Sida 189
UR HÄFDERNAS KURIOSA.
Små tids- och personhistoriska studier för HVAR 8 DAG af P. M. G. v. konung teodor i af corsica.
Vi hafva i de här små skildringarna redan förut ett par gånger med en viss förkärlek vändt oss till den stormiga öfvergången mellan 16- och 1700-talen, såsom ett tidskifte, alldeles särskildt ägnadt att alstra äfventyrare i stor stil, att lämna stoff till en samling »ur häfdernas kuriosa».
Det är också då vi första gången möta namnet Teodor von Neuhoff. Till en början blott en liten kompars i det stora politiska spel, där hufvudpersonerna heta Louis XIV och Karl XII, och Alberoni och Görtz och Law och hvad de allt heta — tyckes han emellertid i denna miljö liksom ha insupit den äfventyrslust och våghalsighet, som halftannat decennium senare skulle förvandla den tysk© baronen till »konung Teodor I af Corsica» — för att till sist låta honom såsom exkonung så godt som sluta sitt lif i ett engelskt bysättningshäkte ...!
Ja, förvisso hör Teodor von Neuhoff, om någon, till »häfdernas kuriosa», — och för oss svenskar bör han dessutom ha ett särskildt intresse såsom nevö till Görtz, i hvilken egenskap han kom att bli inblandad i det va banque - spel, hvarpå denne och hans kunglige herre inläto sig. Den blifvande konungen af Corsica kom på så sätt att tillbringa några år af sin tidigare lefnad här uppe i vårt polarland, — och under sina irrfärder ett kvartsekel senare såsom fördrifven konung utan land kom han åtminstone så pass långt mot norr som till Köbenhavn.
»Teodor af Corsica» erinrade världsdelen om tillvaron af den länge så olyckliga ön där nere i Medelhafvet, — liksom ett varsel om 1700-talets nästa korsikanska namn, namnet på »Ödets Man», den store käjsaren, hvilkens farfar och morfar hört till »konung
Teodors» uppvaktande hofherrar...
*
Sedan 13- och 1400-tal en hörde herrarne von Neuenhoff till den rheinländska och westfaliska adeln. Wilhelm v. Neuhoff, som efter sin mor ärft »herrskapet» Gelinde, gifte sig med en »arfdotter» af ättens äldre gren, hvarigenom han förvärfvade äfven det gamla stamgodset Tungalscheid. Äfven hans son, Dietrich Stefan v. N., gifte sig med en »arfdotter» af en Neuhoffsk släktgren, hvadan familjen vid denna tid — slutet af 16- och början af 1700-talet — intog en ganska framstående ställning med hänsyn till rikedom och besittningames omfång.
Dietrich Stefan hade sex söner, af hvilka två stupade under spanska tronföljarkriget, en nämnes som kurbrandenburgskt geheimeråd och »Drosb> i Altona 1744, de två yngsta äro okända — medan den näst äldste åter var Leopold v. Neuhoff, far till ättens ryktbaraste medlem, »konung Teodor af Corsica».
Leopold v. N. var till en början kapten i furstbiskopens af Münster tjänst och deltog såsom sådan i kriget mot Sverige på Karl XI: s tid. Emellertid begick han den då för tiden för en adelsman oförlåtliga försyndelsen att äkta en ofrälse, en borgardotter från staden Viscet i biskopsst;ftet Lüttich. Han måste då taga afsked från sin militära befattning och emigrerade till Frankrike. Här skaffade den bekante tyskfödde härtiginnan af Orléans honom anställning såsom kommendant i Metz; och där föddes hans två barn, en dotter, som blef gift med ett franskt parlamentsråd, grefve de Travoux, — och ende sonen, Teodor Anton.
Friherre (den friherrliga värdigheten hade ätten fått 1675) Teodor Anton von Neuhoff föddes i Metz 1690. Fadern afled redan fem år därefter, och redan såsom gosse kom den unge baronen till härtiginnans af Orléans hof såsom page. Härtiginnan var, såsom man torde erinra sig, mycket tysk-politisk sinnad, och protegerade alla tyskar, hon kunde påträffa i sitt nya hemland.
