Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

HVAR 8 DAG

lade säkert ej mycket öfver, att hennes idealiska äktenskap en dag skulle upphöra och äfven hon i framtiden komma under en japansk svärmors välde. Äfven från en annan synpunkt var detta äktenskap idealiskt för fru Körsbärsblomma. Hon var ju ensam hustru och detta är i Japan något ganska ovanligt. En japan räknar ingalunda för rof att helt officiellt ha en eller flera bihustrur och han bar det alldeles säkert, om han blott har råd därtill. Ej heller anser han det olämpligt att vara försedd med bihustrur under smekmånaden — eller rättare sagdt, detta ord och detta begrepp är okändt i Japan. Vid de japanska giftermålen spelar kärleken ingen roll, giftermål och kärlek äro två saker som ej höra tillsammans.

För främlingen var äktenskapet möjligen ej fullt så idealiskt som för fru Körsbärsblomma. Det fmns något hos japanskan, som stundom gör nöjet att vara förmäld med henne något tvifvelaktigt — detta är hennes hårklädsel, den omsorg hon nedlägger på densamma och den rent af paniska förskräckelse hon visar för att få den på något sätt derangerad, åtminstone de dagar hårfrisörskan ej skall komma. Detta är en pröfning och en nästan än värre är, då hårfrisörskan kommer och sitter på ens golf flera timmar.

»Förhåll dig lugn och akta mitt hår», säger Körsbärsblomma med sin ljufvaste röst vid hvarje försök till närmande de dagar hårfrisörskan ej väntas. Äfven andra stötestenar finnas. För en japan är nog det japanska hemlifvet i den ringa mån sådant existerar bra, men för en främling blir det ständiga sittandet, liggandet och vistandet på golfvet i längden tröttsamt. Åtminstone då man är en sådan stugsittare som en förälskad människa under smekmånaden i Japans sommarvärme. Man blir mjuk, nära nog upplöst i benen, man får ondt i ryggen och känner en vild längtan efter en resårmadrass och en stol.

»Och ett råd vill jag ge er», sade främlingen, »om ni tänker gifta er i Japan, så skaffa er först en månads öfning i att ligga med hufvudet på trä-pall. Ni skall visserligen genom ert maktbud kunna införa hufvudkudden i er bostad, men er hustru skall tvina bort, om hon ej får sofva på träpall och hon skall för hårets skull knappt underkasta sig att hvila sitt hufvud mot en kudde. Och för er, att på träpall drömma ljufva drömmar om er älskade skall visa sig smärtsamt nog, om ni ej har öfning. Äfven ett annat, råd kan vara af värde. Försök ej att utan allvarliga förberedelser kyssa er hustru. Hon kommer att känna sig kolossalt upprörd öfver ett så ohyggligt tilltag och ni kommer att få läpparne fulla af mjöl och karmin. Emellertid är det ej omöjligt, att genom ihärdigt arbete lära japanskan att kyssas, i alla händelser är detta lättare än att förmå henne att afstå från att måla sig.»

»Tre dagar efter bröllopet», berättade äfventyraren vidare, »satte vi oss i en rikshå och åkte på visit till svärfar, den ärade Kamakura. Vid detta tillfälle bar O Sakura San en körsbärsfärgad dräkt och var vacker som en dag — men o ve, hon var nykammad och nymålad. Den ärade Kamakura underrättade det nygifta paret, att han låtit legalisera äktenskapet, det vill säga hos myndigheterna gjort anmälan om sin dotters afflyttning. Detta är allt som behöfs, myndigheterna anteckna affiyttningen och saken är klar. Efter den officiella visiten hos hustruns föräldrar får det nygifta paret vara i fred, inga visiter förekomma, möjligen gör bönemannen ett besök för att se till hur hans affär slagit ut.

