Sida 215
NÄR INGE HALLMAN RESTE HEM.
en julhistoria.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
1.
Luftdraget förde med sig doften af vått gräs in i kupéerna; man gned sina svullna ögon och såg ut. I den första skymningen rusade södertörnslandskapet förbi med hagar och ängsmark och små glimmande vatten mellan björkarna. Det var bara en halftimme kvar, och lokomotivet flåsade och svettades som ett stort djur. Bakom skybankarna i norr låg staden och väntade, färdig att sluka alltsammans och ständigt hungrande efter mera, efter nya laddningar människohjärnor och människomuskler.
Hvisslan tjöt, och tåget stod stilla. Det var Liljeholmen. Det luktade sot och maskinolja, och när Gelly stack ut hufvudet genom kupéfönstret, såg hon på litet afstånd en rad af svärtade tegelhus, fabriksskorstenar, kolstybb, blankslitna skenor och vagnar, lastade med järnskrot. Här och där några arbetare i grupper, mellan hvilka stationskarlame sprungo med sina lyktor. Hon kröp ihop med en fross-skakning och borrade in ansiktet bakom ryggen på sin reskamrat, som en sjuk fågelunge.
»Hvad gör du?»
Och han tog reda på det lilla blonda hufvudet och lyfte upp det. Då han såg att hon gråtit, kysste han henne på ögonlocken hastigt och lätt. Men han sade ingenting, och hon blef sittande med blicken vid ett par fönster, som lyste någonstädes i skymningen. Hvem bodde där, och hvad gömde sig bakom dessa små gula fläckar? Deras eld brann så klar och stilla som ett offer åt lyckans husgudar.
Gelly reste sig. Takljuset gjorde hennes ögon djupare, och det var en samlad ångest i dem. Hon tog dem icke från mannen framför henne, den man, som hon älskade och som sagt att han älskad© henne. På högra kinden hade hon ett litet rödt märke efter en knapp i hans röck. Han nickade och räckte henne bägge sina händer. Och plötsligt kastade hon sig intill honom, fann hans läppar och kysste dem länge och våldsamt.
»Åh, Inge, hvad vi ha varit lyckliga. Jag har varit så lycklig. Och du älskar mig ännu, du skall alltid älska mig? Tror du att det kan ta slut någon gång? Jag är så rädd; det sitter midt i bröstet, här...»
Han strök henne öfver håret. »Käraste, du vet ju. Du vet hvad du är för mig.»
Inge Hallman var borta i sina tankar. Han grubblade öfver sin böjelse med envisheten hos en hjärna, som är besatt al ett problem. Det var bara det han ville veta: hur hans lif sugit sig fast vid denna lilla människas, hur hans själ, hans blod, allt det hos honom som ropade efter blomningen begärde henne och ingen annan och hur alltså äfven han kommit med i den stora hjorden, som inbillade sig ha funnit sitt komplement, sin äppelhalfva. I tjugo år hade han ätit af kärlekens träd på godt och ondt och funnit, att alla frukter smaka ungefär lika, och nu vid trettioåtta år var han plötsligt färdig att svära på motsatsen. Där stod han med sin astrakan och vred och vände den på alla sidor, medan det vattnades i munnen på honom. Så klar den var; inga maskhål och inga sjuka fläckar. Han var rörd af tacksamhet mot försynen, som släppt en sådan skatt i hans Alladinsturban, och han förstod, att han måste njuta af den med andakt. Den skulle räcka hela hans lif — hur kunde han inte precis klargöra för sig, men han antog att den genom någon slags inneboende kraft ständigt skulle hålla sig lika frisk och ny.
Han älskade henne, Gelly, sedan ett år. Det var på en af sina föreläsningar han plötsligt observerat henne. Bekantskapen kom sedan helt tillfälligt, ocli hur det var hade han snart känt sig fängslad af denna lilla brinnande kvinnovarelse, som meddelade alla andra något af sin spänning, sin lifshunger och sin tro på äfventyret. Hennes ögon hörde till deras som icke taga förnuft; hon såg bara hvad hon ville se. Allting hos henne bad om ett svar, och om hon inte fick det kunde hon vissna och falla ihop på en minut, som på kommando af en nerv. Hennes öppenhet ingaf först Inge en oredig motvilja. Han kallade den brist på finkänsla, och så drog han fram allt som af tratition räknas till kvinlighetens toppblomma, både den ljuft afvaktande bjud-upp-mig-mi-nen och det sofvande hjärtat bakom det hvita förklädet.
Och ändå gick det den gamla vägen. Illusionen lefde upp på nytt, och han sade sig att han här ändtligen skulle få betaldt med ärligt mynt. Åter greps han af mannens begär att gifva, att gå i blom hos ett annat väsen, och Gelly tog och blef stilla, som om hon nu hade det. trygga svaret på allt. Utom honom fanns ingenting; allt annat var overkligt och hon gick midt igenom det som genom ett töcken. Inge Hallman kunde känna en ångest ibland, när han såg henne. Kanske hade han räknat fel med sig själf, och gifvartiden var på upphällningen...
— — Tåget rusade ut ur sista tunneln. Ridån gick upp för september-féeriet i Stockholm.
»Gelly, se.»
Hon såg och såg, och åter kom tyngden i bröstet på henne. Gommen var torr som en febersjuks.
»Om vi bara fått stanna därute», sade hon. »Jag lär mig aldrig att tåla Stockholm, aldrig. Jag blir ingenting här; du skall tappa bort mig. Här finns inget månsken som gör mig vacker och ingen tystnad, där du bara kan höra mig.»
Han räckte henne buketten med de frostbitna rosorna, som han skurit af till resan. Det hade varit en underbar dag den sista därute; allting så stort och öppet. Luften som kryddadt vin och tunn, hvit höstsol på marken. Det var som att bli utdrifna ur paradiset att lämna den lilla Sörmlandsvillan, där deras kärlek lefvat sitt första vårlif.
Och nu voro de i staden igen. Det blixtrade af ljus förbi kupéfönstren, signalklockorna ringde, och så gled man midt in i ett ljushaf och stod stilla. Yra i hufvudet af bullret och skriken hunno de icke hämta sig förrän de sutto i droskan och rullade i väg till Gellys hem. De smålogo mot hvarann, när kusken vek in på den gamla tysta gatan, som de så väl kände. Där var kapellet mörkt och förstummadt nu, och där hängde skylten med sitt bakvända S utanför gamle Hemmerichs, klädeshandlarens, butik.
Gelly störtade uppför trappan och i famnen på sin mor.
»Välkomna, barn», sade hon.
Och de satte sig till bords alla tre och skrattade och pratade. Här, i ljusringen från lampan, med allt det gamla i möbler och minnen liksom fyllande rummets atmosfär, återfick Gelly sitt lugn och med lugnet också glädjen. Inte skulle något ondt kunna komma in här; allting var ombonadt och stängdt- och mörkret, som strök sig mot rutorna, fick vackert stanna utanför. Hon satte sig på en pall vid Inges knän.
»Nu är det bra, sade hon och tog hans hand.
— 197 —
