Sida 59
HVAR 8 DAG
SARAH BERNHARDT.
MED ANLEDNING AF GÄSTSPELEN.
och skur vid hennes vagn för att åtminstone få se en skymt af det bleka ansiktet under det röda håret. Och studenterna kommo, Uppsala studenter med Ivar Eggert i spetsen, och gåfvo henne serenad:
Quand tu dors Calme et puré,
.....—'• i__; O.Jfersparre.
SARAH BERNHARDT.
EFTER SENASTE PORTRÄTT SOM "FRANSESCA".
I elegrafen har redan för länge sedan förkunnat hennes besök. Hon kommer till oss. hon kommer för sista gängeri. Den 10 september startade hon sin turné i Havre. Och sedan har det burit mot norden.
»Se Stockholm och sedan dö», tyckes vara de kontinentala teaterfurstinnorms valspråk. Ty då de ändtligen styra kosan mot våra trakter, lämpa de sig vanligen ej för ing< nueroller. Jag tänker på Trebelli, Ristori, Sembrich och Patti — på Charlotte Wolter, som aldrig hann hit.
Men Sarah har dock varit i Sverige en gång förut. Sedan hon 1879 brutit med Théatre Fran-^aissamt reglementsmässigt pliktat sina hundratusen francs, drog hon ut på sina världsturnéer och lade det ena landet efter det andra för sina fötter.
De snälla och lättrörda Stockholmarne voro snart eröfrade. De gräto med hennes Fédora, äfven om de ej förstodo hvad hon sade, och de som ej lyckats komma öfver någon biljett, väntade i ur
sjöngo de. Och Sarah log och kysste de trefärgade banden i lagerkransen de räckte henne.
Och nu vänder hon tillbaka, sextioårig. I hörnet af programmet står ett osynligt p. p. o. Ty det är afskeds-visiten. Och hon skall segra som alltid, tjusa och blända, ty hon har Cæsars lycka ombord.
De grånade, som applåderat henne, när deras hår var svart, skola finna hennes silf-verstämma en smula rostig, hennes rörelser en smula ma-nierade, något utbrändt i lidelsen, något som ej mera har råd att ge sig helt utan som måste sparas. Men de unga skola alls intet märka af allt detta, de skola inte ■ änka så mycket på hvad som rör sig på andra sidan rampen, utan på hvem. De skola sitta med spända öron och vidöppna ögon. Och genom deras hjärnor skall löpa denna enda, allt annat förjagande tanken: »I detta nu ser du alla tiders främsta skåde-i-pelerska framför dig».
Ty Sarah Bernhardt är ett af de få namn, om hvilka man ej längre tvistar. Eleo-j.ora Duse, Tina di Lorenzo, Agnes Sorma kan man jämföra med hvarandra, kan man prisa och tadia. Hafva de sin tid af glans, så hafva de också sin tid af glömska. Hjulet rullar hastigt.
Men Sarah är förbi allt detta för länge, länge sedan. Det är med henne som med Ibsen, Spencer, Tolstoy; hon har inte mera något rykte hvarken att vinna eller förlora. Hon står utom växlingarna. Hon har fått sig tillerkänd denna den orubbliga storhetens plats, som är till finnandes ett trappsteg ofvanom den öfversta rangklassen. Förtjänstsns värdemätare når henne icke mera.
Att kalla henne ett kvinnligt snille vore inte orätt, men inte heller rätt. Ty hon har en hel del egenskaper, som sällan bruka karaktärisera de stackars i verklighetens värld ofta hemlösa genierna — en viljans spänstighet, en själens eviga ungdom, utan hvilken hon, den lattiga sömmerskans namnlösa dotter, aldrig skulle mäktat vandra den långa och svåra vägen.
Hemligheten är nog egentligen den, att hon försökt, och detta med uppbjudande af alla sina krafter, misslyckats — för att försöka ännu en
