Sida 393
RÖ Dl VINTERLJUS
de tama ankorna hemma i präslgården, som voro sä nöjda med sitt och ingen längtan till flykt kände
— inte ens då flyttfåglarne lågo uppe i luften om höstarna i susande flykt ner mot södern.
Tänk, om någon af de andra varit så lyckliga som hon!
Det hade kommit en liten solig skizz — en bok — en hälsning — då och då, och på hennes födelsedag rosor direkt från Rom.
Det var den vintern hon var hemma från skolan första gången och skulle börja gå med i hushållet. Hon gick så ofta i tankar och fumlade med hvad hon hade för händer.
Då hade gamla Stina smågrälat —• men hon hade bara skrattat och lett mot henne tillbaka.
För inte kunde hon bli ledsen på stackars Stina för det hon var Jite grälsjuk — hon som aldrig skulle få komma ut i fjärilsleken därute!
Men nästa sommar hade han ej kommit — och vintern därpå kom endast ett bref till hennes födelsedag. Han var så olik sig där — tyckte hon
— eller var det hon, som började se mer klart. Det var toner där med, som hon förr inte hört i hans lofsång om det fågelfria lifvet därute. Men hon hade hoppats på nästa bref, att det skulle ta bort det där intrycket af nästan skrämsel hon fått.
Men då det kommit ett par år senare — nu i vinter — det brefvet som hon hoppats på — ja - då ;— —
Det hade kommit som brusande vågor som velat ta henne — fordrat att hon skulle ge sig själf
— uppoffra allt hvad hon af barndom och uppfostran fått — det skulle förstöras, allt detta — alla gamla åsikter om rätt — om heligt.
Det hade varit som en stark, varm, hög klang i det brefvet. Och färgerna på lifvet därborta — och deras lif därborta hade blifvit bjärtare, rödare. Det var en stark makt som drog henne i jublande fröjd ut mot honom -— men så var det ock något som skrämde och ängslade.
Han var så hänsynslöst fordrande att hon skulle vara lik honom.
— Du förstår — hade han skrifvit •— att det ej blir ett hem för oss så som vi mena det hemma i Sverige — men vi följas åt öfver allt, lefva lifvet för dagen — det där glittrande, jublande fjärils-lifvet — och — skulle vår kärlek upphöra — då
— ja, då äro vi båda fria. — Jag kommer i sommar och hämtar dig — och jag drömmer att finna dig stark och stor och skön och fri — fri från allt gammalt och smått som kan binda, som kan lägga hämsko öfver glädjande känslor och jublande glädje — — —
Och hon hade känt, att han ej skulle finna henne som han drömt. Och hon gladdes inför sig själf att hon ännu var bunden vid »gammalt och smått». Hvad han menat med det som med allt det andra han skrifvit — ja — hon förstod det väl — han hade velat att de skulle lefva lifvet med hvarandra utan band — utan hämsko på glödande känslor — som kunde skifta.
Utan hämsko, ja.
Men hon hade känt att det blifvit så förunderligt stelt och kallt, allt det hon känt för honom.
Och denna vinter hade varit en strid mellan hennes kärlek och hennes vilja, hennes kärlek, som glimtade het och röd ibland under askan, då hon försökte släcka, släcka —. Hon ville släcka för sin egen och de sinas skull — men ibland jublade hon
öfver att den lefde ännu. Och nu.
*
Hon hade gått vägen fram och vek af stigen som ledde in i björkskogen vid sjön.
Hon märkte plötsligt så vackert det var.
Där inne i den unga skogen blef dagern violett. De fina, täta grenarne voro brunröda i topparne af det röda i väster — men inåt mörknade de. Och under var snön dunkelblå.
Det var en smältande blandning af ljus och dunkel. Det var en sådan frid därinne.
Hon satte sig på en stor kal sten vid vägen. Det kom en sådan hvila och lugn öfver henne. Hon tog upp hans — den andres — bref.
Nog mindes hon samvaron med honom. Så olika de båda voro.
Det var förra sommaren, då han en tid varit på besök hos sina släktingar i Norrland. Hon hade alltid känt i hans närvaro som ett stort lugn och en underbar trygghet. Alltsedan han hade rott henne längs den fräsande breda älfven, den gången som hon på sina ensamma små utflykter förirrat sig ända till herrgården, hans hera vid forsen. Han hade bedt att få ro henne hem
— hon vore nog trött. Det var då första gången hon blifvit intagen af hans manliga kraft och lugn
— sett hur de ■blå. ögonen lyst af godhet och allvar.
De två hade kommit hvarandra nära under de veckorna.
Hon värmdes af hans öppna ärliga naturs rika skatter — hon kände en djup, innerlig sympati för hans sträfvan, hans arbete, hans mål — — —
Och nu hade han enkelt och manligt bedt henne bli hans hustru.
*
Hon hade stigit upp och gått framåt igen. Så öppnade sig skogen, och sjön låg där ute jämn och hvitgrå och på andra sidan stod skogen som ett mörkt band.
Då kom det en varm våg öfver henne.
Det var här de stått den kvällen, då han sagt att där låg deras lyckas land — bortom skogen — där det lyste rödt.
Hon gick mekaniskt ned på sjön och såg mot. det. röda aftonljuset som i en dröm.
Allt det unga och jublande hon känt den gången var öfver henne. Det var som måste hon dit
— det skimrade och lyste och lockade.
Hon gick framåt med lätta steg och strålande ögon.
Det var hennes längtans land som låg därborta
— åh, hon ville gå, gå* tills hon kom dit — tills hon kom till honom som skulle ge henne allt det härliga, allt det skimrande jublande, all lek, som fanns i lifvet — — —
Han skulle ju hämta henne till det i sommar —
Men så stannade hon tvärt. Hvad tänkte hon på.
En rysning gick igenom henne. Hon var långt ute på sjön som låg stel och hvit och skrämmande tyst omkring henne.
Hon såg mot det röda på skogskanten. Hvad fanns det väl bakom det lysande, den jublande röda lyckan. Kunde det ge värme. Kallt — kallt var det, och det började också att blekna, blekna —
Nej aldrig dit.
Hon vände om och började springa mot stranden tillbaka.
Då hon kommit in i björkskogen drog hon ett djupt andedrag. Hon gick raskt framåt med ryggen vänd åt ljuset på skogskanten.
Hon hade fått den förunderliga friden igen som då hon nyss var därinne och ögonen strålade mot en lysande punkt som glindrade från mörkret utifrån slätten.
Det var ljuset från ett hem.
