Sida 618
HVAR 8 DAG
formligen skalf och hade någonting så förfäradt i uttrycket att vi alldeles glömde bort att skratta.
»Hvad i all världen går det åt dig, Gulo?» frågade vår värd häpen.
»Knallen kom inte ur landtmätams bössa.»
Då brast vår värd i skratt.
»Nej, tacka för det, då han tagit hans där.» Han pekade på mig.
»Åh, det var inte den», stammade Gulo allt jämt lika förfärad.
»Var det inte? Hur vet du det? Du har ju inte hört knallen ur den förr.»
»Men jag såg nog loppet. Den har inte sådan smäll den inte.»
»Än sen då! Inte behöfver du väl bli så rädd om det nu också är andra skyttar på skogen, dem jägmästarn tage.»
»Gasten, gasten!» framstötte Gulo hest.
Vi skrattade allesamman.
»Prata smörja!»
Men Gulo stod ej att rubba — det är för rä-sten en omöjlighet, hvad det nu än må gälla.
»Jag känner nog smällen. Gröna jägam!»
Vi ville ha honom att berätta, väntande oss en pikant skogshistoria, men han var omöjlig i sin vidskepelse, hvarför vi läto honom vara och började prata om andra saker.
I mörkningen kom landtmätaren tillbaka, flåsande och från vettet skrämd. Han kunde inte få fram ett ord förr än han stjälpt i sig ett dricksglas whisky, under hvilken sysselsättning jägmästaren ej kunde låta bli att framkasta ett:
»Nu har tufhopparen fått flugan!»
»Ja, skratta ni!» flämtade landtmätaren och torkade sig om munnen med rockärmen, och så berättade han följande fast ogudaktiga historia:
»Jag går i lugn och mak ner till sjön, skär mig ett metspö och petar fram några maskar ur en rutten gran. Så klifver jag ut på en häll, kastar ut och står och väntar på napp. Nähej! Då går jag litet längre bort och försöker. Inte där heller, inte ett lif stod till att se.
»Det var då besynnerligt, det här», tänker jag, »det ser ut som om den här sjön vore förhäxad.
»Jag hinner knappt tänka till slut förr än jag hör någon komma springande efter strandstigen inne i buskarne. Jag vänder mig om och... Kan ni gissa, hvad jag fick se?»
»Flugan», mumlade leende jägmästaren, »ohjälpligt flugan!»
»Tyst, och låt honom ljuga!» sade vår värd gapskrattande.
»Nej, det är så ta mej fan sanning, hvart enda ord. Jag såg ett kvinnfolk löpa för brinnande lifvet, naken och med upplöst, fladdrande hår.»
»Och naturligtvis du efter?» frågade jägmästaren ironiskt.
»Nej!»
Landtmätarn var så ifrig att han ej märkte spetsen.
»Jag intalade mig att jag sett galet. Att en vindfläkt satt några näfver i rörelse, att någon fågel plötsligt strukit förbi, men en obehaglig känsla kom öfver mig, så att jag tänkte vända om och uppsöka er.
Jag börjar linda af refven och står just i färd med att hoppa i land, då jag med ens får se en storväxt karl, iklädd grön jägaruniform komma fram emot mig ...
»Det är omöjligt», afbröt jägmästaren, »Olsson är i dag inte åt det här hållet och för rästen är han liten och satt.»
»Vänta!» fortsatte landtmätaren. »En grönklädd
jägare kommer som jag säger fram emot mig och stannar på ett halft bösshålls afstånd.»
»Det var nog han det», mumlade Gulo.
»Han ropar någonting till mig, som jag att börja med inte förstår, så att han måste upprepa frågan. 'Har du sett till något fruntimmer, som sprungit förbi?' ropar han i den gröfsta bas jag någonsin hört. 'Jo, jag tror det', svarar jag o:h anvisar honom den riktning som hon tagit. Och i en blink rusar han i väg. Naturligtvis är kvinnan någon vansinnig, tänker jag, och nu är han ute för att taga reda på henne.
»Jag tycker att jag bör hjälpa honom och skyndar efter på stigen, men i detsamma smäller ett skott ett stycke framför mig.
»Jag går på och . . .
»Gud hjälpe, kommer inte karlen i den gröna jägardräkten där igen öfver en öppen bergsbacke på en hundra alnars afstånd ifrån mig vid pass och bär den nakna kvinnan ...»
»Ah, han hade väl inte skjutit henne heller, den uslingen?» skrek jägmästaren hvit i ansiktet. Landtmätaren fortsatte utan att höra honom:
»Och så han bar henne sen! Sannerligen höll han henne inte i ena stortån med kroppen slängd öfver ena axeln, så att håret släpade utefter marken.»
Han tystnade och efter en stund sträckte han sig efter whiskybuteljen.
»Tvi, mer whisky!»
Gulo mumlade för sig själf. Hundarne gnällde oroligt, det var som om de hört landtmätarens historia och af skrämsel makat sig närmare elden.
»Men såg du inte, hvart han tog vägen?» frågade jägmästaren, »följde du inte efter honom?»
»Följde? Då han med ens var spårlöst försvunnen !»
Vi sutto länge tysta och hvälfde hvar och en sina tankar. Det var Gulo som bröt tystnaden.
»Jaså, har den fule kommit så här långt ner nu från berget. Jag trodde nog, jag, att han skulle vara på andra sidan sjön vid den här årstiden.»
»Hvad menar du, Gulo?» frågade vår värd.
»Jag har nog sett honom, jag också, och alldeles på samma vis som han, landtmätarn. Det är inte riktigt bra här på skogen.»
Så småningom mörknade det, och den glada stämningen hade löpt sin kos för den otäcka historiens skull. Det stod inte till att få landtmätaren att ändra den det allra minsta, och det behöfs inte så rasande mycket för att man skall känna sig en smula kuslig i skogen.
»Till sist reste sig vår värd och klappade i händerna:
»Till kojs, mina herrar, vi måste vara tidigt uppe i morgon bittida!»
Och vi letade fram våra filtar och makade oss in till elden och försökte somna bäst vi kunde. Landtmätaren och jag hade bäddat åt oss under samma filt.
Plötsligt vände han sig om och hviskade små-fnittrande:
»Nu tror jag allt jag gaf jägarn för gammal ost. Skrämde jag honom inte, så att han knappt mer törs gå i skogen!»
»Ni diktade således bara?»
»Diktade? Säg ljög, det kommer sanningen närmare. Se saken är den, att Gulo där en gång berättat mig en liknande historia, och den kom mig bra till pass nu för att slippa undan alla speglosor för att jag kom tomhändt tillbaka.»
»Men skottet då?»
