Sida 86
KURRA GÖMMA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Maria Dur.
Anna Maja Lind, prostens enda dotter, ny konfirmerad i våras, spatserade mellan sina bägge bröder, två långa räklar i slyngelåldern, fram och tillbaka i almallén. Frans, den äldste, hade blifvit kvar i fjärde klassen och lille Erik kunde rakt inte för matematikens skull blifva uppflyttad till tredje, hade rektorn förklarat prosten. Prosten kom den dagen hem, rödare i ansiktet än vanligt, klagade öfver hettan, dammet på landsvägen, middagsmaten och sist öfver hustru och barn — Aldrig hade han varit någon lätting och hvad beträffar hufvud, — ja — det var väl få, som kunde mäta sig med honom i den vägen, aldrig hade han suttit kvar
— här reste sig prosten och mätte med föraktfulla blickar sina båda ljushufvuden, som sutto med krokiga ryggar och näsan nästan doppad i filbunken.
— Men straff skulle de få, läsa hela sommaren, hela sommaren!
Det hördes några konstiga gurglingar från fil-bunksfaten. Prostinnan såg bedjande, halfgråtande på sin man, men lilla Anna Maja lyfte raskt på hufvudet, och frågade nyfiket, intresserad, hvem som skulle undervisa bröderna hennes?
— Joho — lilla Anna Maja, som ju gått igenom det sjuklassiga läroverket, skulle få läsa vanliga skolämnen med dem och prosten själf på lediga stunder plugga språk och matematik med sina telningar.
Man svettades och läste. Anna Maja grät i bersåerna öfver svenska verbens konjugationer, som rakt inte ville gå i Frans. Och lille Erik blef riktigt blek och mager af bara grämelse öfver att ej få passa kycklingarne, som pipande och fria sprungo omkring på gräsmattan utanför läsrummets fönster. Men ingenting hjälpte. Då hösten kom, kom nederlaget. Gossarne kommo hem från skolan rödnästa och ängsliga för Pappa Prost. De hade fallit igenom.
Prosten vandrade fram och åter på salsgolfvet.
— Hvad var att göra? Låta dem gå till skolan som kvarsittare och betala dryg inackordering kunde aldrig komma i fråga. Hellre då hålla dem med informator och söka få dem in i nästa klass, det föll sig nog billigare och så kunde han ju själf också ha ett öga på dem. Så skref prosten till rektorn. Denne gillade hans beslut, rekommenderade honom en ung kandidat Hansson och så var den saken afgjord.
Således promenerade nu Anna Maja i almallén med sina bröder, under samspråk om den nye läraren.
— Tror du, han är stilig -— sade Frans vårdslöst och bet ett stort stycke af ett nedfallet vinteräpple, under det han gjorde de hemskaste grimaser.
— Naturligtvis — sade Anna Maja öfverlägset,
— kandidater äro alltid stiliga, bara mössan, ser du, det är något det. Hå — hon skrattade muntert — hvad det gläder mig att få reta flickorna på Ulfnäs med honom. — Vår kusin, sade Adéle under en liten sidoblick på Henriette, en ung medicinare från Stockholm kommer hit i öfvermorgon för att jaga. Han ser mycket bra ut, baron Ståhl, tillade hon och höjde på hufvudet.
— Det var ju roligt — sade mamma menlöst. Men jag tog mod till mig, jag. — Jaså, herrskapet väntar resande — sa jag —• ja, dèt göra vi också för i morgon kommer en kandidat hit, som skall läsa med gossarne i vinter.
Henriette såg intresserad ut.
— En kandidat? Har ni sett honom, fröken Anna Maja.
— Nej — sa jag och såg hemlighetsfull ut, men han ser mycket bra ut.
— Hvad heter han? sade Adéle.
— »Hansson», sade jag modigt, men blef i detsamma röd, den frågan hade jag inte tänkt på,
men det roade mig att se Adèles besvikna min vid det demokratiska namnet. Öfver Henriettes ansikte stannade likväl det belåtna draget, som så tydligt sade: »Mister jag den ene, står mig den andre åter, bättre något än ingenting.»
— Men det ska' vi bli två om, min sköna fröken Henriette Falk på Ulfnäs, kandidaten behåller lilla Anna Maja Lind för sig själf.
— Sa' du det, Anna Maja, frågade lille Erik och såg förvånad på systern.
— Dumsnut du är, det tänkte jag bara, förstås
— Frans och Erik, ljöd prostens myndiga stämma från farstubron. Gossarna sprungo raskt fram till honom och Anna Maja följde lugnt efter.
— Det blir rägn i dag, pojkar, ni får hjälpa till med hösten. Tag Brunte och kör ut och hjälp till. Raska på! Och du, Anna Maja, han drog upp uret, blott en half timma till tåget kommer, det är på tiden att ni spänna för. Alla drängarna och hästarna äro på arbete och bara gamla Sacha står kvar i stallet. Han är ju lite halt, men, hvad betyder det? Sådana där herrar kandidater nu för tiden ha godt af, att man inte skämmer bort dem. Tag du gig-gen och Sacha, min tös, och far och hämta kandidaten.
Det föll aldrig Anna Maja in att göra den minsta invändning mot faderns befallning, men då hon stod framför spegeln på sitt rum och lade sina långa ljusa flätor ordentligt i krans öfver hufvudet, små-myste hon och mumlade: »Det där ser nästan för-spändt ut, Anna Maja.»
Tåget körde frustande in på järnvägsstationen. Anna Maja hade bundit Sacha vid pålen och stod själf vid grinden för att observera de resande.
— Månne han reser på andra eller tredje klass? Tåget stannade, konduktören öppnade dörrarna, hvilka dock genast åter drogos till af de kvarvarande passagerarne. Endast dörren till andra klassens rökkupé öppnades på vid gafvel och en ung man i studentmössa och med en fin resväska i handen steg ur och såg sig sökande omkring.
— Missförstånd alltså, mumlade han, eftersom ingen är mig till mötes.
Han snodde rundt och såg forskande åt alla håll. Anna Majas hjärta började klappa; att han skulle vara stilig, det anade hon, men så vacker — nej aldrig! Hon stod stilla och vågade sig i början ej fram.
— Nej, det här duger inte, Anna Maja, sade hon för sig själf, stack händerna i fickorna på rägn-kappan, satte näsan käckt i vädret och klef fram till kandidaten.
— Jag är Anna Maja Lind, sade hon raskt, kandidaten förmodar jag?
Öfver den unge studentens till en början något förvånade ansikte drog ett godt, lätt leende.
— Ja, svarade han med en djup bugning.
Anna Maja var redan i färd med att knäppa
upp fotsacken, och med ett artigt: Var så god och stig upp, höll hon upp fallen.
— För all del, min fröken, damerna först. Anna. Maja blef förlägen, klättrade upp, snärjde sig i fallen, men kom slutligen till rätta. Så steg kandidaten upp och Sacha började linka i sakta mak framåt på den uppblötta landsvägen. Anna Maja satt. käck och rak och höll stramt i tömmarne. Första delen af färden gick fram under djupaste tystnad. Anna Maja kastade då och då en skygg sidoblick på sitt ressällskap och märkte hur han såg på henne och själf såg ut, som om han skulle börja skratta.
Hon blef röd som en pion och visste rakt inte, hur hon skulle kunna komma ur denna obehagliga situation. Slutligen framkastade hon lätt, som om hon ej alls kände sig generad, under det hon höjde piskan i luften: En angenäm resa, hoppas jag?
Kandidaten bugade sig.
