Sida 764
SPÖKERIET PÄ LISTON HALL I SUSSEX.
till att. yttra ett ord, slog våldsamt ikring mig. Nästan kväfd af den från alla sidor prässande luften, måste jag ha förlorat medvetandet.
Tidigt följande morgon vaknade jag upp och befann mig liggande på golfvet i ett till matsalen gränsande rum. Efter att någorlunda ha klarat mina tankar, erinrade jag mig gårdagens händelser och den fasansfulla kvällen. Undrande hvar d: r Daw-son kunde vara, steg jag upp och öppnade närmaste dörr. Den ledde till matsalen. Där tycktes allt vara i samma skick, som då vi lämnade bordet, med undantag af att ljusen voro nedbrända i stakama och att ett haf af sol nu strömmade in genom de vidöppna glasdörrarna till trädgården.
Som jag kände, att mina nerver voro i hög grad ansträngda, gick jag fram till bordet och störtade i mig ett stort glas whisky, hvarpå jag af alla krafter ropade på d: r D. Efter några minuter hörde jag steg på trädgårdstrappan och i dörröppningen visade sig d: r D., med ett förstördt utseende, blek som ett lik och utan hufvudbonad. Hår och skägg voro tilltufsade, och hans kläder i ett miserabelt skick. Han liknade, där han stod med solljuset, likt en gloria, bakom sig, mer en från de dödas boningar uppstånden än mannen från gårdagen. Jag ihällde skyndsamt ett glas whisky och sprang fram till honom. Han tömde hastigt glaset, kom in och satte sig ned på närmaste stol utan att yttra ett ord. Jag ville heller icke störa honom utan stod tyst bredvid honom i afvaktan på någon sorts förklaring.
Efter att under rysningar så småningom ha återhämtat sig, yttrade han:
»Det är första gången i mitt lif, som jag varit uteliggare och det emot min vilja ändå. Jag måste ha förlorat sansen. Men låtom oss ej tala vidare härom, förrän lörd X. kommer. Gud vare tack likväl, att ni lefver!»
Som jag icke ville vara ogrannlaga med framställande af några frågor, svarade jag endast: All right! och därpå isatte vi oss till bords för att återhämta courage och krafter.
Vid elfvatiden på förmiddagen anlände lörd X., som öfverenskommet var, och vi voro honom till mötes på gårdsplanen. Så snart han hoppat ur vagnen, frågade han oss muntert, men med en viss oro i rösten, hur vi befunno oss samt hur vi hade redt oss.
D: r D., som var mycket allvarlig, svarade att lörd X. väl skulle få klarhet om allt, som inträffat under hans bortovaro; men innan han inlät sig därpå, ville han ha åtskilliga frågor besvarade.
»Fråga då, d: r D.», svarade lörd X., »men håll mig icke längre på sträckbänken än nödigt.»
»Hvem bebodde denna egendom, innan ni tillträdde den, lörd X.?»
»Min farbror, som oförmodadt återkom efter en långvarig vistelse i Ostindien.»
»Hur såg han ut?»
»Därom kunna vi snart förvissa oss i tafvelgalleriet. Följen mig, gentlemen!»
Vi reste oss och följde lörd X. genom flera dystra rum, till hvilka solen, på grund af de nedfällda gardinerna, ej fick tillträde och hvarest själfva luften luktade antik, tills vi kommo till familjens porträttsamling. Här pekade lörd X. på en af taflorna, yttrande:
»Denne skall det vara.»
Porträttet föreställde en lång, mörkhyad, i indisk fakirdräkt klädd man, hvilkens djupt liggande ögon,
böjda näsa, sträfva, svartblå hår och skägg, förlänade något hemskt åt hela gestalten.
»Dog han här?» frågade d:r D.
»Ja, och ligger begrafven i familjens grafhvalf», svarade lörd X.
»Jag kunde just tro det», fortsatte d: r D., »men nu lörd X. måste ni, för så vidt ni vill blifva kvitt allt det ohyggliga, som betungar detta hem, låta öppna grafhvalfvet samt en viss kista, och så vinna vi vårt mål.»
Men då lörd X. med bestämdhet satte sig häremot, förmenande sig därigenom vanhelga griftens ro, återtog d: r D.:
»Min öfvertygelse är, att eder aflidne farbror under sin mångåriga vistelse i Indien, i likhet med några få andra europeer, erhållit en fakirs lysande själsgåfvor. Som ni kanske vet, måste den djärfve aspiranten därtill så småningom afvänja sig från såväl mat som dryck och blir så begrafven för många månader, under hvilka själen — befriad från materiens omhölje — sväfvar fri och kan förflytta sig, hvarhelst den behagar, under ständigt förökad kunskap, i hvilken den uppnår högre vishetsgrad än någon annan dödligs ande, som med de största ansträngningar och forskningar sträfvar däråt. När så den bestämda pröfvotiden är till ända, öppnas den förseglade kistan, och den till utseende döde återkallas under många ceremonier till lifvet. Nå, en sådan fakir kan sedan, när som helst och hvar som helst, försätta sig i träns, hvarunder hans kropp liknar en döds. Dock finnes under ett sådant tillstånd ett visst sammanhang, liksom en magnetisk ström mellan själ och kropp, som ej kan upphöra, förrän kroppen förstöres. Troligt är, att eder farbror under träns blifvit antagen som död och tillfölje däraf begrafven. Ni skall få ytterligare bekräftelse härpå, i händelse ni tillstädjer kistans öppnande, och ni skall få se, att stoftet icke undergått någon förvandling. Och någon förvandling kan heller icke inträda, så länge som icke en dödlig skada är tillfogad kroppen. Dock — en förstörelse af sambandet mellan ande och en sådan kropp inträffar under inverkan af solljuset, och förvandlingen sker blixtsnabbt.»
Lörd X., som med spänd uppmärksamhet lyssnat till hela denna af d: r D. afgifna förklaring, tog nu till orda:
»Ja, jag vill minnas nu, att jag läst om detta underbara indiska religionsbruk; men allt är ju också underbart därstädes. Och om jag ej misstager mig, var det prinsen af Wales,* som i skildrandet af sin första resa till Indien beskrifver en dylik graf-öppning, vid hvilken han var närvarande och till och med bröt sigillet. Men tror ni då, d: r D., att ni kan återkalla min farbror till lifvet?»
»Nej, eders lordskap — icke numera. Dock är jag säker om, att det finnes, som jag förut nämnt, en inspärrad gnista kvar af det lif, som gått. men alldeles tillräcklig att oroa anden, som numera icke kan inträda i materien och heller icke befria sig från densamma. Det är en liten, men tung länk.»
Härpå satt lörd X. en stund i djupt begrundande, men plötsligt for han upp ur den stora karmstolen med ett beslutsamt uttryck i sitt ansikte.
»Nå, så i Guds namn då», skrek han till, »må ske då — och låt oss gå till verket.»
De af godsets underlydande, som ägde att befatta sig med allt som rörde kapellet, kyrkogården och grafhvalfvet blefvo eftersända, hvarefter vi snart nog stodo framför den senast insatta kistan.
Han var ej konung då.
— 746 —
