Sida 44
HVAR S DAG
ord och den är känd af tidens störste som af det yngsta — bokhandelsbiträdet. Blott slumpen ställde hans vagga där lifvet pulserar starkast på stranden af Seine, ty sitt galliska blod fick han från den sydfranska modern och han tog mera än namnet i arf efter den venetianske fadem, hvilkens moder i sin ordning var grekinna, Fadern, som var ingeniör, dog 1847 och den då sjuårige sonen framlefde sin barndom med modem under allt trängre villkor i den sydfranska staden Aix, där han besökte skolan och hvarifrån han senare kom till ett lyceum i Paris, där han erhöll en friplats. Då studierna skulle afslutas med en examen, bestod Zola med glans profvet i naturvetenskapliga ämnen, men kug-gades på grund af bristande insikter i — litteratur. Sedan ett förnyadt försök till examen — denna gången i Marseille — medfört enahanda resultat, öfvergaf han studierna och sökte en plats som skrifvare med 60 francs i månaden. Efter två månader var han färdig med denna sin första verksamhet och nu började för honom ett bohèmelif, hvarunder svälten var hans dagliga gäst. I två år lefde han detta lif i den yttersta nöd och fattigdom, ofta utan kläder på kroppen och utan att smaka en matbit dygnet rundt; och samtidigt hvälfde han planer att skrifva ett epos öfver skapelselegenden och han drömde sig redan vara en ny Milton. När han icke längre ägde en slant att köpa en ljusstump för, dref han i månsken och under tindrande stjärnor längs Paris' quaier och eröfrade i tankarne Paris. Men slutligen tröttnade han på detta lifvet och mottog 22 år gammal plats som bokhandelsbiträde hos Hachette. Här skötte han sin plats under dagen och skref på aftnarne små berättelser till en landsortstidning. Vid denna tiden skref han äfven sin första bok, hvilken Hachette naturligtvis refuserade. Det lyckades honom emellertid sommaren 1864 att hos en annan förläggare utan honorar få utgifven sin första novellsamling, »Con-tes à Ninon». Kort därefter måste han lämna sin plats på grund af sitt oppositionella författarskap. Den journalistiska verksamhet, som Zola nu började, fick en utprägladt konstkritisk riktning och han vände sina skarpaste anfall mot salongens jury, som väl kunde åberopa sig af den akademiska traditionen, men icke af konstnärliga förutsättningar. Genom att göra sig till impressionismens hänsynslöse vapendragare väckte Zola för första gången sensation; för första gången ljöd omkring honom det hat-fyllda förföljelseskri, som under många år skulle nå hans öron, tills det en dag drunknade i millioners brusande, beundransmättade jubel.
»La vérité est en marche!» — det blef den stridssignal, hvarmed han började sitt lifs långa, ädla kamp, det blef den refräng, som med stigande styrka brusade fram ur diktar sången af Emile Zola. Och hans sista arbete, som vi ännu icke känna i dess helhet, bär namnet »Vérité». Men i sin på lifvets alla områden till yttersta konsekvens genom-drifna sanningssträfvan gaf han aldrig en död, fotografisk verklighetsbild, han gaf verkligheten själf, starkt personligt uppfattad, förlänad diktens lifgifvande anda. Därför blef han, som kallades sin tids störste realist, aldrig verklighetsmålare annat
än i ordets bästa betydelse; han lät sig aldrig locka att sätta som mål det som blott var ett naturligt medel. Zolas skriftställarskap blef hvardagens och hvardagslifvets poesi. Intet var så smått att han icke kunde se storheten spegla sig däri, intet så fult att han icke kunde finna skönheten däri. Liksom hans ande famnade allt mänskligt lif, så har hans pänna tecknat allt det som rörde upp hans tid, från det sociala världsproblemet till den mest aktuella Pariserfrågan. Ingen samtida diktare stod verkligheten och nuet så nära som han, han kände dess lif bättre än någon annan och han älskade detta lif med en större och innerligare kärlek än någon annan gjort. Som ett panorama bredde sig verklig-hetslifvet för honom, han såg dess monumentalitet, han tecknade det med stora linier, med en vid och öppen horisont och han besjälades af en ständigt, växande tro på lifvets goda makter. Han hade den lyriske diktarens särdrag, han var idealisten, som trodde på det godas ändtliga seger. Så blef Zola det starkaste uttrycket för allt allmän mänskligt lif, ty i hela hans lifsverk klappade diktarens stora och känsliga hjärta. Hela hans diktning är född i värld s-famnande kärlek och himlastormande hat, ty han var mäktig »det heliga hatet» som den kärlek, hvars, evangelium lian förkunnat för en mänsklighet.
Zola har kallats sin tids störste arbetare. Han var det i kraft däraf att han var samtidens starkaste vilja. Jättemänniska i allt besatt han en mäktigt bjudande viljekraft, som hänsynslöst slog under sig allt och alla. Ty härskarebehofvet var stort i Emile Zola; därför gjorde han sig först till herre öfver dessa »produkter af luft, sol och växter», som han i sin naturalistiska rubricering betecknade människorna, för att därefter utöfva sitt välde i den modärna kulturens tjänst. Ty konsten var för Zola liksom för Tolstoy blott ett medel i mänsklighetens, tjänst. Han målade först ett väldigt panorama af världen med all dess ondska och uselliet för att visa människorna, den skräckbild, i hvilkens tecken de dagligdags släpa sig genom lifvet. Så tog han människonia med sig upp på lifvets tinnar och därifrån visade han dem vägen in i det godas och skönas Kanan, som lifvet kan och bör vara och äfven en dag skall blifva. Han var profeten, som på verklighetsgrund siade om en gryende morgon för all mänsklighet.
Zola ägde det, hvarförutan man kan blifva en drifven versmakare, en duperande virtuos, men aldrig en verklig diktare: blod. Hans starka, lidelsefulla temperament blef den känsliga magnetnål, efter hvilken han styrde sin farkost fram mellan lifsondskans blindskär. Med sitt heta, svallande blod, sitt rika, varma hjärta, var Zola mer människa än någon annan diktare i samtiden; därför kom han också människorna närmare än de andra, därför blef han endast de stora lifsintressenas stridsman, därför väckte han aldrig ljumma känslor till lif: lian tvingade till kärlek, ban gisslade till bat.
Nu går dödsbudet rundt jorden. Och det kommer undran i millioners ögon och hundratusendi-n fyllas af saknads stora smärta. Men i dvärgarnes läger blir jubel och all ondska vaknar: Balder är fallen!
JOHN IIERTZ.
— 26 —
