Sida 832
HVAR 8 DAG
stillheten, höll henne kvar. — En bekantskap var gjord, en helt vanlig sådan; »skepp som mötas», icke i natten, utan i solljus stilla dag.
Men ibland styra skeppen sida vid sida en timma, en dag, tills deras kosor skiljas igen. — De träffades åter, de två, af slump eller mening, visste de väl knappast. De artiga fraserna ha.de växt ut till konversation; det stela: »min fröken», »min herre» förvandlats till det kordiala »ni» och de slumpvisa sammanträffandena blifvit till öfverenskomna möten. — En liten vanlig badortsidyll alltså, en helt vanlig flirt, som ej borde bli till mera.
Under denna bekantskap hade de ju sagt hvarandra sina namn, men just ej mera; dock kunde hon förstå, att han var en rik mans son, och lian å sin sida förstod, att hon var en af de tusenden bildade och behagliga, fast fattiga unga. damer, som man träffar världen rundt. Och så promenerade de och skrattade tillsamman en eller annan timma om dagen, hörde på musiken om kvällen och skildes med ett tidigt »godnatt» för att åter träffas nästa dag.
Hvad skall väl en ung, ståtlig man göra under några månaders stilla badortslif om ej flirta med de damer han finner behag uti, och hvad skall en ung dam göra om ej kokettera för de herrar det
henne lyster?--Men om denna lek går för långt,
längre än hvad ämnadt var? Nå, hvad mer, ingen olycka är skedd, snarare bör det vara tvärtom.
Men kanske ändå hade detta gått för långt; åtminstone hade hon låtit hans mörka ögon få för stor makt öfver sig. Månne hennes blå hade samma välde öfver honom? Det var något sådant som oroade henne; något på en gång smärtande och ljuft, där, längst inne i själen. —• Ah, kärlek, kärlek ____
Något liknande rörde sig väl också i den unge mannens själ; dock, han var ju en praktisk karl, hans framtid finge ej bindas än, därför måste han slå bort de där svärmerierna. Och det lyckades också rätt väl.
»En charmant flicka», sade han till sig själf, »men det är för tidigt att fästa sig». Och så kom det en tanke till, något fult, som han ej ville erkänna, men som kom ändå: Hon är ju. .. fattig.
Dock, allt detta var ju ingen anledning att afbryta en intressant bekantskap ;t det skulle bara inte få gå för långt, hade han bestämt.
En dag träffades de inte. Han hade varit i ett herrsällskap och druckit sig varm och glad, samt nästan glömt sin dam ända till kvällen, men då skickade han ett bud till henne: »Ville hon inte med honom åhöra aftonkonserten?»
Ack, hur gärna hon ville! Det hade varit en så plågsamt längtande dag detta, då hennes kavaljer ej synts till. Och så kom hon, och möttes af honom på halfva vägen från sin bostad. — I dag var hans handtryckning hårdare, hans blick varmare; ack, var det för hennes skull? Vågade hon tro det? — Hon förstod ju ej att det kanske var den glada middagens förtjänst.
De sutto vid sitt kaffe och sin likör, då en riktigt äkta italiensk blomsterflicka — herren vete hur hon förirrat sig till denna lilla kurort — kom fram till deras bord.
»Rosor!»... sade hon med sitt klingande brutna uttal. »Rosor till fästmön» . . . Någon spjufver måtte ha lärt henne denna pikanta svenska fras.
»Men om jag inte har någon fästmö?» skrattade han, och hans dam skrattade också.
Blomsterflickan förstod väl ej orden, men dock meningen.
»Rosor till frun» ...
»Till frun! det var en lustig tös?»
»Rosor till fästmön och frun».. .
Båda skrattade och så valde han ut den största och rödaste rosen i blomsterkorgen. Och belt beskäftigt, med ett mjukt, solgladt leende fäste hon i en handvändning rosen på den blonda svenskans bröst. Så log hon åter, den mörklockiga italienskan, neg och trippade bort.
Den unge mannen skrattade och såg intresserad efter den unga sydländskan, där hon med sin rosenkorg balanserande sig fram mellan serveringsborden.
Men då han vände sig mot sin dam för att göra. en anmärkning frapperades han af den djupa rodnad som brunnit upp på hennes kinder, och innan han kommit sig för att säga något, sä löste hon försiktigt den röda rosen från sitt bröst och sänkte den — utan att rätt veta hvarför hon gjorde så — räckte den sakta till honom.
»Hvad, vill ni inte ha den vackra blomman?» frågade han förvånad.
Hon kände det så underligt och hennes röst darrade lindrigt, då hon sänkte hufvudet och sade:
»Den . .. var ju till er fästmö . . .»
Hvilken underligt allvarlig situation hade icke blomsterflickans raljeri skapat. Här dref ju ödet slumpen till en »förklaring», till något som annars kanske aldrig behöft komma, och under en lång minut sutto de två unga människorna tysta vid hvarandras sida.
Han ville galant skämtsamt fästa rosen tillbaka på sin dams bröst, men orden ville inte forma sig och komma öfver hans läppar. Och hon rodnade än mer, kände sig förkrossad under en pinsam skamkänsla, på samma gång som det högg till någonstädes inne i bröstet.
Allt längre blef denna pinsamma tysta minut, båda förstodo att denna så skenbart betydelselösa lilla situation dock fått en så djupt allvarlig innebörd. Den rosen var för hans fästmö. Skulle han fästa den tillbaka på hennes bröst eller. . .
Han dröjde, han tänkte, allt under det musiken brusade fram i jublande glada ackord. Denna, ros på hennes bröst, det vore en »förklaring», det låg ju ett. helt lifs allvar uti att fästa tillbaka denna blomma på hennes bröst. Vågade han, ville han? Älskade han henne så...
Som hederlig karl visste han, att han icke borde hyckla här, och därför låg rosen alltjämt kvar pa bordet, under det de tysta sutto vid hvarandras sida.
Ju längre denna situation blef och ju mera sprittande vild ziguenarmusiken ljöd, dess mera kväfvande blef det i den unga flickans bröst. Hon ville gråta, ila bort, långt bort i sin moders armar. Gråta för den rosens skull som låg där på järnbordei och som ingen ville sticka fast vid hennes bröst. . .
Sakta, med bortvändt ansikte, reste hon sig upp för att. gå. Tonlöst frågade han:
»Skall ni inte taga blomman?»
Hon svarade icke, hon gick blott, och mekaniskt tog han rosen, reste sig och följde henne.
Den lilla stigen som ledde till hennes bostad uppe mot skogen låg som ett ringladt silfverband i månljuset. Tysta gingo de den framåt tills månen vid en öppning mellan träden än klarare belyste dem båda. Där stannade hon, rätade stolt som en drottning på sin späda gestalt och såg honom länge och klart upp i ansiktet. Så räckte hon honom handen:
— 814 —
