Sida 206
HVAR S DAG
på jungfrun och bad henne bära in maten. Det skulle väl åtminstone blifva en liten tröst, han hade ju köpt sig en läcker kalkonstek i och för festmåltiden och ett glas bourgogne kunde han väl bestå sig.
Harry Mörk at och drack, men da han steg upp från bordet, ville den dystra stämningen trots vinet och kalkonsteken ändå inte lämna honom.
Besynnerligt, ban var så märkvärdigt orolig. Han började häftigt gå af och an på långmattan, som sträckte sig öfver hans båda ungkarlsrum.
Nej, det här dugde inte, kalaset var da i alla fall bättre, han kunde rakt inte stå ut med denna tryckande ensamhet på julafton.
Itan drog på pälsen, tog hatt och käpp och beredde sig att gà.
Jungfru Emma öppnade dörren pä glänt och stack in sitt fryntliga ansikte. »Posten, ingeniören.» Han hade pa tungan: »Åt skogen med posten», så uttråkad och förargad var han, men hejdade sig och tog häftigt den stora packen med tidningar och bref. »Stockholms Dagblad — Nerikes Allehanda — Hvar 8 Dag» — ban bläddrade litet i den senare, veckans händelser intresserade honom alltid, se'n började han på brefven, affärsbref och inbjudningar, ett frän släktingarna, att han var hjärtligt välkommen nyårsdagen. Nåja, det var klart, där fanns ju tre giftasvuxna svägerskor, och ingeniör Mörk var naturligtvis ett bra parti i deras, ögon.
»Men hvad var detta?» —
Han hade med pappersknifven öppnat ett litet parfymeradt kuvert och drog nu fram ett med en fin flickstil felskrifvet ark: »Käraste Greta lill!
God Jul, min älskling! Du ser, jag håller mitt löfte, att bikta för dig alla dm Stinas många synder under det gamla året.»
Hvad i alla da'r var detta? Hans blickar flögo öfver arkets sidor.
»Och du, Greta», stod det, »du vet inte, hvad din gamla Stina Hjärne är olycklig. Tänk dig olyckligt kär, riktigt på allvar, förstår du. Han är den bäste, den käraste ocli vackraste man i världen, men ban tycker förstås, att jag bara är ett barn, en obetydlig flickslyna, ocli brvr sig naturligtvis inte ett dugg om mig. Om ban bara inte ville behandla mig på detta farbroderligt vänliga sätt, som för mig är så ringaktande, så skulle jag älska honom, tänk dig, Greta — älska —.»
Så blef det en del frågor om hur hon, Greta, hade det och så längre ned stod det:
»Du kommer naturligtvis hit till vår bal, då får du kanske se honom, kanske, säger jag, ty jag har visserligen sändt honom ett bjudningskort på samma gång jag afsänder ditt bref, men lian skall visst besöka släktingar öfver helgen. Då blir det ej något nöje för mig med hela tillställningen. Men jo, du Greta kommer ju. Erik Rask kommer hit, det måste ju locka dig. Du måste komma och trösta din stackars olyckliga
Stina Hjärne.»
Harry Mörk stod alldeles orörlig. Det var ju visserligen ett misstag, men ändå — — ändå. Ja, de hade rätt kamraterna, ban var en lyckans guldgosse. Han kastade af pälsen, tände en cigarr och slog sig ned i förmakssoffan. Ungkarlsrummen syn-
tes honom ej mera dystra och tråkiga, tv i ensamheten blandade sig ett par bruna ögon, som logo och strålade och spredo sol öfver rummen, öfver lifvet, in i ungkarlens nyväckta hjärta. Ocli nu hände något, som ej händt pä länge. Ingeniör Mörk hvarken åt eller drack, ban hvarken läste eller skref, konverserade eller hade tråkigt, utan han satt belt enkelt i förmakssoffan och drömde om lycka och trefnad i hemmets värld.
Och så på juldagen satt lian i släden ocli åkte till disponent Hjärne i stället för till släktingarne, som lian lofvat att besöka.
Lppe på kyrkobacken syntes en smärt, välkänd gestalt med pälsmössa öfver burriga lockar och psalmbok i handen vandra bland kyrkfolket på stigen utmed dikesrenen hem från gudstjänsten. Hade Harry Mörk varit ensam, så hade han helt säkert vändt om, ty det tycktes honom nästan som en synd att plocka denna blomma så ren, så fin och skär. Men som det nu var, gick ingeniör Mörk snart vid sidan af Stina Hjärne på dikesrenen.
»Det var ju er mening att fara till släktingar öfver helgen eller hur?» Stina såg oskyldigt upp.
»Jag har ändrat mig, fröken, jag hade ett viktigt ärende hit.»
»Ett viktigt ärende — Gud, så hennes hjärta
slog.
»Ja, en bön till er, till dig, lilla kära Stina, men - —• är jag inte för gammal, säg?» — hans blick sökte hennes, ängsligt frågande.
»Du är för mig den yngste af de unga, Harry, den käraste af dem alla», hviskade hon ömt.
Harry Mörk lade den lilla behandskade flickhanden kärleksfullt på sin arm och så vandrade de uppför trappan till disponentbostaden.
Axel stod i matsalen och tiggde russin af mamma vid skänken. Han fick en handfull, stoppade dem i byxfickan och började vandrande fram och åter njuta af sitt fång. Plötsligt stannade han och blef pionröd ända upp till pannan. Han ryckte fru Hjärne i armen och pekade på paret, som nu steg in genom dörren.
Juldagsmiddagen blef munter hos disponent Hjärnes, man drack de nyförlofvades skål under lifligt skämt och hjärtliga lyckönskningstal.
Vid kaffet kom posten. — »Disponent Hjärne med fru», »Disponent Hjärne med fru», »Fröken Stina Hjärne» — Stina lösgjorde sig från sin fästmans arm, som hvilade om hennes lif ocli slet upp kuvertet. Ett bjudningskort föll ur, omvirad t med ett ark papper, på hvilket det endast var skrifvet ett par rader.
»Kära Stina!
Antingen har du gått i sömnen eller — ja — jag vet ej, hur det gått till, men detta kort, var det enda jag fick istället för det långa bref jag väntade mig.
Din Greta.»
Stina rusade upp med ett litet skri: — »Åh — Harry, åh!»
Men Harry Mörk drog fram ur västfickan ett litet felskrifvet ark.
»Låt mig få behålla det, älskade, det blef ju inseglet på vår lycka, ty utan det hade vi troligen aldrig funnit hvarandra.
— 188 —
