Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

FRU KÖRSBÄRSBLOMMA

man efter ytterligare djupa bugningar satte sig på golfvet. Efter en stund inträdde fru Kamakura och fyra fröknar Kamakura och slogo sig ned midt emot männen, hvarefter hela sällskapet sittande på golfvet började buga sig. Sedan männen druckit té och ätit kakor, under hvilken ceremoni de fem damerna sutto försänkta i vördnad framför skapelsens herrar, frågade professorn främlingen hvad han tyckte.

Där midt framför honom sutto nu hans blifvande hustru och blifvande svägerskor. Den äldsta 0 Ume San var redan något till åren, hade ett strängt, mörkt ansikte och såg ej synnerligen tilltalande ut, de två närmaste voro jämnåriga samt buro namnen 0 Botan San och 0 Azago San. De voro olyckligtvis så lika hvarandra, att det var nära nog omöjligt att välja emellan dem och att man, om man valde den ena af dem, riskerade att få orätt flicka på bröllopsdagen. Den yngsta som blott var sexton år kallades 0 Sakura San.

Sakura betyder körsbärsblomma och så såg hon också ut. Liten och späd.

»Ja», sade främlingen i professorns öra, »0 Sakura San har vunnit mitt behag».

Så snart denna nyhet meddelats den ärade Kamakura, gaf han sina kvinnor ett tecken, de gjorde en stor reverens på golfvet, väggen sköts åt sidan och de försvunno. 0 Sakura San såg strålande glad ut, de andra retirerade med bibehållen krigsära.

Då kvinnorna gått inbars en måltid, det vill säga riskakor i bönsås och musslor och sedan dessa läckerheter förtärts började man afhandla den ekonomiska sidan af saken. Första frågan gällde hur mycket den ärade Kamakura skulle ha i ersättning. Den blifvande svärfadern visste ju med säkerhet, att förr eller senare skulle skiljsmässan komma, då han skulle få sin dotter åter — om ensam eller ej är ju osäkert. För alla eventualiteter måste den ärade Kamakura ha — ja, vi kunna ju säga skadeersättning. Sedan man enats om denna ersättnings storlek, dryftades frågan om skänkerna, hvilka japanen sammanfattar under benämningen yuinö, det vill s"ga förlofning. Som den ärade Kamakura ägde ett hus ofvanför Shibaparken, ställde han detta till sin blifvande svärsons förfogande och lofvade honom dessutom en silfvergrå kimono och en bröllopsmiddag, hvilken sedermera visade sig hufvudsakligen bestå af fisk och musslor. Främlingen å sin sida styrde ut sin brud på ett sätt som väckte den ärade Kamakuras förvåning och kom honom att tro att svärsonen var en rik och mäktig herre bland barbarerna.

Förlofningsceremonien, det vill säga utbytet af presenter är absolut bindande, visserligen ej inför lagen, men inför bruket. Det skulle väcka skandal om man sedan presenterna utväxlats ångrade sig.

Sedan förlofriingen verkställts utvalde den ärade Kamakura den ärade Fushimi och främlingen med en spåmans hjälp en lycklig dag — en torsdag — för bröllopet.

Under väntan på denna lyckliga torsdag sysslade främlingen med att ställa i ordning sitt hus.

✓ Man kan egentligen ej säga möblera, då ett japanskt hus egentligen ej innehåller några möbler. Några små pallar, en och annan kakemono samt porslinskrukor med körsbärsblommor — se där hela möbleringen, förutom några träpallar att användas som hufvudgärd. Bröllopsdagen tog brudgummen huset i besittning redan på förmiddagen och satt där stilla .hela dagen under betraktelser. Fram emot aftonen ■bars bruden O Sakura San helt och hållet hvitklädd i bärstol till sitt nya hem. Bruden är klädd i äivitt — sorgens färg — till tecken att hon från och

med denna dag är död för sin egen familj och att hon ej kommer att lämna sin mans hus lefvande så länge hon är hans maka. Huruvida den ärade Kamakura såsom bruket fordrar efter dotterns af-färd lät sopa och rena sitt hus som efter bort-flyttandet af ett lik eller om han tog saken mindre seriöst är något hvarom ej ens mågen visste besked. Sedan bruden anländt till det nya huset, börjar bröllopsceremonien genast, det vill säga bröllopsmiddagen afätes. Då brudgummen i detta fall ej hade några föräldrar, spelade den ärade Fushimi och hans hustru värdfolk. Under bröllopsmiddagen äger åtskilliga ceremonier rum, bland hvilka de förnämsta äro »san san ku do» och dräktombytet. San san ku do, som ordagrant öfversatt betyder tre, tre nio gånger tillgår så, att brudgummen och bruden dricka hvarandra till tre gånger ur tre sakékoppar. Eller rättare sagdt, de dricka ej utan föra blott kopparne till sina läppar.

Omedelbart sedan bruden kommit, utbyter hon sin hvita sorgdräkt mot den dräkt hon fått af mannen, hvilken hon efter dryckesceremonien sedermera utbyter mot en dräkt, som hon medfört från föräldrahemmet.

Då middagen med alla dess ceremonier var slut, fördes brudparet af den ärade Fushimi och hans hustru in i brudgemaket, där dryckesceremonien än en gång upprepades. Vid detta tillfälle visade mannen genom att dricka först, att från och med denna stund var han herre. Efter denna sista ceremoni lämnade gästerna bröllopshuset och de nygifta åt sig själfva.

Här skulle jag nu kunna afsluta denna berättelse. Äfventyraren hade fått sin älskade Körsbärsblomma och så lefde de lyckliga allt intill sin död. Men det är sanning och ingen saga jag förtäljer. Och sanningen är, att äfventyraren snart åter reste dit därifrån han kommen var och att den ärade Kamakura fick lyckan att erhålla en alldeles ny måg.

Äfventyraren beskref emellertid för mig de månader han lefde i Tokyo, som Körsbärsblommas äkta man, som de härligaste och intressantaste han någonsin upplefvat. Ett fjärilslif utan tanke på morgondagen, ett fjärilslif, som slutade innan någon af fjärilarne ledsnat därpå.

»Men», sade jag, »hvad gjorde ni dagarne i ända ?»

»Jo, vi pratade och lekte, Körsbärsblomma sökte lära mig japanska och jag henne engelska, men det blef aldrig allvar däraf, vi togo vår siesta med undandragna väggar, så att vi under oss hade hela den härliga Shibaparken, hela det vida Tokyo med dess stora körsbärsskogar, vi besökte templen och skrattade som barn åt de fula gudarne, vi åkte i tvåsitsig rikshå genom Tokyos gator och väckte alla rikshåmäns munterhet genom vår synbara förälskelse. Och fru Körsbärsblomma ansåg, att hon ingått ett idealiskt äktenskap, mest därför, att hon ingen svärmor fått. Svärmor är det stora spöket i Japan, icke för mannen som hos oss utan för kvinnan. Hustrun flyttar alltid till mannens föräldrahem och där regerar enväldigt den gamla draken med de svärtade tänderna. Svärmor är för den stackars nygifta hustrun ej blott ett spöke, fruktansvärdt att åse, utan hon är ett dagligen och stundligen kännbart huskors från hvilket ingen befrielse finnes.

Ty om en nådig försyn skulle låta svärmor afgå med döden, så finns alltid någon af familjefaderns bihustrur i reserv, färdig att intaga den bortgångnas plats. Det enda hoppet för en stackars japansk hustru är, att själf en gång kunna bli svärmor och få smaka maktens sötma. Från detta svärmorstyranni var Körsbärsblomma befriad och hon grubb-

- 293 —