äldre bror och genom ett par brorsöner) nära nog vann världsrykte. Föräldrarne voro »Hof-urmager» Jörgen Jürgensen (född 1745, död 1811) och den af Hans Kristian Andersen så vackert skildrade Anna Jürgensen (f. Bruun). Fadern öppnade egen affär 1781, först i liten skala, men fyra år senare började han med offentligt understöd verka för upparbetandet af en verklig urmakareindustri i Danmark. Affären fick europeiskt rykte under hans son Urban J. (1776—1830, bekant äfven som lärd astronom) och sonsöner Louis Urban (död 1867) och Jules Frederik (i Schweitz; död 1877).
Jörgen var fyra år yngre än den nämnde Urban och föddes den 7 april 1780. Det visade sig snart, att det ej var att tänka på att låta honom, i likhet med bröderna Urban och Frederik, träda in i faderns yrke; lifvet på verkstaden var icke för honom. Han behöfde en vidare horisont — som han sökte och fann på sjön; stormens hvinande var honom angenämare än urens enformiga och närvretande tik-tak.
Såsom sjöman kom han snart att gå i engelsk tjänst, då ju England på den tiden kanske än mer än nu var enarådande på hafven. Till hemlandet återkom han först 1806, således vid sex och tjugu års ålder. Den stora Jürgensenska urfabriken var belägen i Hvalsø vid Roskilde, och antagligen har Jörgen nu tillbrakt några månader därstädes, alldenstund han icke tyckes ha befunnit sig i Köbenhavn under det ryktbara bombardemanget 1807.
Sistnämnda händelse hade emellertid så till vida inverkan på hans öde, att han kort därefter infann sig i hufvudstaden och utan svårighet utverkade sig danskt »kaparebref», naturligtvis först och främst riktadt emot de förhatliga engelsmännen. Den nye ka-parkaptenens första tåg blef emellertid ej af lång varaktighet. Hans fartyg råkade i mars 1808 i strid med en engelsman, och striden slöt med att Jürgensen måste stryka flagg och gifva sig med skepp och besättning. Från danskt håll har påståtts (och insinueras ännu så sent som i det f. n. under utgifning varande »Dansk Biografisk Lexikon»), att Jürgensen redan vid denna tid skulle ha spelt förrädare mot sitt fosterland; striden mot engelsmannen skall nämligen ha varit i själfva verket blott låtsad, och Jürgensen redan på förhand beslutat att söka sin lycka i det mäktiga England, såsom erbjudande vida större resurser och utsikter för hans äregirighet.
Äfven om vi ej kunna finna denna hypotes fullt bevisad (eller ens trolig), medge vi, att den kunnat vinna någon sannolikhet genom den relativa frihet, som snart tillstaddes Jürgensen. Han fick på sitt hedersord att ej lämna landet gå fritt omkring i London. Och såsom vi skola få se, mötte det snart ej heller någon svårighet för honom att ånvo gå till sjös.
Då gällde hans färd emellertid ej fäderneslandet, för hvilket han verkligen från denna tid ej tyckes ha hyst några varmare känslor. — I London hade ban blifvit bekant med en engelsk köpman vid namn Phelps, som af någon anledning kommit att rikta sina blickar mot Island. Som bekant var all handel på denna då synnerligen olyckliga ö monopoliserad för danskars räkning, — hvilket för ön naturligtvis var dubbelt hårdt, då danska skepp vid
— 133 —
