Sida 604
HVAR 8 DAG
skälmska blicken, med hvilken pyson just nu förstulet betraktade sin nya bekantskap — så hade också Lill-Erik sett ut, då han skulle se efter, om hans pappa såg, hur duktigt han kunde stå lull. Eller då han längre fram stapplade från den ena stolen till den andra. Så hade också Lill-Erik skrattat, då fadern på hans »Pappa — tak!» på starka armar svängt honom högt i luften....
Nej, han var tvungen att skaffa sig visshet och då bollen äter kom i hans närhet, passade han på och tog upp den.
»Det var en präktig boll. Hvem har du fått den af ?»
»Af pappa förstås.»
Den like lutade sig förtroendefullt mot hans knä, som om han känt, att där hade han en vän.
»Och hvad heter din pappa då?»
»Löjtnant .. . sköld.»
Det stockade sig i halsen på Borg. Det var således ändå hans egen lilla saknade pys. Han måste riktigt göra våld på sig, att ej draga honom till sig. Hur gärna hade han ej velat taga honom upp på sitt knä, Lill-Eriks privilegierade plats om kvällarna, när pappa kom hem. Men han vàr tvungen att lägga band på sig. Hvad skulle väl sköterskan sagt, om hon sett en främmande, arbetsklädd karl tillå a sig sådana friheter med herrskapets lille son.
En annans son!
Hvad den tanken gjorde honom bitter! Det var ju ändå hans barn o:h hvarför skutle ej han hafva rättighet att smeka det, om han ville! Hvarför skulle han behöft lämna sitt barn ifrån sig? Bittra tankar om öfverklass och underk'ass, om nöd och öfverflöd korsade sig i hans hjärna, och ett trotsigt veck lade sig på hans panna.
Sköterskan ropade just gossen till sig och det var ej långt ifrån, att han hållit gossen kvar, hända hvad som hända ville.
Men då stod som en blixt framför honom —
hans löfte! Han hade ju lofvat löjtnanten att aldrig ge sig tillkänna för gossen. Och Lars Erik Borg hade ännu aldrig svikit ett gifvet ord. Med en kraftansträngning blef han åter herre öfver sig själf. Dock stormade det ännu inom honom och det var först efter en lång stund han kunde tänka lugnare.
Så småningom vaknade ock andra tankar hos honom. Det fanns äfven en annan sida af saken.
Hur skulle de halva redt sig den vintern, om ej löjtnanten varit! Hur vän.igt hade han ej hjälpt honom, ej som en åtkastad allmosa utan såsom en med godt hjärta lämnad hjälp åt en medmänniska t
Hur tomt hade ej löjtnantens barnlösa hem varit och hade han ej, oaktadt allt, gladt sig åt att kunna på något sätt visa sia ta-ksamhet genom att låta honom få Lill-Erik! Och dessutom hvilken uppfostran hade han kunnat gifva pojken?
Barnskaran hade under åren ytterligare ökats och han kunde knappt skaffa tillräckligt åt dem, han hade kvar. Hade han ej ansvar nog ändå att fostra dem rätt! Han insåg äfven, att hur orättvis en sådan sak i stort sedt än är, han ej nu kunde göra något däråt. Han måste vara glad åt, att Lill-Erik hade det bra, hur svårt det än kändes för honom själf.
Föga anade de förbigående och minst af alla Lill-Erik själf, hvilken strid som utkämpats under den nötta arbetsrocken. Nu var den öfver.
Med en kraftig viljeansträngning reste Borg sig och gick vidare. Han ville ej utsätta sig för frestelsen att ännu en gång hafva den lille på alltför nära hå l. Ej heller nämnde han vid hemkomsten något åt hustrun. Det skulle endast rifvit upp det gamla såret.
Men för honom var och förblef det en minnesrik afton. Han hade vunnit en seger öfver sig själf och mången gång, då vågskålen vägde mellan rätt och orätt, kom den tanken åter:
»Om någonsin Lill-Erik och du åter skulle mötas i lifvet, skall han ej behöfva skämmas för far sin.»
Grand Atelier, Xorrköpi"g.
PRINS CARL, jämte de officerare, som deltagit i de nu afslutade fältöfningarna å Vikbolandet, läto före afresan från Norrköping fotografera sig. Då gruppen återger flere inom kavalleriet kända personer, främst vär inom militära kretsar hög^t skattade Kavalleri-Inspektör, namnteckna vi: I midten PRINS CARL. sittande t. h. om honom: Öfverste Cassel,---—, Ryttm. Frih. von Essen, Ryttm. Reuter-
Klichf : Kern. A.-B, Bengt Silfversparre S†h'm—'• h
