Sida 690
HVAR 8 DAG
slängt ut mina finaste krokar, skall det nog nappa på allvar, det kan ni lita på.»
Nu tilldrog sig något ovanligt. Arbetslagets enstöring blandade sig i samtalet, och det hade aldrig händt förut. Han hade rest sig i hela sin längd och stod där nu hög och fruktansvärd. Sådan hade man aldrig förr sett honom. Han var likblek, ådronia svällde å hans panna, ögonen lågade af gnistrande vrede, och i det han vände sig till den sist talande, kom det doft och hotande:
»För det tiskafänget är dina krokar allt för grofva, kom ihåg det, och kasta dem varligt, att dina egna ögon ej löpa fara, det vill jag råda dig, skräfvelhane.»
Därpå gick han, utan att den andre vågade säga ett ord.
En lång stund sutto arbetarne tysta och sågo på hvarandra med stora ögon, däri uttrycket af spörjande häpnad och bestörtning plötsligen aflöstes af ett annat, en aning, hvilken liksom lyfte en flik af slöjan öfver den mans hemlighet, som de så
länge funnit oförklarlig och outgrundlig.
• *
*
En härlig vårdags dalande aftonsol kastar sitt bjärta, röda sken längs utmed den nygrusade och rälsbelagda banan, hvilken som en snörrät linie, uppdragen efter linial, i ett vidsträckt perspektiv skär rätt igenom träsk och moras, mossar och ljunghedar, björkhagar och hög, reslig barrskog, i hvilken den längst i fjärran genom en mot den lysande kvällhimlen konturskarp öppning slutligen försvinner i en dallring. På ömse sidor om den höga banvallen, där det första späda gräset redan tagit brodd, sticka axlägg, maskrosor och smörblomster upp sina gula hufvuden i liffull omväxling.
Nedanför i skogens gläntor lyser den hvita ängsullen i täta flockar emellan blåbärs- och lingonrisets grönskande tufvor, myggen stå i tätt stimm öfver träsket, den luckra jorden ångar af inneboende alstrande lif, och safven sjuder i knoppar och grenar. Sakta smyger aftonens vind med fläktar från björkar och granar, ljusa och skära, mörka och allvarliga, omgjutna af kvälldagems rosiga sagoskimmer. I buskagen jublar häcksångaren, bofinken svarar på något afstånd, och längst in från skogsdjupet kommer trasten med en och annan kort, liksom försvagad drill, skärpt af stundens stillhet. Som dämpade af kvällens stilla, drömmande frid, men sjudande af obändig, spirande lust under den lugna ytan, ligga vårens nydanande krafter.
I dag, sedan middagsfristens uppträde bland kamraterna, har Börje ströfvat oroligt omkring, för första gången lämnande åsido en arbetsdags plikter och bestyr.
A banvallen har han nu till sist under inflytandet af kvällens stämning, oin han ock ej förmår ge uttryck åt dess mäktigt talande språk, slagit sig ned. Som denna är äfven den rörelse, hvilken nu behärskar hans inre. I detta lefver äfven en liffull kraft, ett ungdomsfriskt och varmt pulserande blod, en själ med lidelser, som äfven kunna sjuda och jäsa under det så skenbart lugna yttre. Under aftonens lopp ha de vållat honom en svår strid med sig själf, och om ban än, viljekraftig, i en viss mån lyckats kufva den inom sin höghvälfda, manliga barm, fortforo de dock ännu att röra sig på djupet af hans själ. Lugn till det yttre, besjälad af aftonens rogifvande frid, söker han nu att äfven kvarhålla denna inom sig själf.
Långt bort i skogen pinglar en koskälla, och en ungdomlig och klar om ock djupt vemodsfylld kvinnoröst sjunger:
»Och inte vill jag sörja, men sörjer ändå;
han kommer nog igen om ett år eller två,
när rosorna de blomma, så blida.
Han kommer väl igen,
mitt hjärtas egen vän,
ty kärleken den vissnar ej så tida.»
Med spänd uppmärksamhet följer han sången, och ju mera han lyssnar, desto mera fuktig och skimrande blir glansen i hans ögon, desto blidai^ och vekare dragen. Men när sången är slut, skit-tar ansiktets liniespel hastigt om till en bitter och trotsig förtviflan.
Hans lättrörda själ är nu åter i fullt uppror, känslorna i stormande kamp. Slutligen är den öfver, och dess seger fäller sitt sista utslag:
Nej, nej! min tillitsfulla insats i mitt hopp om mitt lifs säkra lycka var och förblir en missräkning. Har jag hittills kunnat bära den ensam, skall jag ock visa, att jag är man att äfven kunna göra det framgent.
Han reser sig häftigt upp, och med beslutsamma steg vandrar han banan framåt. Ja, såsom denna nu låg färdig, klar och solbelyst, så hade äfven en gång för honom hans lifs stråk visat sig, belyst af lyckans och kärlekens lifgifvande sol. Men ödet hade annorlunda velat, och hvem är väl herre öfver sitt öde. I obanade krokar och bukter hade hans lif gått sedan dess, i uppför- och utförsbackar, godt om stötestenar hade det äfven varit, men hur det än växlat, aldrig hade ban lämnat ur sikte det rätta målet. Han längtade dit, när skulle han nå det ? Han önskade ju förr, ju hellre.
Plötsligen förbytes hans inåtvända betraktelse af en rent yttre, som odelad fängslar hela hans uppmärksamhet. Längst bort vid synranden i banans öppning höjer sig ett stort, mörkt föremål, som kommer allt närmare och närmare. Hvad var detta ? Ej ett gruståg, något sådant passerade ej linien vid denna tid på dygnet. Med ens står det verkliga förhållandet klart tör honom i hela dess förfärande sanning. Det är en grusvagn, utan bemanning, tungt lastad, som af sin egen tyngd själf satt sig i gång och nu kommer rullande i svindlande fart utför den skarpt lutande linien. Store Gud! Hvad är att göra? Ej långt nedanför honom, där spåren afslutas ner i ett djupt bergschakt, är en hel arbetsstyrka i full verksamhet. Så många menniskors lif på spel!
Här är ej lång tid till besinning. Han hastar det iortas e han förmår til en närliggande öfvergång. Där tigger ett upplag af blockstor timmer. Hvarje stock är lagom börda för fyra man. Jätten griper fatt i den närmast liggande stocken, och med öfvermänsklig styrka, sporrad af den öfverhängande faran, lyckas det honom i sista stund att få den tvärs öfver spåren. Ögonblicket därpå kommer vagnen, gör en våldsam ansats högt i luften, urspårar, stjälper och med hela sitt innehåll störtar den i flere hvarf under dånande buller utför bankens motsatta sida. Ögonvittnen, som handfallna på afstånd åsett den kritiska katastrofen, skyndad ' nu til. Faran är väl öfverstånden, men på bekostnad af ett människo ic. Det var Börjes sista kraft-prof, det hade öfverstigit måttet af hans kraf.er. Utsträckt på marken låg han där, och blod flöt ymnigt ur hans mun. Ett blodkärl hade sprungi, och den tillkallade järnvägs äkaren kunde endast konstatera, att döden inträffat.
Så växla på endast några ögonblick lifvets och dödens skilda banor. Hans fråga nyss, var nu besvarad, hans önskan uppfylld, målet hunnet.
»Hvilken fulländad typ för en kämpe», sade läkaren med anatomens intresse, i det han såg upp
— 672 —
