Sida 742
HVAR 8 DAG
emellertid skumpande i en gammal kärra med en gammal bonde bredvid sig på sätet.
»Åh, det var förtjusande!» ropade hon emot oss, medan hon ännu var långt borta. »Han på Ry-gård var hänryckt!»
Då hon kommit ur åkdonet och stod uppe på terrassen, omgifven af vår beundrande och förundrade skara, utropade hon plötsligt:
»Ni har väl icke ätit all rompuddingen? Det var på grund af den jag sade nej till herm på Rygårds invitation till middagen.»
Pensionatets värdinna lugnade henne med att det fanns mer rompudding i skafferiet än hon kunde äta, och så strålade lilla fru Lola öfver hela ansiktet. — — — — —
Blott en enda gång hörde jag henne tala allvarligt.
Det var en dag då hon var sjuk och icke kunde följa med de andra på bergspromenaden.
Hon hade bedt mig att stanna hos sig — och .vi hade inrättat det behagligt åt oss inne i läs-salongen.
Först satt hon alldeles stilla och stirrade ut öfver det strålande berglandskapet, så vände hon sig plötsligt mot mig och sporde:
»Har ni någonsin blifvit tvingad in i något mot er vilja?»
Jag skakade på hufvudet.
»Det är också förfärligt!» sade hon med en rysning. »Man får hvarken - ro natt eller dag — man jagas formligen» — — — — —
Jag såg förvånad på henne, hon uppfångade min blick och blef blodröd.
»Bry er icke om hvad jag säger i dag, herr kandidat, jag är ju sjuk, som ni ser, mycket sjuk
»Ja, hon såg verkligen också usel ut — men det var visst icke så mycket kroppen som var angripen, det var visst mera själen.
»Har ni läst de sista nyheterna från Ryssland?» sporde hon därpå likgiltigt. »Zaren är visst fortfarande på resa :— icke sannt?»
»Nej, det tror jag icke!» genmälte jag långsamt. »Han återvände, så vidt jag vet, i början af förra veckan till St. Petersburg!»
»Hvad!»
Hennes ögon brände som två stora eldflammor in i mina.
»Är det sannt?»
»Så vidt jag vet!»
»Så är min ferie också slut!» sade hon tonlöst. »Jag är nämligen hofdam!» tillade hon förklarande.
• Jag svarade ingenting — nickade blott, jag hade fått mina egna tankar jag. — — — — —
Bort emot aftonen kommo de öfriga pensionärerna hem, trötta och hungriga efter den långa berg-vandringen.
Vid supén öfverraskade fru Lola oss med en stor korg champagne, som hon låtit hämta inifrån staden.
»Min ferie är snart slut!» sade hon, med det fyllda glaset höjdt framför sig, »och därför vill jag säga alla mina vänner här ett varmt tack. Glöm mig icke — och låt den tanke, ni skänker mig, vara vänlig!»
Det var visst ingen utom jag, som spårade något märkvärdigt i dessa alldagliga ord, som fram-sades på hermes vanliga muntra sätt, men jag läste redan då mer i dem än hvad hon anade. *
Två veckor förflöto — och vi hade alltjämt lilla fru Lola ibland oss. Hon talade nu mera sällan med mig, hon liksom undvek mig — men var eljest muntrare och yrare än någonsin.
En afton då vi sutto vid supén anlände ett telegram till henne. Hon mottog det helt lugnt och kvitterade utan att darra på handen. Därefter stoppade hon telegrammet i fickan och fortsatte sin afbrutna måltid.
Jag iakttog henne hela tiden, men icke en muskel rörde sig i hennes vackra ansikte.
Efter supén spelade hon för oss — vackrare och lifligare än någonsin — och först bortåt tolf-tiden skildes vi åt.
Framåt tretiden på morgonen väcktes jag af vagnskrammel och då jag steg upp och spejade ut i den disiga morgonen, upptäckte jag en elegant landå, förspänd med tvänne hästar, nedanför terrassen. På trappan, som ledde upp till denna, stod en högrest man, hvars anletsdrag jag dock ej förmådde urskilja i mörkret.
Plötsligt ljödo lätta fotsteg i trapporna och straxt därefter såg jag fru Lolas fina, lilla gestalt röra sig hän öfver terrassen och försvinna i vagnen.
I förbigående utbytte hon några ord på ryska med mannen på trappan. Han brummade något som svar och gick tillbaka in i huset.
Jag tog tillfället i akt — öppnade mitt fönster och ropade ett farväl ut till henne genom den disiga morgonen.
Hon böjde sig fram, viftade åt mig med handen och ropade:
»Adjö, herr kandidat — tack för allt ert intresse för mig! Lef väl!»
Jag drog igen fönstret, och straxt därefter kom den högreste mannen gående öfver terrassen och steg in till henne i vagnen, som därefter satte sig i rörelse.
Länge låg jag i fönstret lyssnande till vagnsbullret, som så småningom bortdog i fjärran.
En månad hade förflutit sedan fru Lolas afresa. Hösten hade gjort sitt intåg och sommargästerna drogo dagligen bort. Jag hade också packat min koffert och stod färdig att resa hvilken dag som helst, men vädret var så strålande och lockade mig att njuta af min ferie så länge som möjligt uppe mellan de höga fjällen.
En morgon stod jag färdig att företaga min morgonpromenad, då posten anlände. Jag tog den stora bundt tidningar, som postbudet räckte mig, och gick in i lässalongen.
Helt ovillkorligt hade det blifvit mig en vana, att löpa igenom spalterna om utrikes nytt hvarje morgon, och mina ögon stannade också som fast-naglade vid en notis med fetstil af följande innehåll:
»Attentat mot Zaren. En ung kvinnlig nihilist, fru Lola K o w a k o n s k i, har blifvit häktad och sänd till Sibirien på grund af mordförsök på Zaren. Attentatet misslyckades.»
Min aning! Min aning!
Med feberheta händer genomletade jag alla tidningarne och klippte omsorgsfullt ut ofvanstående notis ur dem alla.
Den lilla fru Lolas minne skulle alltjämt lysa lika rent och klart bland pensionärerna på det ställe, hvarest hon känt sig så fri och lycklig.
Stackars lilla fédrottning!
Nu skulle hon, som älskade ljus och sol, för-smäkta i Sibiriens fuktiga fängelsehålor!
Tvingad till förbryterska, mot sin vilja.
Jag lade tidningsbundten på bordet och gick upp på mitt rum. Samma dags eftermiddag reste jag.
— 724 —
