Sida 835
JÖRN UHL - FÖ RF A TT ÄREN GUSTAV FRENSSEN.
att den nästa romanen skulle få sin handling förlagd till Helgoland och närmast befatta sig med sjöröfveri :
»Nej, visst inte! Jag har verkligen ännu ej hunnit bestämma nästa roman, och hur i all världen tidningarne ha f,\tt ihop notisen om helgolandshisto-rien är mig en fullständig gåta. Jag var visserligen med mina fruntimmer på ön för ett par veckor sen och gästade en bekant där, men några sjöröfvar-planer har jag sannerligen inte!»
»Nå det var ja väl det — röfvareromaner finns det ju redan alldeles för godt om!»
Vi andades båda lättare, och hur det nu var: samtalet öfvergick på Svenska akademien. I parentes kan anmärkas, att denna institution är i utlandet vida bekant — öfverallt känner man till Nobelpriset, och hvarje prisutdelning kommenteras lifligt af särskildt alla litteraturintresserade. Alltså tog jag tillfället i akt och frågade Frenssen, åt hvilket håll han ansåg att årets litteraturpris helst borde utdelas.
»Ja, hvem kan säga det -— — —, men — och plötsligt blef han riktigt entusiastisk, de trohjärtade blå ögonen lyste och han lade lifligt sin arm i min — ni har ju hos er i Sverige en alldeles ypperlig författarinna, Selma Lagerlöf! Hon har den äkta, stora poesin -— inte behöfver akademien söka efter andra, när den i sitt eget land har en sådan diktare som hon. Nobel var ju dessutom svensk själf — mot henne skulle ingen ha något att anmärka.»
»Men är hon verkligen så mycket känd i utlandet ?»
»Åh, alla bildade människor känna och beundra Selma Lagerlöf — ja, själf har jag visserligen endast läst hennes »Gösta Berlings saga», men hvilken rikedom har inte den — den är en ursprunglig dikt af en stor begåfning!»
»Sen har hon skrifvit många till, det är skada att ni ej läst hennes senare verk.»
»Ja, jag tycker så själf också, men jag har ej-hunnit med det. Jag skall emellertid verkligen skaffa mig det som är öfversatt — jag minns hur jag kände det som ett stort nöje att läsa hennes »Gösta Berling».
»Och af andra svenska författare, hvilka tycker ni bäst. om?»
»Ja, vet ni», och Frenssen log ett skämtsamt leende, »jag får verkligen erkänna, att jag inte har just så stor kännedom om era förhållanden. Tegnér minnes jag ju från ungdomen. Hans Frithiofs saga ha vi alla läst. Ja, och så har ni en som heter Hedenstierna! Jag har läst hans berättelser från bondehemmen. De äro också bra. Jo, och så — — — — — hm, men säg mig, hvad har ni för några andra ?»
»Åh! Heidenstam, Lundegård, Levertin, Hallström, Hedberg, Geijerstam — — — — —»
»Ja visst, Geijerstam! Har inte han skrifvit en berättelse om sin lille son? Jo, det erinrar jag mig: nu. Men annars, som ni ser, känner jag föga till era författare. Jag har nästan haft nog med att själf skrifva, och nu när jag bara fått ordning här i mitt nya hus, så skall jag taga i med nya krafter.»
Frenssen lät blicken glida öfver det vackra huset, som med sitt torn och sina ståtliga gaflar såg riktigt imponerande ut.
Vi vände kosan åter mot den lilla staden. Tiden går raskt när man kommer i intressant samtal, och isynnerhet när man har att tala med en sä munter och liflig man som Gustav Frenssen, en man som gärna skrattar, som gärna ser allt från den glada och soliga sidan, och som nog aldrig, trots all ära och berömmelse, kommer att hemfalla under den bland germaner så ofta förekommande högfärds- och uppstyltningssjukan!
KÄRNFOLK.
Efter fotografi. Kliché: Bengt Silfversparre„
FYRA SYSTRAR OM TILLSAMMANS 325 ÅR.
I prässen ha i dagarna under ofvanstående rubrik omnämnts fyra systrar, hvilkas sammanlagda ålder är 325 år, och har HVAR 8 DAG blifvit satt i tillfälle lämna en gruppfotografi af denna säregna »fyrväppling». Med ett porträtt i handen sitter 87-åringen, fru Andersson, den kryaste af dem alla; närmast henne fru Perzonn, nyss fyllda 83 år, af reumatism bunden vid sängen. Den tredje systern, fru Meurling, täflar i raskhet med 87-åringen. I oktober fyller hon 81 år. Och så slutligen fru Köllerström, stående, rak och spänstig trots sina fyllda 74 år. Sin mesta tid ha dessa fyra systrar 1 illbringat i den fagra köpingen vid Lagans strände^ Värnamo, dit föräldrarna, ingeniör Sven Magnus Bergström och hans maka Sara Margareta Berg, på 1830-talet inflytlade från närgränsande landsbygd. Alla fyri ha där blifvit änkor, och deras män hvila i därvarande kyrkogård. De tre äldsta äro ännu bosatta där och den fjärde har först på senare åren llyttat därifrån.
— 817 —
