Sida 130
HVAR 8 DAG
miljerna. Den höll sig dock »uppe», så till vida, att dess medlemmar gingo in vid armén samt då ocli då erhöllo någon lägre hoftitel.
Så fanns bland Gustaf III: s pager en Adam Bruce, född 1771, och mest namnkunnig såsom den längst kvarlefvande af tjusarkonungens page-kår; han afled nämligen först 1863, vid 92 års ålder. — Med sin maka, född Fredrika Charlotta Wijnblad (död 1857), hade han tolf barn; äldste sonen var den Robert Edvard, hvarom här skall något ordas.
Robert Edvard Bruce föddes den 29 mars 1802. Han bestämdes att gå den militära vägen och blef sergeant vid Andra lifgardet, därifrån 1819 förflyttad till Vendes artilleri. Emellertid gjorde han sig mest känd för en hop galna streck och ett vildt lefverne, hvadan han snart föranläts att lämna hufvudstaden och en tid tjänstgöra såsom beridare vid Strömsholm.
Där trifdes han emellertid ej länge, utan begaf sig ut på äfventyr, på egen risk, styrande kosan till England. I parentes torde här böra antydas, att det Bruce'ska hemmet nog var ett »gladt» hem, men andan i detsamma ansågs något för fri. Föräldrarne tyckas för öfrigt ej ha bekymrat sig mycket om sönerna, som i allmänhet tidigt fingo gå sina egna vägar, — medan döttrarne skyndade att fortast möjligt skaffa sig en man. Den enda, som blef lycklig i sitt äktenskap, var den äldsta, gift med den bekante professor Enberg, »en af de 18»; hon afled 1878. Näst äldsta dottern äktade 1820 en rysk generalmajor, och några år senare ryske ambassadören i London, baron v. Brunow, från hvilken hon emellertid blef skild; hon dog 1874. Yngsta systern åter giftes med och skildes från en polsk godsägare, Prusimsky, hvarpå hon äktade (likaledes i Polen) ett medicinalråd Herzog.
Af sönerna åter gingo ej mindre än tre till sjös; af dem kom emellertid en i brasiliansk krigstjänst och lär ha dött som öfverste i Brasilien (där hans ättlingar fortlefva). Den yngste, sjökaptenen, bosatte sig i Boston, där hans afkomlingar lefva. Den son, som länge gällde för att vara flicka (se ofvan), afled 1885 i Visby såsom f. d. tulltjänsteman.
Allt detta har nämnts för att liksom gifva den »miljö», hvarur vi ha att tänka oss Robert Edvard Bruce kasta sig direkt ut i äfventyrens, äfventyrar-nes värld.
Det var i början af 1820-talet han kom öfver till England, antagligen för att söka plats i armén eller flottan. Men han fann hvad som tycktes honom bättre: ett rikt parti. I oktober 1826 vigdes han i Southwark vid dottern af en rik vinhandlare i Dort-mouth.
Svärfadern gaf dottern en vacker hemgift, för hvilken inköptes en egendom i Sverige, där Bruce nu några år lefde landtjunkarlif. Men snart ledsnade han därpå; redan efter 4 år är frun tillbaka i England. Bruce tyckes ha rest efter henne, men svärfadern blef honom kvitt genom att ekipera honom och gifva honom rundliga respängar till Brasilien, där han nu skulle söka sin lycka.
Enligt uppgift skall han också ha varit »löjtnant i käjserlig brasiliansk tjänst», men tjänsten måtte ej fallit honom i smaken, ty han är snart hemma igen. Sedan han nu fått smak för rika giften, funderade han på en ny dylik kupp, och låter fördenskull »lysa efter» sin engelska fru såsom »för-lupen», hvarpå efter vederbörlig tid äktenskapet i Sverige förkunnades upplöst.
Emellertid måtte ingen svensk dam ha vågat försöket att bli fru Bruce n: r 2, alldenstund han behöfde styra kosan utomlands för att nå sitt mål. Han hade djärfheten att äfven denna gång begifva sig till England, — och den 17 september 1835 sammanvigdes han i Islington med en miss Harriet Barker, rik äfven hon.
Men de engelska äktenskapslagarne äro strängare än andra — och då miss Harriets pappa, som aldrig varit för partiet, fick veta, att Bruce varit
o-ift fifimt lät Tian stämma tirvnnm fnr twwiff» F.n
