Sida 796
HVAR 8 DAG
en hållning som minde om dragonen från forna dar. »Vi gå upp på mitt rum, du, så ska' jag visa dig nånting!»
De gingo upp till honom. Vännen såg sig omkring, men kunde inte finna någonting annat än den vanliga sängen, stolen, bordet och komoden samt färgtrycken, som tillhörde hans värdinna.
»Vänta!»
Han gick bort till klädskåpet, där en kostym utslitna kläder hängde, lutade sig ned och tog fram en gammal hattask, som han leende som en triumfator bar bort till bordet framför fönstret.
»Vänta bara!»
»Är du ordinarie?»
Han stod ett ögonblick funderande, men så ljusnade hans blick. Han tog fram en bundt papper.
»Bättre än så! Det här är papperen på min sista skuld!»
»Ah, herre Gud, Erik! Ar det sannt?»
»Sannt! Jo, och det så att jag kan tro det själf knappt ! Nu är jag gamle Erik Hultin igen.»
»Åh, Gud, så glad jag är!»
»An jag då!» Han skakade papperen. »Nu ska' de här förbannade papperen brännas.»
Han ringde. Städerskan undrade hvad som stod på efter expeditörn frös. Han vände bladen bland lågorna, såg efter att inte en enda lapp undgick kolningen. Och medan han ännu var sysselsatt därmed yttrade han triumferande:
»Pängarne fick jag tillbaka af en som var skyldig mig och som kom ihåg mig, då han kunde betala. Ja, ser du det var en präktig pojke, styf.»
»Hur mycket fick du ?»
»Sex hundra kronor. Det räckte till hyran med. Men nu har jag inte mer än till en toddy, men den ska' vi ha. Det ska' kännas skönt.»
De togo rockarna på och stodo färdiga att gå, då Erik plötsligt vacklade och med ett svagt stönande sjönk ner på sängkanten. Det förra, under-gifna, sorgbundna kom åter fram i hans ögon, ansiktet såg tärdt och affallet ut.
»Kära bror, du får ursäkta, men jag tror inte det kan bli i kväll.»
»Vill du jag skall gå efter en läkare åt dig?»
»Nej, han kan ingenting göra. Jag måste bara sköta mej, ser da. Jag ska ta mig ledigt nästa år, om jag lefver.»
»Nu ska' du lägga dig. Och du säger ifrån bara om det är någonting du behöfver.»
»Jag ska' lägga mig. Men du får inte gå ifrån mig i kväll, jag känner mig så besynnerlig.»
Han började långsamt kläda af sig och vännen ville hjälpa honom.
»Åh nej, jag reder mig nog själf... Du får inte bli rädd för att jag har en litet trasig skjorta. De andra äro på tvätten, ser du!»
Så kröp han i säng och låg en stund stilla. Vännen stod ängslig vid hans bädd och såg på honom. Om en stund sade han:
»Vill du inte, att vi ska' dricka toddy hemma? Vi kunna värma vatten på brasan.»
»Inte i kväll, Erik, i morgon, då du är bättre.»
»Nej, det skulle vara så skönt. Jag ville få bjuda dig på en toddy, du har alltid betalat för mig, då vi varit ute.»
Vännen gi.k fram till honom och tog hans hand som om han velat säga någonting. Men han häj-dade sig, då han mötte hans blick, så lycklig och dock så bönfallande och skygg för afslag.
»Gärna Erik! Jag skall gå och skaffa ingredienser.»
»Du hittar pängarna i vänstra västfickan.»
Han gick och tog dem där.
»Vill du göra mig en tjänst innan du går. Gif mig bleckpipan som ligger där på skrifbordet.»
Det var en bleckpipa, en leksaksflöjt.
»Ser du, jag kan blåsa flöjt. Och jag hade en flöjt förut, men jag pantsatte den, annars hade de väl tagit den också ifrån mig.»
»Fin ?»
»Styf I Näst hästen har jag aldrig varit så glad i någonting som i den flöjten. Så måste jag skaffai mig den här bleckpipan, den ger ändå ljud, om det också inte är så vackert. Jag skall blåsa medan du är borta.»
»Och du gick inte och löste ut den nu, då du hade pängar?»
»Det räckte ju inte. Annars hade jag inte kunnat betala hyran, vet jag.»
»Hvad har du pantsatt den för då?»
»Tjugufem kronor, men nu är det Gud ske lof bara tio kvar. Snart så ...»
Vännen gick och återkom med toddyvirket ocb började ställa det i ordning.
»Hvad har du i det där långa paketet, som du lagt på stolen?»
»Lofvar du att inte bli ond om jag talar om det?»
»Ond ? Hvarför det ?»
»Du kunde kanske bli det.»
»Nej, inte på dig!»
»På heder och ära?»
Vännen skylde paketet för honom medan han öppnade det genom att vända ryggen till. Då han gick fram till honom höll han något bakom ryggen.
»Jo, ser du Erik, jag har så många gånger hört talas om att du var styf på flöjt och jag visste om den där historien med bleckpipan. Nu skulle jag så gärna vilja höra dig blåsa på en riktig flöjt...»
Hultin reste sig häftigt i bädden och hans blick blef mörk:
»Hvad menar du?»
»Jo, jag tycker det är sådan högtidsdag i dag, och du bjuder på toddy. Då tycker jag också du kunde göra mig den tjänsten att blåsa en bit för mig och så hämtade jag en flöjt i förbifarten.»
Han räckte hastigt fram den.
»Men det här är ju min flöjt!»
»Ja, kära bror, det är den enda flöjt som du riktigt kan blåsa på. Och i kväll ville jag ha riktig: musik.»
Hultin såg länge på vännen, så vände han sig mot väggen och grät sakta.
Vännen satte sig hos honom och lade tyst sin hand på hans skuldra. Då blef han stilla, vände sig och grep vännens hand.
»Du, på dig kan ingen vara ond.»
De tryckte hvarandras händer.
»Kära bror, du måste ursäkta mig, men i kväll orkar jag inte blåsa.»
»Det skall du inte heller. Och ingen toddy skall du ha heller! Men jag ville gärna ha en, får jag inte ta en ändå?»
Och han gjorde den färdig och drack den i botten, och Hultin låg lyckligt leende och såg på.
Flöjten lade han tätt intill sig.
Som om det varit hans älskarinna.
- 778 ~
