Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

HVAR 8 DAG

och besatt bergspassen, mellan Uria och Biredschik och som korsfäste, brände, stekte, pålade och söndersågade människor af hjärtans lust. En rätt obehaglig underrättelse lämnade oss gendarmerna. Bvn Nisib på högra Eufratstranden var besatt af en stor turkisk truppstyrka och en noggrann visitation företogs med hvar och en, som med den stora flodfärjan ville passera öfver till staden eller kommande därifrån ville fortsätta västerut. Angenämare underrättelse än denna kunde vi fått. Det blef ett väldigt öfverläggande mellan Müller och mig, om vi ej skulle bryta af norrut och gå upp till Rum Kaleh, men gendarmerna förklarade på tillfrågan, att färjan där yore förstörd. Då vi dessutom ej ville väcka deras misstänksamhet, beslöto vi att hålla fast vid vår förra plan och anhöllo att en af gendarmerna ville följa oss som vägvisare till Nisib.

Sent på eftermiddagen lämnade vi Hassan Kaleh och funno, tack vare gendarmen, snart något, som skulle kunna kallas väg. Långt före dagbräckningen voro vi i Nisib, som numera ingenting annat är än en rätt eländig by. I byn funnos emellertid inga soldater, de lågo i läger närmare floden i Hafir paschas gamla befästningar. Nisib är ett i osman-rikets historia ryktbart ställe om också rätt obehagligt ryktbart. Den 24 juni 1837 krossade här Ibrahim pascha af Egypten helt och hållet den turkiska armén under Hafir pascha, genom hvilken seger egypterna blefvo herrar öfver hela Syrien.

Då vi närmade oss lägret, blefvo vi anropade af posten och en patrull kom ut för att taga reda på oss. Tack vare gendarmen och Müllers hamidié-dräkt och fasoner behandlades vi höfligt. Patrullens befälhafvare, en ön baschi, sade att vi måste vänta med öfverfärden tills lägrets befälhafvare fått tala med oss och han förde oss till ett tomt tält, under det han samtidigt skickade rapport om vår ankomst till bimbaschin — majoren. Då vi här lämnades ensamma en stund, lade vi råd om hvad vi skulle säga bimbaschin. Jag var fortfarande en helig man, men svårigheten var att finna någon ort, dit jag i min helighet kunde ämna mig. Biredschik är den oheligaste stad i hela osmanriket. Urfa är visserligen heligt, men ingen människa kunde dessa tider resa till Urfa. Vi beslöto oss slutligen för att vara på väg till Haram, där Abraham bott, och där en helig sten befinner sig. Dit skulle hamidié-mannen ledsaga den helige, för att sedermera förena sig med sin elan i Sindschar.

Efter en stund kom soldaten och förkunnade, att bimbaschin väntade, hvarvid Müller tog sig anledning att söka imponera på den stackars redifsolda-ten. Hadschan, sade han, är för närvarande försänkt i bön och betraktelser, då han slutat att tala vid Allah skall jag förkunna honom, att bimbaschin väntar. Soldaten drog sig med en skrämd min af vördnad tillbaka och vi voro åter ensamma. Sedan Müller ansett, att mina gudeliga betraktelser räckt tillräckligt länge, beslöts, att vi skulle inställa oss inför bimbaschin och pröfva vår förmåga att föra denne krigare bakom ljuset. Till vår lycka var ban uttråkad af sin flodvaktaresvssla. Han sade oss, så fort vi inträdt i hans tält, att han låtit kalla oss. emedan detta var hans plikt, men att han ej kunde inse, hvarför han skulle hindra hamidiéofficerare att gå öfver till Biredschik — men hvem är den där, fortfor han, pekande på mig, som såg öfvermåttan helig ut. Müller rabblade upp den gamla lexan om min helighet, som dock gjorde föga intryck på bimbaschin. Tiderna äro onda för helige män, sade han, men ni kunna tryggt gå öfver till Biredschik nästa gång färjan går.

Efter en både äfventyrlig och våt färd på den åbäkliga färjan öfver den uppsvällda, våldsamt forsande floden, voro vi så fram på förmiddagen med våra hästar i Biredschik och drogo utan att väcka någon uppmärksamhet tvärs igenom staden till ett vid Urfavägen liggande chan.

II.

Eireds hik är en af nordsyriens angenämare och vackrare städer. Staden är byggd på den brant stupande f.odstranden och är utrustad med en alldeles otrolig mängd blomstrande trädgårdar, liggande i terrasser ofvan hvarandra, ur hvilka kristallklart vatten silar fram, bildande forsar och rännilar, som störta fram öfver gatornas blankpolerade stenar. Det är en stad af helt och hållet annan typ än det något tunga och mörka Haleb och det dystra Marasch, en stad, sådan som alla de andra nordmesopotamiska vid de vattenrika Kursbergens fot liggande städerna, med en gulhvit kritfärg bland ständigt gröna lagrar och cypresser. Biredschik som stad betraktadt är ej synnerligen gammalt. Ehuru öfvergångsstället öfver floden redan på romarnes tid var kändt under namnet Zeugena, och begagnadt af de mot Nisibis dragande karavanerna, så synes dock icke någon bebyggd ort här varit belägen. Först under korstågens tider hör man talas om staden eller kanske snarare borgen Bira. Och denna borg finnes kvar ännu i denna dag, en högt uppe under solen liggande komplex af ljusgula murar och torn, allesammans väl bibehållna och under fredliga tider använda som kasern. Nu under dessa tider huserade en hamidié-öfverste däruppe, en herre som den vid borgens fot residerande mutaserifen till trots var stadens härskare.

Nåväl, vi voro sålunda lyckligt och väl på Bired-schiks chan, och som ingen af oss förut sett staden, gingo vi, berusade af vår hittillsvarande framgång, ut för att taga den i ögonsikte. Men det visade sig, att ehuru min förklädnad och mitt uppträdande som helig man var synnerligen lyckligt valdt — förvisso såg jag from ut — så var Müllers förklädnad så mycket olämpligare. Alla i Biredschik varande hamidiéröf-vare kände hvarandra och sågo endast ogärna, att en främmande röfvare kom för att dela deras byte. Det hjälpte ej att Müller förklarade, att han skulle afresa till Lindschar, där djäfvulsdyrkarne bygga och bo, man betraktade honom med sneda blickar och anmälde hans ankomst för den store röfvaren i borgen. Emellertid gingo vi ostörda omkring i staden, man stannade visserligen här och där och frågade, hvad vi ville och hvart vi ämnade oss, men man förhöll sig i det hela taget höfligt och någon känning med myndigheterna fingo vi ej. Våra förhoppningar att komma i väg, voro de bästa, våra lynnen voro rosiga, hvartill stadens vackra och pittoreska läge, dess renlighet och de få spår af oordningar, den hade att uppvisa, bidrogo. Vi beslöto oss att rida i mörkningen och taga vägen i sydostlig riktning, således hvarken till Urfa eller Deir es Sor, utan rätt ut i öknen mot Sindschar. Det är väl sant att dessa trakter mellan Biredschik och Sindschar, berget söder om Urfavägen, äro. synnerligen illa kända, att inga karavaner gå där fram och att öknen är mycket glest befolkad af Schamarbeduiner och djäfvulsdvrkare från Sindschar. Men i stället existera där absolut inga turkiska myndigheter, förutom en rätt oblodig pascha i den lilla staden Sindschar, och detta var för oss det viktigaste. Sedan vi på kvällen återkommit till vårt chan, började vi lasta våra hästar med allt hvad vi förskaffat oss af

— 592 —