Sida 617
DEN GRÖNE JÄGARN..
För HVAR 8 DAG af E. Walter Hulphers.
Jag har aldrig sett gasten, fast det lär finnas godt om sådana här uppe på Finnskogen. Gamla kolargubbar försäkra mig dyrt och heligt, att de sett den många gånger, helst under ruskiga höstkvällar, strax innan milan råkat i brand — gasten tycks för öfrigt sköta någon brandvaktssyssla här på skogen — och ha de inte sett honom, så ha de åtminstone hört honom.
»Nå, hur låter han då?» frågade jag min stelbente vän och jaktkamrat på tjufskytte, hedervärde torparen på eget torp Mattias Gulo.
»Hur han låter?» svarade gubben säfligt och drog till med ett hest tjut, som skrämde bort har-paltarne för en hel vecka. »Så låter han.»
Jag måste medge att det inte lät vackert, snarare otäckt. Något midt emellan ett marsvins grymtande och det ugglande lätet af en uf.
»En uf?»
Nej, Gulo visste allt för väl hur en uf låter.
»Men kunde det inte ha varit någon riktigt lastgammal en?»
»Nej, så.. .»
Jag vill förskona läsaren från gubben Mattias
Gulos genomgående kraftiga uttryck.
* *
*
Det. var förra hösten.
En god vän till mig, som har stora jaktmarker frågade mig en dag inne i Karlstad, om jag inte ville komma ut till honom på ett par dar och se på hans harar. De äro stora som kalfvar, påstod han, och fettet rinner af dem, då solen skiner, så att mina timmervägar bli så hala, att jag kan åka skidor på dem. Jag blir alldeles bet, om jag ej kan förminska stammen. Kom upp en dag, så ska' vi fresta dem I
Naturligtvis var jag ej sen att att antaga anbudet, och en vacker afton ångade jag upp genom Fryken, fick en skranglig kärra och kuskade i väg till ort och ställe, där en härlig supé väntade.
Där furmos förut ett par unga män lrån trakten, en jägmästare och en landtmätare, som nog om detta kommer under deras ögon skola bekräfta att min historia är sann.
Gulo påstod visserligen, att den skulle bli olycklig på något vis som berättade den, men jag har Tedan gjort det för ett par vänner utan att känna några obehagliga sviter i kroppen. Hvarför skulle jag då ocksä ej kunna »dr;i» den för Hvar 8 Dags 40,000 läsare.* En mer eller minder lär väl inte vara till hinder.
Det var glada gossar och rätt träffsäkra skyttar, åtminstone första natten fram på småtimmarne, då vi under vadslagning sköto bort alla glaskläpparne med salongsgevär från värdens salskrona. Följande dag vaknade vi förstås tämligen sent, svängde med fart i oss en salt frukost och placerades i några inte allt för vackra åkdon, som titi gengäld fraktade ■oss en desto vackrare väg några mil upp i Finnskogen.
Vid ett litet rankigt skogvaktareboställe mötte oss Mattias Gulo, hvilkens bekantskap jag då för första gången och till oändligt mycket nöje sedermera gjorde och som skulle bli vår förare och vägvisare, hemma som han var på skogen. Kände hvarje buske, hvarje sten. Ingen stig fanns som han ej trampat, ingen mosse, där han ej haft något äfven-
tyr. Han har haft många sådana, min gamle vän Gulo.
Efter många stridiga om och men segrade jägmästarens vilja och det beslöts, att vi med samma skulle bege oss in i skogen och öfvernatta vid nying. Nying är ju en så härlig sak. Det är någonting så trol,skt och sagolikt kring nying. — Bara den inte slocknar i blåst och silande regn, ty då har reumatismen i kommande åldersdagar en rasande god bundsförvandt.
Sagdt och gjordt.
Vi togo ränslarne på ryggen och delade hundarne, marscherade i ett par timmars tid backe upp och backe ner och kommo i kvällningen fram till en öppen plats i skogen, en härlig plats med utsikten öfver en liten sjö, så vacker som en värmländsk skogssjö kan vara med holmar, tätt bevuxna med tall och björk och vatten, som skiftar i tusende dagrar.
Här lade Gulo ifrån sig sina saker utan att yttra ett ord, drog ihop några riskvistar och började göra upp eld.
»Hvad nu ?» frågade vår värd en smula förvånad, »ska vi inte gå ett stycke längre bort? Jag hade tänkt vi skulle ikring sjön.»
»Nej, här ska det bli!» försäkrade Gulo på sitt oefterhärmligt tvärsäkra sätt.
Och där blef det.
Elden var snart uppgjord och kaffepannan puttrade. Gulo kokade en slags infernalisk soppa på fläsktärningar och brödkanter, hvartill vår värd fogade några skedblad whisky. Den smakade emellertid utmärkt till de en smula väl mäktiga »kol-bullarne». Och där vi sutto i gröngräset efter maten, pratande och tändande våra pipor, kände jag mig så fri och lycklig och glad om hjärtat, som endast skogen och fria vidder kunna göra mig. Visst kändes det en smula i de vid olika strapatser ovana och vid inga andra stenar än stadsgatomas kullersten vana fötterna.
Men så där midt i skogen kan man vara ogenerad, dra af sig stöflarne och maka fötterna in i värmen. Och Herre Gud, hvad man mår!
Den ende som nu var mera rörlig af sig var landtmätaren, »tufhopparen», som jägmästaren kallade honom för att bli skälld för »gröngöling» igen. Han gaf sig ingen ro därför att det låg en sjö i närheten och skulle nödvändigt ner och meta.
»Lycka till!» retades »gröngölingen». »Lycka till!»
»Tufhopparen» mumlade någonting i de hängande mustascherna och blängde argt på jägmästaren. Det ska nu inte vara bra, enligt konstförståndiga fiskares utsago, att önska en metare lycka till, ty då får han inte se så mycket som stjärten af en aborr-pinne.
Han tog emellertid fram sina refvar, slängde en bössa öfver axeln och gick.
Han hade väl varit borta så där en halftimme, då det small ett skott inne i skogen i den riktning som han tagit.
Likt hundar som plötsligt vädra villebråd sprutto vi upp.
»Nu har den tusan luktat upp någonting. Tuf-hoppare och sådant folk, som inte känner till skogen, har alltid tur alldeles som nybörjare i kortspel», menade jägmästaren en smula föraktligt, men dock ej utan sin lilla afundsjuka.
Men plötsligt fingo vi ögonen på Gulo. Han
* Den väl villige författaren menar troligen 140,000 läsare; (HVAR 8 DAGS 40,000 ex.'s upplaga motsvarar 140/200,000 läsare. Tiilskrif Annonsbyrån!)
