Sida 795
FLÖJTEN.
För HVAR 8 DAG af E. Walter Hulphers.
Erik Hultin var extra ordinarie i postverket.
Egentligen hade han velat vandra sin väg fram ur fiden på en annan bana, tv han var född i närheten af en dragonkasäm och hade sen barnaåren en afgjord smak för hästar. Då ban gick i öfre sjätte ioch hade kommit in i lämpliga volon-tärsåldem, gick han en dag fram till sin far och sade:
»Far, jag hade tänkt bedja dig att få bli soldat!»
Gamle Hnltin såg på sin son och rynkade ögonbrynen :
»Hvar tänker du ta' pänningame till det?»
Erik stammade något förlägen.
»Nej, min själ», bullrade fadern, »jag offrar en skilling på att du skall få den högfärden i kroppen. Och för rästen är allt hvad militärer heter bara ett lysande elände.»
Därmed basta!
Erik Hultin tog studentexamen och stod för andra gången inför sin far.
»Nå, hvad vill du bli?» frågade fadern.
»Jag vet inte», stammade Erik.
»Vet du inte, pojke!» for gamle Hultin ut. »Hvarför tror du att jag bekostat din dyrbara skolgång under alla dessa år? Tror du det var meningen att jag skulle försörja dig till dina döddagar, hvasa'?»
»Nej, men... Får får bestämma!»
»Skall jag bestämma, det var då själfva tusan! Har du ingen ryggrad pojke!»
»Jag bad far en gång att få bli dragon, men jag fick inte.»
»Ja, och det af tusan tunnor till skäl. Du ska' en gång komma och tacka mig.»
Sonen stod tigande inför sin far.
»Nåja, eftersom du öfverlämnar åt mig att bestämma, ska' jag göra det. Du ska bli jurist, det har jag varit, och jag har födt mig på det. Har •du någonting emot det, hvasa' ?»
»Nej, far!»
Erik Hultin for till Uppsala för att bli jurist. Han låg där i tre år, han låg där i fem. På våren -det sjätte stod han åter inför sin far, som nu blifvit mera lågmält än förra gången.
»Det går inte far, jag kan inte!»
»Hvarför kan du inte?»
»Jag vill inte!»
»Du vill inte ? Vid många milliarder . ..»
»Svär inte, far, nu lönar det inte mera», afbröt Erik d bestämd ton. »Jag bad er en gång om att iå bli hvad jag ville, men jag fick inte för er. Ni bestämde sedan iatt jag skulle bli jurist och jag ;gick för att pröfva på att bli det, därför att alltsammans var mig tämligen likgiltigt, men jag kom snart underfund med att det var vedervärdigt. Jag vill jnte, jag kan inte.»
Gamle Hultin brusade upp:
»Det vore själfva tusan, att du inte ska', sen jag kostat på dig så mycket.»
»Efter ,som ni svär ska' jag säga er, att dat ger jag fan.»
»Hur tänker du då ställa?» frågade fadern stilla.
»Jag går in vid posten.»
Erik Hultin gick in vid posten, och fadern dog, •efterlämnande en anspråkslös förmögenhet. Eriks första göra efter faderns begrafning var att skaffa sin en häst, på den red han in i dragonkasämen, där han snart fick fullt upp af goda vänner, dels på grund af sitt glada, hurtiga sätt, dels på grund .af *att han hade godt om pänningar att låna ut till Jiöger och vänster utan att besvära med förfrågningar om borgensförbindelser, knappast egenhändiga namnteckningar.
Under tre år gick allt luftigt undan. Under den tiden gick arfvet all världens väg, och Erik Hultin var kroppsligen bruten af ett giftbett af en af dessa råttor, som nattetid smyga omkring äfven i landsortsstädernas gränder.
Han sålde sin kära häst och skildes ifrån honom med en blick som då man går från en kär vän för att dö, låg en tid vid en kurort, till hvilket han måste upplåna pänningar, utskrefs som obotlig, sökte transport och kom in vid reseposten.
Lönen var mer än knapp. Få och små behof hade han numera, men det ena med det andra gjorde, att hans tillgångar inte räckte till, så att han måste låna. Skulden ökades.
Hvarför gick han ej till sina forna vänner, af hvilka flera kommit på framskjutna poster i samhället? Helt säkert fanns det någon bland dem som var skyldig honom något sedan glansens dagar. Kanske hade han gjort det och kännt sig sårad af något i ursäkten, nog sårad för att ej vilja upprepa sin begäran, som dock var ett rättmätigt kraf, kanske inte. Ty Erik Hultin var under sitt timida yttre med de stora, bedjande ögonen, numer nästan lika en hunds, ett stolt hjärta, som gjorde honom finkänsligt öm ända till sjuklighet.
En dag kom kraschen.
En del fordringsägare äro inte alltid ömhjärtade. Råa och brutala sådana finnas allt för ofta. Hultin blef utan nåd och försköning försatt i konkurs, allt togs ifrån honom, och för att riktigt sätta kronan på verket satte man honom under förmyndare, d. v. s. lyfte den lilla lön han för ett alltid samvets-grannt och troget arbete hade att få af kungl, postverket. En liten, orimligt liten del blef honom tillmätt för det dagliga brödet.
Hvad han led under många år! Kanske var hans sjukdom honom en hjälp i att bära detta lidande, ty det decimerade hans kraf på lifvet. Han böjde sig under det tåligt och stilla, klagade aldrig, men hans blick blef allt mera sorgsen och klar, allt efter som umbärandena förvärrade lians sjukdom. Det kroppsliga lidandet var heller ej det bästa.
»Jag står snart inte ut längre vid reseposten», brukade han säga. »Men jag trifs inte med någonting annat. Den skakande postkupén och träden, som hastigt skymta förbi, då jag ser ut genom fönstret, påminna mig alltid om hästen. Hå, ha, ja, ja!»
Hans hopp var att om ett par år — om ban lefde ,— bli ordinarie. Då skulle han kunna taga sig en tids ledighet och sköta om sig litet. Och då skulle han vara utan skuld, skulden som så länge sugit hans blod och varit hans ständiga mara.
Erik Hultin inflikade ofta på sista tiden i sitt tal, »3m jag lefver». Detta om jag lefver», blef liksom en stående refräng och hans ögon sade att lian menade mer med det än en vanlig fras. En gång visade han för en vän ett ordensmärke, en dufva i rödt band, och kom denne vän nästan att gråta genom det resignerade sätt hvarpå han till-lade :
»Ser du, jag skall alltid få en bra begrafning genom att jag tillhör den här orden.»
Ett år gick.
En dag kom ban upp till s'.n vän strålande glad, det riktigt tindrade i hans bruna ögon.
»Du, kom med nu! Det skall bli skönt att få en toddy. I dag är det jag som bjuder!»
»Käre Erik, har du fått något arf.»
»Bättre än så, du!» Han hade fått slokhatten på örat och stod och vred upp mustascherna med
