Sida 146
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid, 125.)
därinne var så skumt att hon ingenting såg, och en täppt, unken luft utträngde därifrån.
Plötsligt kom det öfver henne en slags hemsk rädsla: den där ohyggliga förnimmelsen af något okändt, ohyggligt, som framkallar en pillrande känsla i hårrötterna, och ett krypande i alla nerver. Hennes hjärta började häftigt klappa — det föreföll henne som hölls dörren igen inifrån af någon okänd makt.
Hon släppte den hastigt, ilade så fort hon kunde för mörkret utför trappan och in i köket, liksom vore hon förföljd. Där slog hon hårdt igen dörren till prånget midt för näsan på den förbluffade Lotta, hvilken helt lifvad för upptäcktsfärden, återkom beväpnad med hvarjehanda verktyg.
»Kors bevare mig, hvad är det åt friherrinnan ? Hon ser ju ackurat ut som om hon sett ett spöke!»
»Vi bry oss om det där kontoret i kväll. Jag har brådt in till barnen. Adjö med dig, Lotta, klockan tio i morgon förmiddag äro vi väl här — ha kaffet i ordning till dess.»
Hennes oförklarliga fasa hade redan gifvit vjka för hennes naturliga, nyktra förstånd, och hon skämdes för sin »dumma spökrädsla», hvilken under den tre mil långa färden till staden föreföll henne allt mera löjlig.
Men då natten var som mörkast, flaxade plötsligt den röda hanen med sina glödande vingar öfver det. gamla slottet. Då för tiden funnos hvarken telefoner eller telegrafer, som kunde bära rop om hjälp vida omkring. Långt var det till grannarna, dåliga släckningsapparater funnos att tillgå. Gårdens folk gjorde nog sitt bästa, men planlöst och utan någon ledande kraft, blef deras släckningsarbete utan resultat. Och dä arrendatorn klockan 10 påföljande dag körde upp på gården, återstod af den åldriga byggningen endast jordvåningen och den åt trädgårdssidan belägna souterainen. Hela deras så omsorgsfullt ordnade hem var en rykande askhög.
Vi behöfva ej skildra det olyckliga unga parets känslor. Många timmar dröjde det innan friherrinnan B. hunnit sansa sig nog, för att ordna en provisorisk bostad i den lilla flygelbyggningen, och samla ihop de lösören, som blifvit kringkastade här och där på backarne — »räddade», som det kallas!
Då hon i skymningen, trött och förbi, sjunkit ned på en träpall i mjölkkammaren, nu apterad till familjens sofrum, erinrade hon sig ett yttrande som hon hört vid sin ankomst, men då ej gifvit akt på. Den gråtande, förskrämda Lotta hade nämligen sagt åt barnflickan: »Ja, ja, gamla Annika, hon vet nog hvem som tändt på. Hon har reda på mycket hon, bara en kan få det ur henne.»
Friherrinnan gjorde sina . förfrågningar, och fick veta, att Annika var en gammal pensionerad f. d. tjänarinna hos den förra ägarinnan af gården. Hon uppsökte henne i hennes lilla vindskammare i rät.tar-byggningen, och där sitter hon nu, lyssnande till den gamlas af ålder darrande stämma.
»Tro mig — ingen människa har tändt på — utan det måste så gå som det gått — huset m å -s t e brinna! Lotta har talat om hvad hon och friherrinnan gjorde i går.»
Och åter vinkade gumman hemlighetsfullt. Åter kände den unga frun huru den där hemska förnimmelsen hon haft framför den stängda kontorsdörren, kom krypande öfver henne.
»Mor Annika», hviskade hon, »vet ni hvad som finns i det tillstängda kontoret ofvanpå köket?»
»Ja, se nu är det så längesedan det hände,
och borta är det också, och alla äro döda, så nu. kan jag nog tala om hvad jag vet, fast inte är det så mycket just. För se, den människa fanns, inte på jorden som visste hvad gamla nådi friherrinnan tänkte och gjorde. En sträng och barsk fru var hon, men en sådan ordning som hon hölL får en leta efter, om den ens finns att få si, nu för tiden. Hå, hå, ja, ja! Men hur var det nu? Låt mej si. — Jo, det vet nog nådi friherrinnan, hvilket stort elände det var mecl vår nådige kung Gustaf, som vardt ihjälskjuten bäst ban dansade pä. bal i nya Operahuset? Ja — jag var bara unga barnet då, men jag minnes så väl som den dag. som är, hur fasligt »alternerad» friherrinnan blef, då ett ridande bud från Stockholm kom med bref om händelsen. Vi tjänare fingo, förstås, höra hela eländet af ryttaren, som skulle hafva sitt traktamente i köket. Ja — voj, voj, så ohyggligt det var. Vi sutto så tätt ihop vi möjligen kunde kring den stora köksspisen, och köks-Mari värmde sirapsdricka åt oss medan vi hörde på. Rätt som det var öppnades dörren, ocli där stod gamla friherrinnan så blek och hvit som en kalkad vägg i synen, och vi blefvo så rädda som om vi skulle mördas hvar enda en. Och så sa' hon: Per får taga de bruna vagnshästame och stora rustvagnen och åka till Stockholm till general Pechlins och hämta en kista. Han skall gifva sig af klockan fyra i morgon bittida, sa' hon, och inte slamra och prata med en lefvande-själ i staden, sa hon. Och inte söla på hemvägen, sa' hon. Och så gick hon igen, och jag tror inte att någon af oss så mycket som drog andan pà en hel kvart sedan hon stängt dörren. Inte tordes vi gå och lägga oss heller, utan vi sutto uppe-tillsammans i köket hela natten tills att Per gaf sig af. Hå, hå! ja, ja! så'na tider det var!» och gum man Annika vaggade fram och tillbaka med kroppen. Så tog hon sig en pris ur sin näfverdosa, och fortsatte sin berättelse:
»Jaha — så kom då Per tillbaka i skumrasket, och hade med sig en faseliga stor kista med blanka spikar och hänglås. Han stannade framför stora trappan, och nådi friherrinnan själfver kom ut och tog emot. honom. Och så fick jag springa efter rättar-Kalle och Jöns fodermarsk, ocli båda trädgårds-drängarne, och så kånkade de upp kistan till det där kontoret ofvanför lilla trappan bredvid köket. Och nådi friherrinnan stängde själf dörren, och s;'i sa' lion: nu tiger ni allesamman som om ni aldrig sett någonting, sa' hon. Och så smetades det tapeter öfver nedre dörren, så ingen skulle se den Men karlarne som buro kistan, sade att hon var så himla tung, så inte var det rätt med den int(. Och hvem som först sade det, vet inte jag, men ut kom det, man och man emellan, att det var Ankarströms kropp, som låg i kistan. Fast det kan en veta var bara prat. Rättar-Kalle, som var liksom litet lärder och kunde läs'a, han sade att det nog bara var papper, för sådana kunde vara hiskligt farliga, sa han. Vare hur som helst, så nog fanns där något faseligt i henne i alla fall, för annars hade ej det händt som hände i natt som var. Ty jag säger än en gång, att när något fördoldt som ej skall blifva unnenbart, är på väg att komma i dagen, brinner stället ned med hela kalaset! Och hvem som tändt nå, och hvad som fanns i den stora kistan — det får ingen veta förrän på yttersta dagen, när allt, så godt som ondt skall fra nr i ljuset.»
— 128 —
