Sida 279
EN SANNSAGA FRÅN GAMMALGÅRD.
För HVAR 8 DAG af Gösta Geijer.
När man från det leende solskenet därute träder in i den mörka, höga vestibulen å Gammalgård och vandrar vidare upp för de nötta stentrapporna genom de långa korridorerna, de många rummen med sina bastanta ekdörrar, sina låga fönster, genom hvilkas små rutor ett sparsamt dagsljus silar in i en dämpad och mfystisk dager, då få alla dessa gamla erinringar ett lefvande lif, som griper sinnet med sanningens fängslande öfvertygelse. Det är som om man från det närvarande kommit in och uteslutande lefde i en förfluten tidisanda och stämning.
Måhända är det dessa oförändrade vittnesbörd från fordom, som å de gamla, herrgårdarne, mer än annanstädes, bevarat och hållit vid lif de gamla sägnerna, hvilka i denna miljö verka med en så effektiv trovärdighet, med för inbillningslifvet så befruktande impulser, att i detta sagans hänsofna andar taga form och gestalt. Hvem vet?
— -— — Ingen mäktar finna och utreda de iina, hemlighetsfulla trådar, som förmedla och anknyta den sinliga världen med den öfversinliga, ej •ens den mest spekulativa och skarpsinniga tanke. Men genom sägnernas skira väfnad af underbara .händelser löpa de i skönjbara inslag, hvars anknytningspunkter med det eviga väl ej med realitetens beviskraft kunna påpekas, endast af aningen förnimmas.
Sällsam är den vision, denna kvinnliga uppenbarelse, man från släktled till släktled iakttagit på Oammalgård. Som en smärt, hög, ungdomlig gestalt i 16 :de seklets kostym synes hon än här, än där i •den vidsträckta manbyggnaden, i trappor, i korridorer, i rummen, öfverallt, men mest dock i ett af de i tornbyggnaden aflägset belägna gästrummen. Så ser henne än den ena, än den andra, när natten kommer, sakta och ljudlöst skrida fram, lätt och eterisk som en skugga.
Husets innebyggare, hvars förfäder från generation till generation fortplantat sägnen om henne som en gammal tradition, ha vant sig till sist vid denna tanderliga företeelse, som vid ett gammalt inventarium, hvars alldagligliet slutligen förtar all väckelse 'till någon särskilt uppmärksamhet.
Ett undantagsfall härifrån, och ett ganska betänkligt sådant, var dock när en kvinäig domestik, antagligen från ett annat landskap, och hvilken man glömt att annars, enligt gängse sed, då det gällde främlingar, förbereda om tillvaron af denna husets »oundvikliga vålnad, kom till gästrummet ifråga för att där för en anländ gäst ordina till natten. Då I ton öppnat rummeits dörr för att stiga in, hade hon blifvit stående som förstelnad och därpå störtat sans-ilös till golfvet. Hon fördes till sängs och låg där iänge sjuk. Återställd lärde hon sig dlock snart som de andra, att underordna sig vanans makt och blef lika oberörd som dem, när den svn förnyades, •som första gången beröfvat henne all besinning, då
