Sida 506
/IVAR S DAG
oftare stämde möte i kärlekens rosengårdar och hvem kan undra på att denna obundna dagliga sammanvaro mellan två människor, som af europé hade nära nog blott den yttre fernissan, skulle leda därhän.
En månad tillbrakte vi på detta sätt i Saloniki, där blommor och grönt spirade öfver allt, där våren sjöd och sprängde alla fjättrar, där hafvet sjöng sin kärlekssång under de glimmande stjärnorna, en månad, under hvilken vi drömde hvarandras drömmar och vid hvars slut åtminstone för mig hägrade krit-hvita indiska furstepalats, glänsande, klara bassänger och röda purpurbolstrar på hvita marmorgolf, ja, kanske halft omedvetet en diamantblixtrande furstetron någonstädes i det inre af det gamla sagolandet.
Vid månadens slut, då jag af omständigheterna tvangs att resa norrut, lofvade Sindha att skrifva till sin fader radjan och låta honom veta hvart hennes engelska uppfostran fört henne. Jag vet ännu ej med säkerhet om Sindha med afsikt bräkte mig den föreställningen, att hennes fader var regerande radja eller om denna föreställning berodde på ett missförstånd å min sida. Nog af, tills vidare ansåg jag henne, glömsk af hvad mr X. berättat, vara konungadotter och trodde att min eftertraktade svärfar var regerande furste.
Sindha skulle i slutet af september anträda återresan till Indien och sedan vi kommit öfverens att i midten af denna månad sammanträffa i Constantinopel, afreste jag till Budapest.
Strax efter den stora armenier-massakern var jag i Constantinopel och erhöll en dag i midten af september meddelande att Sindha tillika med en äldre engelsk beskyddarinna, som skulle åtfölja henne till Indien, hade lämnat Saloniki med den ryska båten på väg till Constantinopel. Och en vacker dag land-stego de båda resenärerna i Top-hané för att i något af Peras hotell afvakta den egyptiska båtens afgång. Naturligtvis erbjöd jag mig som ciceron åt
de båda damerna, men den engelska beskyddarin-nan visade sig vara både besvärlig och misstänksam — ja, hon tog sin sak till den grad på allvar, att hon fullständigt förhindrade hvarje upprepande af de härliga dagarna i Saloniki.
Emellertid berättade Sindha, att hon tillskrifvit sin fader radjan, som i sitt svar förklarat, att han, som kände sig förvånad öfver de upplysningar hon gifvit honom icke ville närmare yttra sig om saken förr än han sammanträffat med henne i Indien. Dessutom hade han förfrågat sig hur han skulle kunna anträffa mig med bref. Sindha hade dessutom erhållit ett bref från Pannastatens förste minister, radjans gunstling, Sri Ghazner Bahadur, i hvilket bref denne — enligt Sindhas påstående — framkastade tanken på en förändring af tronföljden till hennes fördel. Dessa två bref fick jag visserligen se, men som de voro skrifna på bunclelkhandi, som är en dialekt af hindostani, fanns ingen möjlighet för mig att kontrollera sanningsenligheten af Sindhas uppgifter. Dock därpå tänkte jag minst af allt då.
Sindha och hennes duenna afreste emellertid efter endast några få dagars vistelse i Constantinopel till Port Said, medförande två engelska bref från mig, ett till radjan och ett till Sri Ghazner Bahadur.
Under hela den på denna höst följande vintern, som jag tillbrakte kringflackande i Arabien, Egypten och Syrien, erfor jag ingenting vidare om min indiska saga. Först långt fram på sommaren 1897 erhöll jag på Libanon två från Constantinopel retur-nerade indiska bref. I det ena förklarade Sindhas fader, hvilken jag allt fortfarande betraktade som regerande radja af Panna, att han med ej ringa öfverraskning erfarit sin dotters förbindelse med en europé. Eftersom han gifvit henne en européisk uppfostran finge han väl äfven taga konsekvenserna däraf, hvarför han ej ställde sig absolut afvisande mot ett giftermål. Dock kunde han ej ge sitt bifall därtill, innan han fått närmare underrättelse
Efter fotografi.
Kliché; Kem. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg.
maharadjans palatsträdgård i panna.
— 488 —
