Sida 507
PRINSESSAN AF PANNA
angående min person och ställning. Om det mötte svårigheter för mig att komma till Indien, så skulle ett sammanträffande möjligen kunna arrangeras i Bagdad, en stad som ju ej borde vara ouppnåelig för mig, som reste inom osmanriket.
Sri Ghazners bref var egentligen intressantare än radjans. Ministern underrättade mig först och främst att Sindhas fader Rao Radj ej var regerande maharadja, utan hans broder, den till åren komne sjuklige Lookpal Singh. Han ansåg att hvarken prinsessans fader eller maharadjan skulle göra några svårigheter mot vårt giftermål, och hvad honom själf angick, skulle han gärna använda allt inflytande han möjligen kunde äga till vår förmån. Han föreslog att jag med första skulle bege mig till Bagdad, där prinsessan, åtföljd af honom själf eller någon af hans förtroendemän, skulle möta och där giftermålet skulle äga rum inför indiska regeringens representant, den så kallade engelske resi-denten. Ministern uttalade vidare som sin åsikt, att prinsessan vid den sjuklige Lookpal Singhs snart väntade död utan svårighet skulle kunna uppstiga på Pannas tron med förbigående af den laglige tronarfvingen Mahdai Singh, och att den indiska regeringen skulle understödja en sådan tronförändring, isynnerhet om prinsessan vore förmäld med en europé och om förändringen understöddes af honom — ministern. Han vore den enda framstegsvännen i Panna och stod som sådan i gunst hos regeringen i Simia, som ingenting hellre skulle önska, än ett samarbete mellan honom och en europé i Pannastatens före hans tid vanskötta och vårdslösade styrelse. Han vågade icke i bref uttala sig utförligare om hur den beramade tronföljdsändringen skulle utföras och det vore bättre om vi därom muntligen finge öfverlägga i Bagdad. Emellertid ställde han sig helt och hållet till prinsessans och mitt förfogande och sedan vårt giftermål väl vore ett fullbordadt faktum, ansåg han det ej omöjligt, att Lookpal Singh kunde aflida förr än någon väntat. Sådant skedde stundom i Indien.
På dessa två bref aflät jag svar under sommarens lopp från Beyrut. Jag gaf radjan en i lämpliga stycken noggrann och sanningsenlig skildring af mina personliga angelägenheter samt förklarade för Sri Ghazner Bahadur att jag icke försporde någon åtrå efter en samregering med honom i Panna och att jag med allra största nöje skulle hälsa Mahdai Singh såsom maharadja vid Lookpals död. Öfverhufvud taget önskade jag lifligt att stå utanför alla politiska stämplingar inom Pannastaten. Jag meddelade dessutom såväl radjan som Sri Ghazner, att jag under vintern 1897—98 skulle ankomma till Bagdad och att jag där väntade möta såväl prinsessan som någon af Pannahofvets förtroendemän för att få hela saken till ömsesidig belåtenhet arrangerad.
I oktober 1897 erhöll jag, som då vistades i Jerusalem, sysselsatt med förberedelser för en ökenfärd till Bagdad, bref såväl från Sindha som från Sri Ghazner Bahadur, hvilka bref, jämförda med hvarandra, gåfvo mig åtskilligt att tänka på. Sri Ghazner Bahadur skref, att sammanträffandet och bröllopet i Bagdad måste uppgifvas dels emedan han ej kunnat förmå maharadjan att sända en representant, dels emedan han ej heller själf vågade lämna Panna, emedan han fruktade att hans talrika afundsmän och fiender kunde vinna den svage Lookpal Singhs bevågenhet under hans frånvaro. Dessutom hade hofvet ändrat åsikt och ställde sig afvisande gent emot giftermålet. Särskildt gällde detta prinsessans fader Rao Radj och tronföljaren Madhai Singh. — Då emellertid den regerande maharadjan
vore den som i denna sak ägde bestämmanderätt, hade han — Sri Ghazner — låtit uppgöra ett fullt lagligt giftermålskontrakt och förmått maharadjan att i förväg förse detta med sin bekräftande underskrift. Han ville nu tillsända mig detta kontrakt till Jerusalem och jag hade endast att underteckna och återsända detsamma, hvarefter giftermålet vore fullt lagligt. Sedermera kunde jag, när det så passade mig, komma öfver till Indien och inställa mig vid Panna-hofvet. Vid samma tid eller omedelbart därefter borde en förändring i Pannastatens regering äga rum och han trodde att maharadjan, som hade synnerligen lätt att bli sjuk, vid den tiden borde kunna aflida.
Sindha varnade mig i sitt bref för Sri Ghazner, påstående att hans afsikt endast vore att få högsta makten i Panna i sina händer och att han icke skulle tveka att förgifta icke blott maharadjan utan äfven mig och henne själf om han funne detta lämpligt. Om jag icke kunde arrangera ett sammanträffande med maharadjans representant vare sig i Bagdad eller annorstädes vore fördelaktigast att jag komme till Indien för att personligen underhandla med hofvet. Mot Sri Ghazners förslag i annan riktning borde jag tillsvidare förhålla mig afvisande.
På grund af dessa båda bref svarade jag Sri Ghazner att jag, upprepande hvad jag förut sagt angående min ovilja mot att bli inblandad i palatsintrigerna i Panna, omöjligt kunde underteckna något papper af hvad beskaffenhet de vara må, som han behagade tillsända mig, utan att jag höll fast vid hans eget ursprungliga förslag att ett sammanträffande med någon af maharadjan utsedd medlem af furstefamiljen eller Pannastatens stormän vore nödvändigt. I alla händelser stod jag i begrepp att afresa till Bagdad och skulle därifrån om maharadjan så önskade möjligen kunna fortsätta till Bombay.
I januari 1898 ankom jag till Bagdad, där jag erhöll bref från Sindha med underrättelse att ställningen vid Pannahofvet, där Lookpal Singh kämpade med döden, var sådan, att ingenting kunde vinnas utan snarare allt förloras genom mitt uppträdande på skådeplatsen. Sindha själf stod i begrepp att lämna Panna för att slå sig ned på engelskt område i Allahabad, där hon ville afvakta hvad som skulle hända efter maharadjans död. Om hon med Sri Ghazners hjälp kunde komma på tronen, vore det tids nog att jag då infunne mig i Panna, då vi med förenade krafter kunde göra förrädaren Sri Ghazner oskadlig. Lyckades det henne ej att bli regent i Panna, så vore detta så mycket bättre och hon ämnade i så fall försöka att ur den trassliga Pan-nahärfvan rädda så mycket af sina egna ägodelar och diamanter som möjligt, hvarefter ju intet hinder funnes för oss att förverkliga våra planer utom Pannastatens gränser.
Nu fingo de indiska affärerna tillsvidare hvila och ehuru jag under årets lopp erhöll åtskilliga bref från Sindha, gåfvo de mig dock föga upplysning angående tillståndet i Panna. Så mycket var säkert att Lookpal Singh ännu lefde och att Sri Ghazner var mäktigare än någonsin.
Så stodo sakerna på hösten 1898, då jag ombord på en utgående Kinaångare befann mig i Port Said. Alldenstund ångaren fjorton dagar senare skulle an-löpa Colombo telegraferade jag till Sindha i Allahabad och föreslog henne ett möte i Colombo i och för öfverläggningar om våra egna och Pannastatens angelägenheter. I Colombo mötte också Rani Sindha, försedd med en hinduisk kammarjungfru, en vidlyftig garderob och ett skrin med diamanter, som hon räddat undan Sri Ghazner och den hotande bankrut-
- 489 -
