Sida 562
HVAR 8 DAG
var dejligare än sol och markens blomster, (lejligare än blankt vatten under vass i solgång, dejligare än hällarnes mossa, dejligare än älgens kveg, där hon står med väntande ögon och skälfvande mule i kanten af en myr ...
Hon skulle ...
Men jag fick aldrig rätt reda på hvad prinsessan skulle. I drömmen, äfven den vakna, gå konturerna in i hvarann, tid och rum äro ett nonsens för drömmarne. Alltså blefvo skogen och häxans borg med ens förvandlade till en stad med tinnar och hus, med raka gator och breda torg.
Och jag såg människor jäktande löpa fram och åter som röda gnistor i sot, och själf gick jag på stadens hufvudgata, jag visste nog hvart. Jag gick mot ett stort hus, som skymtade mellan urgamla kastanjer, med blom på grenarne som ljus. Långsamt gick jag som i väntan ...
Så hörde jag en röst.
Den lät så förtviflad och skrämd, men skulle jag ej ha kännt igen den rösten bland tusende? Det var fröken Bergmans röst.
Åter samma rop, det var mitt namn som hon ropade...
Inbillningen var så stark att jag full af ångest for upp från den plats, där jag setat, skyndade mig fram till fönstret för att lyssna och spejade ut i mörkret.
Ingenting! Därute var det så mörkt som under en ljus höstkväll och i tunnt stänk föll rägnet silande och mjukt. Intet annat ljud än dropparnes prassel och ett sakta sus från skogen och långt, långt borta upprepades de sorgsna, enformiga tonerna af en myrvipa, denna nattskogens sällsamma, talande fågel. En oförklarlig oro bemäktigade sig mig dock allt mera, så att jag gick ut ur stugan och lät det kalla, mjuka rägnet sila ned öfver mitt blottade hufvud.
Bäst jag står där väckes min uppmärksamhet af ett hväsande, åtföljdt af ett doft bultande, som dock så småningom domnar af och dör. ■ Alla mina sinnen spännas till det yttersta.. . emellanåt hör jag ljud, som inte nu borde finnas inne i nattskogen. Det låter ibland som om älgar löpte... Så faller ett skott.
»Hvem kan det vara, som vågar sig ut så här sent på tjufskytte?» tänker jag, men så vaknar minnet af hvad Vikland berättade förut på förmiddagen, hvarför jag går in igen och stoppar ett par patroner i bösspipan. Så släcker jag lampan och sprider omkring glöden på spiselhällen, så att det blir alldeles mörkt i stugan. Tar ett paket patroner och ställer mig ute i det yttre rummet och väntar om något ovanligt skall hända.
Vid Gud, är det inte hästtramp jag hör! De komma i rasande fart och jag kan tydligt urskilja hur deras skor emellanåt slå emot. stenarne. De spränga in på vallen, stanna utanför stugan. Nu börjas väl leken!
Då är det någon som ropar mig vid namn och kommer mig att skrämd fara upp. Samma förskräckta, bedjande röst, som jag hörde nyss framför spiseln. Om det skulle vara hon ?.. . Är hon galen, som så här nu beger sig in på fjällskogen. Hvad kan väl detta betyda?... Ah, omöjligt!
Försiktigt öppnar jag dörren och stiger ut på bron. Jo, där sitter hon verkligen i sin grå riddräkt och håller en lös handhäst i tygeln. Än en gång ropar hon mig vid namn och jag skyndar mig fram till henne.
»Åh, är det ni, fröken Bergman! Och så här sent? Är ni alldeles tokig?»
Hon gör mig allt mera förvånad.
»Fort upp!» säger hon och kastar åt mig handhästens tyglar. »De voro mig alldeles i hälarna och de kunna vara här när som helst.»
»Hvilka?» frågar jag ännu utan att begripa.
»De som sköto på Vikland i förmiddags och gjorde det omöjligt för honom att komma er till hjälp och varna er. Fort upp nu, jag skall säga er alltsammans sedan!»
»Vore det då inte bättre att vi bommade in oss i stugan? Jag håller dem nog på afstånd till i morgon, och då komma väl kronojägarne, sen de hört skjutandet.»
»Nej, för Guds skull, låt oss genast ge oss på väg! Ni kan aldrig hålla alla fönsterna, och de skulle snart nog få korn på hästarna. Skynda er, för Guds skull, skynda er! Jag hör dem komma!»
Helst skulle jag ha följt min egen tanke, nämligen att barrikadera stugan och där försvara mig med alla medel som stodo mig till buds, men huru skulle jag kunna det nu? Situationen syntes mig för rästen så sällsam och lockande och nu hade jag ett annat lif att svara för, ett lif så mycket dyrbarare än mitt. För min skull hade hon begett sig ut i natt och mörker. ..
Hastigt skyndar jag in i stugan och hänger upp geväret på väggen, rafsade hastigt ihop mitt nödvändigaste i en väska i rem och slänger den öfver axeln och är inom några sekunder i sadeln vid min käcka ryttarinnas sida. Och så bär det i väg i rasande galopp öfver en stenmur och den öppna platsen bakom densamma in i skogen.
Här håller jag inne min häst och ber fröken Bergman göra detsamma, hvilken begäran hon genast efterkommer, och så sitta vi där orörliga som ett par bildstoder i det tilltagande rägnet och lyssna.
Där komma de ut på samma öppna plats som vi nyss genomfarit. Först två storvuxna karlar, så åter två och därpå en femte. Springande aflägsna de sig mot stenmuren, hoppa öfver stenmuren, skynda bort mot stugan.
»Nu fröken», säger jag, »är det vår tur. Låt oss fördjupa oss in i skogen, innan de märka att fåglarna äro utflugna. Vi behöfva inte komma så långt undan förr än det blir omöjligt för dem att höra hästtrampet i detta disiga väder. Följ bara tätt efter mig, fröken, så skola vi snart vara inne på mera banade vägar!»
Långsamt började hästarne röra sig framåt i den risiga och snåriga skogen. Än voro de nära att fastna i något vindfälle, än sjönko de ner i någon grop mellan stenarna, urhålkad af vårvattnet. Grenar slogo oss i ansiktet, och mer än en gång höll jag på att bli sopad ner från hästryggen och hvarje gång kände jag en skälfvande fruktan för min stackars följeslagarinna bakom mig. Men hon red käckt på utan ett ord.
Då jag ändtligen letat oss fram ur skogen till en stenig väg, där man kört timmer under vintern, vänder jag mig om och inväntar henne.
»Hur är det, fröken, jag är så orolig för er skull.»
Men hon gör mig en smula stött med att svara:
»Ah, rid på bara, desto förr komma vi ur det här eländet!»
Jag mins hur jag ett ögonblick tvekade och bet ihop tänderna, färdig att vända om och taga mig en dust om det så varit med alla fem, men vid närmare eftertanke fann jag hur otacksamt och van-
— 544 —
