Sida 248
HVAR 8 DAG
rdr, som sjöröfvarne bjudit den engelska regeringen, verkade liksom bländande på Leutrum och d© svenskar, som han delgaf saken.
Sjöröfvarnes sändebud behöfde ej mera än en vink, så infunno de sig. I juli 1718 finna vi i Strömstad, som då var konungens högkvarter, en viss Morgan, f. d. engelsk sjömilitär, och en monsieur Monneny stadda i lifliga underhandlingar med konung Karl och hans rådgifvare. Saken var snart uppgjord. Monneny, som skall hafva kommit direkt från sjöröfvarnästet, bjöd. nu t. o. m. mera än de 180 millionerna. Och den 24 juni utfärdade konung Karl ett »Pardon-Placat», hvarigenom han till svenske undersåter upptog samtliga »kapare» på Madagaskar samt öarne S: te Marie och S: t Maurice. Millionerna ville han emellertid (för formens skull l) ej mottaga såsom gåfva eller betalning, men de skulle få »insättas i de svenska fonderna, mot åtnjutande af sedvanlig ränta» — hvilket nog var en tämligen hårfin skillnad under då rådande förhållanden.
Konung Karl var, som alltid, »rask i vändningarne», —■ och omedelbart efter nämnda »placats» utfärdande kreerades Morgan till svensk guvernör på S: te Marie, som skulle bli den nya koloniens hufvudort. De förra sjöröfvarne skulle träda i svensk tjänst, medan till Madagaskar och S: te Marie utsändes svenska kolonister. Morgan kunde genast utresa till kolonien, åtföljd af sekreteraren Otto Klinckowström, en kapten Mandel, öfverkommissariön Nererius (sedermera adlad von Nerées) och en ingeniör Kahlmeter. Dessa skulle undersöka landet med hänsyn till den förestående kolonisationen; särskildt skulle Kahlmeter undersöka möjligen befintliga grufvor och dylikt. »Med hemliga instruktioner» skulle medfölja öfverstelöjtnant Karl Wrangel; antagligen skulle han mottaga och hemföra de efterlängtade 180 millionerna...
Morgans och Monneny's anhållan att för öfverfarten till Madagaskar få låna ett svenskt örlogsfartyg kunde emellertid ej af konung Karl bifallas, »med anledning af rikets närvarande trängande tillstånd». Sjöröfvarombuden åtogo sig därför att i fransk eller spansk hamn utrusta på egen bekostnad ett fartyg; och för att medfölja detta, afreste de nyssnämnda svenskarne till Paris, att där afvakta händelsernas vidare utveckling.
Då kom underrättelsen om — skottet vid Fredriks-hald den 30 november...
Världshistoriens ur stod liksom still några sekunder. Hvad skulle nu ske? Äfven Madagaskar-affären fick finna sig i att för tillfället bli skjuten åt sid ~ Ja, svenska sändebudet i Paris var nog klok och djärf att helt enkelt fråntaga Morgan hans guvemörsfullmakt, med hvilken denne komprometterade de svenska myndigheterna, i det han inblandade sig i Law's svindlerier och spekulationer. Han hade verkligen lyckats intressera denne och hans finansvänner för sitt företag — hvadan han naturligtvis måste taga mycket illa vid sig att så plötsligt bli beröfvad sin fullmakt.
Emellertid var ej saken därmed slut, ty Rådet härhemma, dit ministern naturligtvis inrapporterat det skedda, ansåg sig, af »consideration för högst-salig Hans Kongl. Majestät» icke böra neka Morgan en ny fullmakt, som således underskrefs af Ulrika Eleonora och utsändes till Paris.
Nu hade Morgan sin fullmakt igen, men då — stupade Law och alla hans bolagsmän . . .
Nya ansträngningar att skaffa pänningar. Och. då detta efter stora svårigheter lyckats, då — abdikerade Ulrika Eleonora, och så behöfdes ny fullmakt. En sådan gafs också af Fredrik I, men under tiden hade nästan hela år 1720 förgått. Det hvilade tydligen ett olycksöde öfver expeditionen.
Med följande år, 1721, såg det emellertid ut, som om en bättre tid skulle randas. Man fick nu omsider fred hemma i Sverige, men det utarmade och ruinerade landet kunde nu sannerligen mer än någonsin behöfva sjöröfvarnes på Madagaskar millioner. Och så beslöt Rådet att nu aktivt deltaga i företaget och bistå vid expeditionens utrustande. Tre mindre fartyg iordninggjordes och försågos med armering, ammunition och proviant, hvarpå de under en kapten Ulrich afsändes till v^adiz,. där Morgan och de svenska herrarne, som nu i öfver tre år gått och drifvit i Paris, skulle inställa sig.
På nyåret 1722 inträffade verkligen Ulrich i Cadiz och sammanträffade där med en sjöröfvare-kapten Galloway, som lyckats utrusta ett fartyg i engelsk hamn. Något senare kom äfven Morgan med ett fartyg, —< så att nu såg det ut, som om verkligen »der vilde blive noget av».
Men då man så ändtligen skulle afsegla, kommo i rätt tid kreditorer från norr och söder, östan och västan och lade beslag på både skepp och folk. Ulrich och hans fartyg, som ju voro svenska kronans egendom, vågade man sig val icke på, -— men hvad skulle ban företaga sig utan både »guvernören» och de svenska expeditionsmedlemmame ?
Han afhögg denna gordiska knut genom att helt enkelt återvända hem till Sverige, — medan Morgan och hans olyckskamrater än en gång befunno sig förflyttade till Paris. På nyåret 1723 kom det visserligen order från Stockholm, att expeditionen skulle återupptagas, men i samma vefva anmälde svensko ministern, att Otto Klinckowström träffat en öfverenskommelse med Morgan och sjöröfvarne, hvari han öfverskridit sina instruktioner och sin befogenhet.
Det tyckes som om den svenska regeringen nu ändtligen blifvit uppledsen på hela saken, — och så kom till på köpet i detsamma underrättelsen, att . .. sjöröfvarne på Madagaskar ej mera funnos till! !'
Deras vilda framfart, hade nämligen slutligen så uppretat sjömakterna — engelsmän, fransmän, spaniorer och holländare — att de förenat sig om deras bekämpande. Och ungefär just vid denna tid lyckades det den allierade flottan att i grund förgöra de svaga spillrorna af detta nya Jomsborgs makt.
— — — Därmed var således »sjöröfvarnes på Madagaskar» saga all. Men planen till en svensk kolonisation af den väldiga ön lefde ännu kvar en tid. Så lyckades en kapten Spaak att vid 1726—27 års riksdag bilda ett bolag, som skulle ha nämnda kolonisation till syfte. Saken visade sig emellertid outförbar; men de fleste af bolagsmännen återfinnas bland de personer, som fyra år senare, 1731, stiftade det längre fram så rika och mäktiga »Ostindiska kompaniet», — som således på visst sätt kan anses »å sidolinien» förskrifva sig från Karl XII: s äfventyrliga Madagaskar-planer. På samma sätt hade också i Danmark äfventyraren Huguetan, »grefve af Gyldenstern, och hans son Desmercières gifvit upphof åt det danska ostindiska kompaniet.
— — — Ja, mera ha vi ej att tillägga om den kuriösa episod i vår historia, »då vi skulle taga Madagaskar».
— 230 —
