Sida 635
UNDER ARMENIERMASSAKERNS DAGAR.
För HVAR 8 DAG af MUSTAFA.
(Forts.)
Plötsligt blir det kolmörkt i rummet. Müller har liksom af ovarsamhet stött ned oljelampan och i svarta mörkret hör jag ett våldsamt fall, efterföljdt af ett ljud som om ett stort vilddjur rullat kring på golfvet. Svordomar, skällsord och slutligen ett gurglande ljud, som om en människa hölle på att kväfvas. Jag rusar upp och lägger den stora bommen för dörren. Müller har fallit öfver hamidié-mannen och vi äro alla tre innestängda i mörkret, men hvem af de två har segrat, hvem är det som gurglar som en butelj? Så ropar Müller — tänd lampan. Detta var nu lättare sagdt än gjordt, men jag' tände en i ett hörn af rummet liggande halmhög i stället och lågan slog högt mot det svarta stentaket. Müller satt på hamidiåns bröst och denne gurglade, blå i ansiktet som ett plommon, under min följeslagares fasta grepp om hans strupe. Ett par tyska näfvar, för hvilka jag sannerligen ej velat utsättas. Gå ut, sade Müller, i mina sadelfickor finnas rep, med hvilka vi kunna binda denne vår gäst. Fradgan stod om vår gästs mun och hans ögon rullade ursinnigt. En fiende hade vi från denna stund i Bi-redscliik, det var otvifvelaktigt.
Emellertid gick jag ut, fann i Müllers sadelficka en stor bundt starka rep, återvände med dem och lade bommen för dörren. Så började bindningen, under det Müller höll offret fast som i skrufstäd. Som jag aldrig förr bundit någon människa framkallade mina bakvända försök Müllers löje och jag tror till och med offrets. Slutligen hade vi dock mannen försvarligt bunden och rullade undan honom med en stor haimsudd i munnen till rummets mörkaste vrå. Då detta arbete var verkställdt gingo vi helt lugnt ut, gjorde våra hästar klara och gingo in i köket för att få nycklarne till porten.
Måtte frid och lycka följa dig, helige och fromme man, sade chanägaren, men, tillade han, hvar är Ahmed Agha, hamidiéofficeren.
Han, svarade Müller, var trött och gick till hvila i vårt rum, stör honom ej.
Så redo vi ut och snart, gick det i galopp upp mot den stora kritöknen. Nu voro alla svårigheter förbi, nu skulle vi blott möta människor som möjligen ville mörda oss, inga däremot som ville föra oss åter till Haleb.. Redan såg jag Bagdad framför mig i mina tankar, kalifernas underbara stad. Dock, vi voro vid våra förhoppningars gräns, oss väntade rysliga ting. Vi märkte snart, att vi voro förföljda, vi hörde hofslagen dåna mot den hårda marken allt närmare och närmare. Ingenstädes ett träd, en klippa en fördjupning, milsvidt en krithvit golfslät yta. Skotien började smälla, kulorna började surra, så hade vi ett dussin hamidiéryttare öfver oss. Fångna. Bagdad försvann i natten, hela min lysande plan, på hvilken jag satt mitt lif som insats, störtade tillsammans. Och hvem anförde väl dessa röfvare? Jo, Ahmed Agha, den bundne mannen. Med höjd pistol red han fram till Müller. — Hund, son af en hund, jag borde skjuta dig som ett oskäligt djur.
Den rättvisan måsle man göra Müller — oförskräckt var han som få. Dyster och mörk satt han på sin häst, ej en min förrådde hvad han kände. Men, fortsatte hamidiimannen, mir alai må döma dig. Binden honom.
Så surrade de Müller, jag tror med hans egna rep, och togo hans häst i lina midt emellan fyra hamidié.
Ahmed Agha kom nu fram till mig, lyste mig i ansiktet med en lykta och funderade. Allah allena vet, sade han, om du är en helig man, men detta
kommer framtiden att utvisa. Ehuru du biträdt med att binda mig, vill jag ej öfva våld mot dig. Kanske är du en hadscha. Vakten den helige, sade han till sina följeslagare, så att han ej måtte und komma. Och så mot Biredschik.
Inom två timmar voro vi åter i staden och på väg till borgen, där vi skulle stå till ansvar för våra ogärningar inför mir alai Abdul Saraf bey, den store röfvaren. Jag kan ej neka till att vår uppfärd till borgen uppför de branta i zigzag gående citadellgatorna in genom den spräckta hvalfbågen, där flammande facklor spridde ett rödt sken på gula murar tog sig romantisk ut. Innanför porten låg en vidsträckt gård, full med allehanda ruiner, gamla grusade torn, tämpelräster, pelare och sönderslagna statyer. Sannerligen en lämplig bostad för den store röivaren.
Borta vid gårdens ena långsida midt emot porten stod ett grått lerhus i den vanliga turkiska kasernstilen, hvilket tedde sig rätt bedröfligt bland de gula ruinernas ståt. Därinne innanför en med facklor upplyst port residerade mir alai Abdul Saraf bey, Biredschiks herre. Så snart vi stigit af hästarne fördes vi in i huset, sedan Müller befriats från repen. Där satt den store röfvaren med en guldstickad, hvit kefije på sitt hufvud med en stor ljusgrå officerskappa med ölverste galoner och med en ofantlig kroksabel öfver sina knän. För öfrigt en vild svartskäggig kurd af värsta sort.
Vår för detta fånge Ahmed Agha började nu relatera hur han fattat misstankar mot Müller, hur han besökt oss för att utfråga oss, hur han blifvit lömskt öfverfallen, hur han sedermera lyckats befria sig från halmsudden och genom sina rop tillkallat chanägaren.
Sedan han af denne blifvit befriad hade han samlat en skara hamidiémän, eftersatt och fångat oss.
Hvem är du, sade Abdul Saraf bey, vänd till Müller.
Det fanns nu ej längre någon orsak att fara med lögn; vi hade ingen utsikt att frigifvas, men all utsikt att, om vi fortsatte vår komedi, kastas i fängelsehålorna under citadellet. Jag är, sade Müller, under andlös tystnad i salen, en frenghi från Haleb. Och hvem är denne föregifne helige man? Jag är en frenghi från Stambul. Båda dessa upplysningar verkade öfverraskande. Man hade trott oss vara greker, levantinare eller armenier, med ett ord osmanska undersåtar och hade beräknat att göra processen kort med oss. Men att bära hand på frenghis. Därefter drog sig till och med store röfvaren i Biredschiks borg. Låge ej frenghis krigsfartyg i Iskenderuns hamn och hade ej frenghis fördömde Kapudan pascha hotat att tåga mot Haleb. Men, sade Ahmed Agha, kunnen I bevisa, att I ären frenghis? Lögnen har hela dagen talat ur Edra halsar, så gör den kanske ock nu.
Hvad mig angick, kunde jag verkligen bevisa saken.
Jag var utrustad med ett svenskt kabinettspass och detta storståtliga aktstycke utbreddes på mir alais knän. Ja, sade mir alai, detta är de otrognes fördömda språk, måtte Allah förgöra dem. Denne är en man, hemma i ett land, där lejon finnas, till-lade han, pekande på det svenska riksvapnet. Ja, bey, svarade jag, i mitt land äro lejonen talrika som hundarne i Haleb, men mitt folk känner ingen fruktan.
Aferim, Allahs verk äro häpnadsväckande, sade rörvaren. Nåväl, kan den där föregifne hamidiéman-
— 617 —