»Slutligen nalkades», sade äfventyraren, »den tid, då plikten tvang mig att lämna Japan. Jag gick

en dag till den ärade Kamakura och sade honomr att nu måste deima sommarsaga slutas för så vidt han ej ville tillåta mig att bortföra O Sakura San till Europa. Nej, detta ville den ärade Kamakura ej. Vi bugade oss djupt för hvarandra, vi tackade hvarandra ömsesidigt för ett hyggligt bemötande och jag fick sittande på golfvet göra min reverens för min svärmor, som snart kunde kallas min f. d. svärmor. Så begaf jag mig till professorn, bugade mig äfven här djupt, och tackade professorn och professorskan i deras egenskap af mina f. d. föräldrar. Professorn ombads att anordna skiljsmessa, naturligtvis blott för formens skull, då saken ju redan från början var klar och afgjord. Och under det professorn, medveten om sin värdighet, anordnade de nödiga formaliteterna, gick äfventyraren till fra Körsbärsblomma och frågade henne, hvilket minne hon ville ha af sommarsagan. Fra Körsbärsblomma tog saken praktiskt, bad att få betänka sig samt frågade slutligen, hvilken dag hennes herre ämnade resa och hvart. Jo, om en vecka med ångbåten till Shanghai. Som minne af sommarsagan, anhöll hon då, att efter skilsmessan få åtfölja sin f. d. herre till Shanghai, där hon ville bli öfverlämnad i en sin där boende farbrors vård.

Skilsmessan i Japan försiggår lika enkelt som giftermålet. En anmälan till myndigheterna att hustrun flyttat, är tillräcklig. Enligt Konfucii lagar har mannen rätt till skiljsmessa i följande fall •— olydnad, omoraliskt lefnadssätt, svartsjuka — mot bihustrurna — smittosam eller obotlig sjukdom, pratsjuka, tjufaktighet. Praktiskt taget kunde han skiljas, när det honom behagade. Ar 1890 publicerades visserligen en ny lag, men den har i afseende på dessa förhållanden aldrig trädt i kraft. Och det torde visa sig fåfängt att lagstifta i detta fall. Rättigheten till skiljsmessa, är en gammal förmån, som den japanske mannen ej låter beröfva sig. Emellertid förekommer skiljsmessa hufvudsakligen bland de fattigare klasserna. De förnäma och rika bry sig ej om att besvära sig därmed. Kvinnan i ett japanskt hem spelar en så underordnad roll, att det ej lönar sig att bråka för hennes skull. Hon kan gärna stanna, det kostar ju så litet och mannen har sina bihustrur.

På Shanghaibåten afslutades främlingens som marsaga och i Shanghai öfverlämnade han sin f. d. hustru i hennes ärade farbroders vård. Farbrodern adopterade henne och gifte snart bort henne med en i Shanghai bosatt japansk köpman. Där lefver nu fru Körsbärsblomma hos sin japanska svärmor, och där kan hvem som vill af hennes karminfärgade läppar få höra mera om denna sannfärdiga liistoria-

Men säger man, hvad är nu fra Körsbärsblomma för en slags människa, som vill vara med om ett sådant lif? Jo, idealet för en kvinna är hon och det. är de japanska kvinnornas förtjänst, att man trots allt ej kan undgå att älska Japan. Hur det är möjligt att den japanska kvinnan, såsom hon behandlas kan vara sådan hon är, och hur det är möjligt, att en man kan vara en så oförbätterlig egoist som japanen, därpå vill jag ej inlåta mig. Den japanska kvinnans lif kan betecknas med ettenda ord — lydnad. Så länge hon är ogift skall hon lyda sina föräldrar, sedan hon blifvit gift sina svärföräldrar och sin man, och om hon blir änka sin son. Den mest högställda kvinna i Japan undgår ej att vara isin mans tjänarinna, att arbeta för honom, att buga sig till jorden när det behagar honom att lämna huset för att gå ut på sina enskilda äfventyr, att betjäna honom under måltiderna, och att skiljas och packa sig i väg, då det så behagar Hans Härlighet. Sällskapslif, i vår mening, exi-

- 294 —