Redan vid 17 års ålder lämnade Teodor v. Neu-
hoff emellertid sin pagebefattning och inträdde i armén, där härtiginnan skaffat honom plats vid det bekanta regementet De la Marek. Genom de talrika svenskar, som på den tiden stodo i fransk krigstjänst., är det möjligt, att Neuhoff kommit på den idén, att söka sin lycka i Sverige, hvars Tolfte Karl väl för rästen bör ha slagit an på hans äfventyrsälskande naturell. Men det är också möjligt, att Görtz, som var hans släkting på kvinnosidan, under sina diplomatiska ströftåg sammanträffat med honom och funnit honom vara en man efter hans sinne samt engagerat honom i sin och Sveriges tjänst.
Huru som helst, så finna vi snart Teodor v. Neuhoff såsom en af de underhandlare, som gingo mellan Görtz i Sverige, Alberoni i Spanien och det förjagade britiska konungahuset Stuarts anhängare i Holland och Frankrike. Det var som bekant fråga om, att Sverige och Spanien skulle hjälpa »den äldre pretendenten» upp på hans fäders tron, hvars nya innehafvare, Georg af Hannover, hörde till Karl XII: s många fiender.
Under åren 1716—18 kom Neuhoff sålunda att upprepade gånger vistas i Sverige. Särskildt lär han ha där tillbrakt hela vintern 1716—17, dels i Kristianstad, men företrädesvis i Lund, där han t. o. m. skulle ha regelbundet bevistat föreläsningarne — vare sig nu detta skedde af verklig vetgirighet eller för att följa det af konungen allemådigst gifna höga exemplet. Traditionen vet för resten att från denna tid berätta om ett »förhållande», som den tyske baronen och blifvande korsikanske konungen skall hafva haft i den sydsvenska lärdomsstaden, men berättelsen smakar allt för mycket af »romanisering», för att vi skulle anse oss böra därmed upptaga vårt knappt tillmätta utrymme.
Teodor v. Neuhoff hade emellertid bättre lycka med sig, än hans högre stående medspelare på den historiska skådebanan. Han var ej i London, då svenska legationen fängslades på grund af de upptäckta nyssnämnda stuartska stämplingarne, — han var ej i Holland, då Görtz där fängslades, — ej i Sverige då Karl XII föll och Görtz hufvud föll för skarprättarebilan. Han liksom sparades för än mer äfventvrliga öden.
Efter Görtz' fall tog Neuhoff sin tillflykt till Spanien och Alberoni. Så störtades som bekant kort därpå äfven den sistnämnde, — men märkligt nog lyckades Neuhoff bli gunstling äfven hos Alberonis efterträdare, Ripperda, hvilket synes vittna om, att han verkligen haft något ovanligt vinnande i sitt sätt och hela sin personlighet, såsom också intygas af alla, som haft någon beröring med honom.
Ripperda skaffade honom ett rikt och förnämt gifte, med en skotsk miss Scarsfield, besläktad med Stuartska huset. Men den förnäma arftagerskan var lika obehaglig som hon var rik, — och en vacker dag, eller rättare en mörk natt, tog vår baron sin Mats ur skolan och öfvergaf i hemlighet den spanska hufvudstaden och sin brud. Hennes juveler m. m. aktade han emellertid ej för rof att medtaga.
Nu börjar hans egentliga äfventyrarlif. Han dyker upp än i England, än i Amsterdam, än ånyo i Spanien (där 1725 föddes honom en son, Friederich, — se nedan), och till sist (1732) uti Firenze i Italien, Där lät han titulera sig »Hans Käjserliga Majestäts Resident», hvilken titel dock tyckes ha saknat alf grund. Emellertid var det här, som han blef sammanförd med korsikanare.
Corsica hörde som bekant vid denna tid till republiken Genova. Republiken hade tör ej länge sedan undertryckt ännu en af de frihetsälskando öbornas täta uppresningar, — men den hänsynslöshet, hvaraf segrarne begagnade sig, vållade att en ny resning utbröt redan 1734. Från Orezza utbredde sig resningen snart öfver hela ön, och den 30 januari 1735 utsågos tre korsikanare (Caccaldi, Giacomo Paoli
