Sida 45
ETT SORGLIGT DROTTNINGÖDE.
Zfter fotografi.
DROTTNINGEN AF RELGIEN (i rullstol) JÄMTE UPPVAKTNING.
Fotografien tagen i den kungliga parken~sistlidne augusti.
Drottning Maria af Belgien, konung Leopolds gemål, är död. Ett mildt öde befriade henne från att till sista stadiet lida ut sin fruktansvärda sjukdom, vatten i hjärtsäcken; fredagen den 19 september rycktes hon plötsligt bort af hjärtförlamning.
Man visste sedan länge att hennes tillstånd var hopplöst och att döden kunde inträffa när som helst. Ändock dog Belgiens drottning ensam, öfvergifven. Hennes gemål vistades långt borta, i en liten badort i Pyreneerna, och icke heller någon af de tre döttrar, som öfverlefva henne, funnos vid dödslägret. Det djupt tragiska därvid är, att den aflidna torde hafva funnit denna död i ensamhet, alla de anhöriges frånvaro såsom en lättnad, icke motsatsen. Ty de voro alla sedan många år främmande för henne. Sin gemål träffade drottningen sedan länge knappast. Han tillbringade största delen af året i Paris, hängifvande sig åt allehanda njutningar, eller i Ostende eller på resor. Och då han vistades i Bryssel reste drottningen till något af sina slott eller till Spa. Af samma anledning, som höll henne borta från det intima hoflifvet, afböjde hon att fylla representationsplikterna. Hon var en enkel, fint bildad dam, älskande konst och sport och kallade sig gärna Belgiens främsta borgarfru; konventionalismen vid hofvet och sederna i kungens omgifning föraktade hon.
Och hennes barn? Den enda sonen, den 1859 födde kronprinsen Leopold, bortrycktes redan vid en ålder af tio år. Af döttrarne lefde den äldsta prinsessan Luise, bekant för sina extravaganser, sedan länge i ovänskap med sin familj; hennes äktenskap med prins Filip af Coburg upplöstes slutligen efter talrika, pinsamma skandaler och hon internerades såsom sinnessjuk. Den andra dottern är som bekant, prinsessan Stefanie, under åtta år den österrikiske kronprinsen Rudolfs gemål, nu grefvinna Lo-nyay. Hvilken roll, hon spelat i det drama, som slutade med kronprins Rudolfs död vid sidan af Mary Vetsera, enligt den gängse uppfattningen för egen hand, har aldrig blifvit klart. Säkert är dock, att hon redan under sin gemåls lifstid beslutat öfvergifva det österrikiska hofvet och fly tillbaka till föräldrahuset, och att endast faderns maktspråk hindrade henne därifrån, ett maktspråk som icke godkändes af modern. Hennes giftermål 1900 med grefve
Lonyay gjorde brytningen med föräldrahuset fullständig; det lär då till och med ställts i 'rå-ja att beröfva henne titeln belgisk prinsessa. Den yngsta dottern, Clementine, född 1872, är ännu ogift, hon var den enda af familjen som jämte modern i allmänhet uppehöll sig i Belgien; men under den senaste tiden ville modern heller icke veta af henne. Således kom icke heller hon till dödsbädden, men hon var den första, som ilade till den döda moderns stoft.
Så hade Belgiens drottning ingen af sina anhöriga, som stödde henne och hjälpte henne och tröstade henne i den svåra, långvariga sjukdomstiden. Jo, en fanns där, och denna var, åter den dystra tragiken, hennes svägerska, den arma, vansinniga änkekäjsarinnan Charlotte, änkan efter den olycklige käjsar Maximilian af Mexiko, hos hvilken vansinnet bröt ut då hon fick veta att hennes gemål afrättats sedan lians käjsardöme störtats af revolutionen. Hon var med hela sitt hjärta fästad vid Belgiens drottning, och denna var en af de få som kunde besöka den vansinniga utan att dennas tillstånd förvärrades. Nu öfverlefver den sedan 35 år vansinniga sin väninna.
Och ytterligare tragik i denna sorgens kungafamilj. Icke ens vid den dödas bår slutar familjehatet. Prinsessan Stefanie reste till Belgien för att för en sista gång få se sin moder; hon ville bedja vid moderns bår. Men hennes från Pyreneerna till begrafningen hemkomne fader visade bort henne; ban ville icke tala med henne, icke se henne, och på hans bud måste hon lämna likrummet, där hon just lagt sig på knä bredvid moderns lik för att bedja ....
Efter fotografi.
GREFVE LONYAY MED GREFVINNA, förut prinsessa Stefanie.
