Sida 417
en hjårtesak.
För HVAR 8 DAG al Ulla Linder.
Hon kunde ej vara mer än mellan femti och sexti år, men det fanns ingen som ej trodde, att hon var långt öfver sjutti. Det var en liten gumma med böjd rygg och ett litet smalt, rynkigt ansikte. Det tunna håret låg som en hvit kant omkring pannan och kom den att synas ännu äldre och rynki-gare.
Man blef förvånad öfver att ögonen i detta gamla färglösa ansikte kunde vara så mörka och lifliga, üet föreföll, som om de varit en tjugo, tretti år yngre än hela lilla gumman för öfrigt. Stundom kom det något skyggt i blicken, något ängsligt spörjande på samma gång som ödmjukt bedjande, men för det mesta såg hon lugn och belåten ut, som om intet i världen fanns att oroa sig öfver.
Och dock hade hon i åratal gått och burit på en sådan stor sorg. Alla, både de som kände henne och de som icke kände henne mer än till namnet, hade reda på, hvad det var som gjort hennes hår så hvitt och hennes kinder så vissna.
Hon hade ett enda barn, en son, och ban hade kommit vilse i världen, gått under i lifvets malströmmar. Han lefde nu någonstans långt borta, där ingen visste af lians föregående förhållanden och därifrån inga rykten om hans nuvarande lif kunde nå fram till dem därhemma.
För hvarje gång jag kom till staden, brukade jag besöka den lilla gumman. Hon blef så glad när någon kom, visste ej, hur hon nog skulle kunna visa sin vänlighet och tacksamhet. Mina vägar hade legat åt annat håll. Det hade gått långa tider, sedan jag såg henne sist, men så en vårdag, befann jag mig åter i den lilla staden.
Det är ej så mycket som fängslar och lägger beslag på tankar och intresse i dessa stilla afkrokar af världen. Man talar och räsonnerar om hvarandras förhållanden. Det är nästan, som om alla vore medlemmar i en stor familj. Naturligtvis kommo vi att tala äfven om henne, och då blef mitt intresse genast vakat. Jag hade alltid haft en särskild känsla för den ensamma gamla, som gick där och bar så modigt på sin stora sorg.
Var hon ännu lika tålig, lika vänlig och glad? —• Jo, hon var sig lik, hade kanhända blifvit litet hvitare i hufvudet och litet mer lutande i gången endast.
Och sonen då, hur var det med honom? Lefde han ännu? — Hade han inte börjat bättra sig? — Revars, nog lefde han. Det tog man åtminstone för gifvet, det hade ju ej hörts af något annat. Men om han börjat bli en bättre människa! Något sådant kunde väl ingen våga hoppas. För öfrigt ville man inte fråga efter honom. En förlorad existens, en man, som så fullständigt kommit under isen. Hvad skulle det tjäna till? Det vore ju endast att såra och onödigtvis uppröra den gamla.
På eftermiddagen gick jag upp till henne och hlef som vanligt mottagen med öppna armar. Jag måste berätta åter och åter om mig och mitt, hon gjorde frågor om allt och alla, var idel välvilja och intresse.
Hela tiden jag talade, satt jag och tänkte på, hur många tårar och suckar och tunga ängslande tankar som behöfts för att göra hennes ansikte så oändligt fåradt och härjadt och håret så hvitt och tunnt.
Det var, som om hon gissat mina tankar. Hon fick med ens det där skygga, bönfallande i blicken och började tyst och ifrigt syssla med sin strump-s ickning. Jag kom ej längre ihåg, huruvida det var grannlaga eller ej, jag kände bara, hur hjärtslitande ondt det gjorde mig om henne och att jag måste höra, om det ej ljusnat för honom därborta i det främmande landet. Och så frågade jag plötsligt, så hoppfullt och gladt jag kunde:
»Hur är det med Rickard nu för tiden ? Skrifver han ofta?»
»Ja, nog skrifver han emellanåt, men så ofta kan det ej bli. Han har arbete nu, rätt mycket arbete — — och så bli ju brefven dyra — — — det är så lång väg.»
Hon satt där och försökte se så obesvärad ut, som om den där frågan var det naturligaste i världen, men jag såg, hur händerna, som höllo stickorna, skälfde och de stora, runda glasögonen blefvo immiga.
Hur hade han det därute, Rickard? Det skulle intressera mig så mycket att höra, ifall hon inte tyckte illa vara. — Hon lade ifrån sig strumpstickningen, sköt upp glasögonen i pannan och tog min ena hand i sina båda.
Var det verkligen så, att det intresserade mig? Herre Gud, hur kunde jag tro, att hon skulle kunna tycka illa vara, att någon tänkte på och intresserade sig för hennes gosse? Det var ju hennes käraste, där hennes tankar jämt voro. Skulle hon inte vilja tala om honom, med den som visade intresse för honom? —
Och så började hon berätta.
Det var som bäcken om våren, som länge hållits bunden under istäcket. Hon började så försiktigt, likasom kännande sig för, i fall intresset vore med, men ju mer hon talade, dess ifrigare blef hon, dess mera absorberad af detta, som säkert ständigt låg i hennes tankar. De små, mörka ögonen tindrade och lyste och en skär rodnad spred sig öfver de vissna kinderna. Jag satt tyst och hörde på, men mina tankar sysslade mindre med Rickard än med henne själf. Hur hon följt honom, denna' gamla moder, från svårighet till svårighet, från nöd till nöd, utan att någonsin misströsta om att han dock ej slutligen skulle kunna resa sig. Hvarje ångest och förödmjukelse, som han lidit, den hade också hon ge-nomlefvat.. Men när han känt marken svikta under sig och velat ge allt förloradt, hade hon alltjämt haft fotfäste för både honom och sig, hade trott och trott på honom och intalat också honom tro och mod.
Hon talade om, hur mycket arbete han fått, både här och där, hur han måst afsäga sig det ena efter det andra, emedan de ville lägga alltför mycket beslag på hans förmåga och arbetskraft. Han hade alltid haft sådan känsla för rättvisa, Rickard, oc.h rättvist ville han bli behandlad. Så hade han velat skicka hem till henne både fotografier och presenter, men hon hade bedt honom låta bli och i stället lägga af pängarne till någonting nyttigt åt sig själf.
Skulle det verkligen lyckats henne att få honom på grön kvist? — Mitt hjärta krympte samman af medlidande med den gamla. Jag såg ju så väl, att hon satt där och sökte föra både sig själf och mig bakom ljuset. Rickard var ännu alltjämt den förlorade sonen, som sjönk allt djupare. Men jag måste låtsas, som om jag ansåge honom räddad. Jag skulle genom min tro på hvad hon sade fånga henne i hennes egna garn. Hon skulle s utligen själf komma till att tro på, att det var fakta, hon berättade, och denna falska tro skulle göra hennes lefnadsafton klar och ljus.
Jag satt kvar ända till dess solen sjunkit bakom syrénhäcken i trädgården och när jag reste mig för att gå, följde hon mig ut till den lilla grinden. Hon gick med raska lätta steg, det var, som om den böjda gestalten blifvit rakare och det vissna ansiktet fått något af ungdom och glädje öfver sig. Hon klappade min hand om och om igen och när vi skiljdes åt, hviskade hon med en förtröstansfull blick och en liten munter nick af det hvita hufvudet:
»Välkommen igen! Kom snart, så få vi tala mera om Rickard.»
