Sida 238
MOT STRÖMMEN
Korts, från sid. 21g.
»Får jag stiga upp i morgon?»
»Nej, blif liggande I»
Följden blef naturligtvis, att jag steg upp.
Den 11 december 1901.
Är nu åter kry!
Det är vinter ute, och snön faller i hvita, mjuka .flingor, icke som hos oss på tall och gran, men pä ask och bok.
Jag går nu alltid och promenerar på en lä-full plats upp emot skogen — försmädligt nog i närheten af doktorns villa; men jag tröstar mig med, att han sagt, att jag skulle gå vid stranden, och handlar således fortfarande mot instruktionen.
Vi ha flyttat från hotellet till en liten nätt villa med utsikt öfver Sundet.
Härom dagen kom doktorn in för att se, hur jag mådde, och han hade med sig en fiskare, som sålde hummer. Jag steg upp och lämnade rummet.
En annan dag träffades vi i lässalongen, och då underrättade han mig om, att en större bal skulle gå af stapeln strax efter jul i Köpenhamn på Con-sertpalatset, till hvilken han kunde skaffa mig biljett.
Jag svarade endast ett kort: »Jag tackar!» Men det var något vått och varmt, som steg mig upp i ögonen, och halsen kändes lika hopsnörd, som då jag hade »fluss», då jag såg honom stå där midt emot mig och betrakta mig så gäckande.
Jag tillade med grumlig röst.
»Det roar mig icke alltid att dansa!»
Den 12 december 1901.
Tolf dagar till jul — och den skall man fira i främmande land!
Min mor tillbjöd mig att få resa hem till far •och syskonen öfver helgen; men jag vet inte hur det är — jag vill helst stanna här.
Jag känner mig så underlig till mods. All min oppositionslusta har flugit sin kos, och jag känner mig spak som ett lamm. Kanske kommer det af sjukdomen, kanske också däraf, att min vän Sundet ligger så stilla och fredlig i solglittret; ty i dag ha vi klart väder och klingande frost.
Man stökar borta, i doktorns villa. Jag kan se dit öfver från mitt fönster.
Doktorns gamla mor, ännu rask och rörlig, hand-terar damborsten med kraft och energi, och han själf — karbolherrn — sitter böjd öfver ett fotografi framme vid fönstret och ser och ser — och bara ser.
Jag undrar, om bilden är en — kvinnas?
Hvad angår det egentligen mig.
Mitt hufvud kännes så hett — jag tror, det blir bäst att gå ett slag — — —
Den 13 december 1901.
Har icke kunnat sofva på hela natten.
I går träffade jag en af doktorns jungfrur. Jag slog mig i prat med henne och fick veta, att det väntades främmande till julen i villan.
Naturligtvis var det ett fruntimmer. Men hvem hon var, visste flickan ej.
Jag nickade knappast farväl åt henne, utan gick bara på framåt, inåt skogen. Jag tyckte, jag bar på en tryckande börda invärtes, en sorg — men hvilken ?
Far, mor, syskon voro friska — och jag själf äfvenså; vi hade öfverflöd på allt, behöfde ej förneka oss något. Det var väl bara inbillning den där bördan; jag hade ju all orsak att vara glad, att skratta — — —
Ha, ha, ha!
Jag förstummades tvärt. Det vax- ett ihåligt, tomt ljud, aum irriterade mina hörsehierver, det som tonade bort mellan skogens träd. Hade jag glömt att skratta ?
»Hvarför går ni här och skrattar för er själf, fröken ?»
Han hade kommit, tyst och obemärkt, i den mjuka snön.
»Skrattar? Skrattade jag?»
»Nej, naturligtvis, ni grät!» Det var samma gäckeri som ailtid i ton och öga.
Åter for det något fuktigt och varmt upp i ögonen på mig, så att snön blixtrade i tusen flammor på marken.
»Nå, fröken skall väl resa hem till jul?»
Jag sväljde och sväljde, innan jag fick fram ett: »Nej!»
»Jaså, inte! Men så kommer det väl främmande hit då?»
»Nej! Det var en hel njutning att få uttala det där lilla ordet så många gånger. »Det är icke alla, som få sina käresta till sig under julen!»
»Jaså, det är därför ni ser så nedstämd ut?»
Jag skulle så gärna velat svara nej, bara på grund af ordets motsägelsenatur; men här passade det bättre med ett: »Ja!»
»Ni vet således, att jag, eller rättare sagdt vi, få främmande?»
»Skvallret går!»
»Jaha, visst ja. Jag gläder mig mycket åt detta besök.»
Jag hade ingenting att svara; därför teg jag.
Det förekom mig, som gick ban bredvid mig, bara för att pina mig.
»Jag är säker på, att ni skall komma att tycka om henne, den damen vi vänta. — — —
Jag kände, att hans blick hvilade på mig; den
brann som en het fläck på min vänstra kind--—
hon ett sådant fint, kvinnligt väsen!
»Det gläder mig!»
I ett nu dansade alla träden en vild dans för mina ögon, och jag hade en känsla af, att jag skulle falla. Han sträckte armarne mot mig; men med en förtviflans ansträngning höll jag mig upprest och tvang mina läppar att le.
»Man skulle tro, att jag kom från en bättre frukost», skämtade jag och gjorde helt om, under det en rysning skakade hela min kropp.
Jag mötte hans blick; den var orolig — läkarens oro för sin patient.
»Ni har gått för mycket!»
»För litet», svarade jag med en svag fläktning af oppositionslustan inom mig.
Vi gingo tysta tillbaka. Vid doktorns villa gjorde jag halt och sade adjö.
»Vill ni ej, att jag skall följa er.»
»Nej, tack, det vore öfverflödigt), genmälde jag, så gladt jag förmådde.
Jag mera sprang än gick hemåt, och då jag uppnådde min port, först då slogs grinden igen på doktorns järnstaket. Hvilken öfverflödig omsorg för en — patient! Han var väl rädd, att jag skulle trilla omkull en gång till.
Julaftonen 1901, kl. 12 natten.
Under elfva dagar har jag varit i Köpenhamn, och under tiden har min dagbok fått slumra i fred. Men nu, nu har jag mycket att förtälja den.
Jag kunde ej stanna här, där jag var utsatt för att möta honom hvarje dag. Jag måste bort, bort — ut att förströ mina tankar, att öfverdöfva de
— 220 —
